Ett år av tankar

Idag är det ett år sedan vår springer spaniel-tik Irma dog. Irma är död blev mitt första inlägg på den här bloggen, som jag startade dagen därpå. Kan man ersätta en hund med en dagbok på Internet? I mitt fall uppenbarligen ja. Andra former av motion har ersatt de dagliga promenaderna med hunden. Jag cyklar. Har jag ett ärende till stan eller andra sidan sjön promenerar jag lika gärna som jag åker kommunalt. Det skrev jag om i Livet utan bil. Livet utan hund är väl som man ibland hör singellivet beskrivas. En stor frihet, men också en tomhet. Stressen att hinna hem till det väntande djuret är borta. Samtidigt finns inte vännen som kurade ihop sig bredvid mig i soffan längre.

Är det meningsfullt att blogga? frågade jag i ett tidigt inlägg. Mitt svar så här långt är ja. Jag mår mentalt bra av att fästa de tankar och känslor som far runt inom mig på pränt. I lyckliga stunder kan jag tydliggöra för mig själv vad som i förstone bara är en vag aning. Jag skriver det mesta för hand. Jag tycker att handens rörelser med pennan i blocket (det första fick jag av dottern i julklapp) står i mer direkt kontakt med vad jag tänker och känner än det mekaniska tangentbordet på datorn. På datorn skriver jag rent mina texter. Putsar och stryker. Längre texter, som mina improviserade memoarer (Hur jag blev den jag blev), läser jag högt för mig själv. Det är något med andningen och rytmen i berättandet som faller på plats då.

Ett femtiotal besökare tar varje dag del av bloggen. De gånger jag länkat till andra medier kan det ramla in något hundratal ytterligare. Flest tittningar – 253 st – hade bloggen den 21 augusti i år då jag skrev den lilla betraktelsen Mörker. Andra inlägg om Palestinafrågan har också dragit många besökare. Några blogginlägg har jag kunnat publicera på annat håll. Andra texter, som min miniserie Den deprimerade hjärnan, kanske kommer till användning i annat sammanhang. Ett urval favoriter har jag samlat i spalten här till höger. Där kan man också läsa hela bloggen, månad för månad. Uppe i vänstra hörnet går det att söka i all text jag skrivit.


Vad som hänt om ett år vet ingen. Efter nyår börjar Lena ett nytt arbete på Gotland och en tillvaro som vecko- och långpendlare. Jag håller mig kvar i stan så länge. Min största oro är att jag ska arbeta ihjäl mig igen när ingen kommer hem och stör på kvällarna.

Andra bloggar om bloggar och bloggosfären