Ett minnespalats

Kommen till en ålder när man får tänka över sitt boende (Om inte annat så av ekonomiska skäl: Byta ner till mindre? Minska på pendlandet?) börjar jag fundera över mina böcker. De fyller ett inte oansenligt antal meter från golv till tak i mitt hem: skönlitteratur på båda sidor i passagen in från hallen, två väggar med facklitteratur och referensböcker i arbetsrummet, en mindre hylla med konstböcker i vardagsrummet.

Jag läser sällan om gamla böcker, tar fram någon favorit och bläddrar i emellanåt, kollar något citat ibland. Så vad betyder böckerna för mig? Skulle jag inte lika gärna kunna ha dem digitalt i min dataplatta, som e-boksvurmarna förespråkar. Eller är boken som föremål något mer än själva berättelsen, texten? En artefakt. Jag tittar på bokryggarna i hyllan med svensk skönlitteratur, ser de olika författarnamnen, tänker på när i livet jag läste just den boken, den författaren (hur mycket hinner man inte läsa åren mellan 20 och 30?) och inser att jag med mina bokhyllor byggt mig ett minnespalats. Hur mycket av min identitet har jag i det? Klarar jag att kasta ut allt det? Vem är jag utan mina böcker?

*

Det här inlägget publicerades ursprungligen på Facebook och gav upphov till en rad kommentarer om vad man kan eller bör göra med sitt bibliotek.