Tourettes vid sidolinjen

Jag stannar till vid planen bakom Eriksdalshallen. Det är match mellan två pojklag på det nya konstgräset. Spelet lite taffligt, trevande, förstås. Mycket spring i benen och kulan i luften . Det är en söndag i september. Solen skiner och jag blir glad av det jag ser. Tills jag hör rösten:

– Enkel, Adam! Markera, Adam! Akta offsiden! Pass opp där!

Tränarens röst från sidlinjen. Malande, oupphörligt manande. Har han Tourettes? tänker jag. Undrar hur det låter i Adams öron där han springer i sin rödsvartrandiga fina tröja. Stänger han av och spelar sitt spel eller försöker han hänga med i ropen och anmaningarna?

Jag tänker: ”På träning tränar man, på match tillämpar man väl det man tränat. Eller?” Den cirkusdirektör som stod i manegen under föreställningen och ropade ”Se upp där!”, ”Håll nu, lite mer till höger!”, ”Pass opp, nu kommer hon!” skulle inte bli långlivad. Inte trapetskonstnärerna eller lindanserskan heller, antagligen. Var sak på sin plats (och skridskorna i isskåpet).

”Akta offsiden!” var den enda relevanta kommentar jag hörde från sidlinjen, fast jag tvivlar Kanske en signal från domaren och frispark till motståndarlaget skulle präntat in läxan bättre till nästa gång.

Många ungdomar lägger av med idrotten när de kommer i puberteten. Är de som lärt sig stänga av surret (tänk Zlatan) som lyckas och går vidare, eller de som inordnar sig och finner friheten inom ramarna (Messi)?