Han tog livet på allvar

Henning Mankell är död. Inför vissa nyheter vill man bara utbrista i ett ”Nej!”. Trots att vi vet att vår tid är utmätt. Beskedet kom inte direkt oväntat med tanke på hans sjukdom, även om vi var många som hoppats att han skulle få några år till. Precis som Göran Hägg, hastigt avliden häromveckan, hade han ju så mycket kvar att uträtta.

Första gången jag träffade Henning hade jag nyss anställts som vikarie på Ordfronts förlag. På min lott hade fallit arbetet med Förstamajboken, en årligen utkommande antologi till arbetarrörelsens högtidsdag. I egenskap av redaktör skrev jag brev till ett antal kända och okända. Och en dag stod Henning Mankell, en av dem vi bjudit in, i dörren till den lilla glasbur där vi satt med en dikt om hamnarbetarnas strejk i Oslo 1977. Henning som några år tidigare debuterat med Bergsprängaren på Författarförlaget var den första etablerade författaren som kom att ge ut något nyskrivet hos Ordfront. Jag kom att hålla i redigeringen av romanen Fångvårdskolonin som försvann som kom ut 1979. Romanen Dödsbrickan kom 1980 följt av ett antal romaner under 1980-talet innan den första boken i serien om Kurt Wallander kom 1991. Men då hade våra vägar skilts sedan länge. Jag minns honom som allvarlig och mycket professionell i förhållande till sina texter.

Närmare bekanta blev vi aldrig. Ibland sprang vi på varandra i olika sammanhang och växlade några ord, senare skänkte han pengar till tidningar och organisationer där jag var aktiv. Jag minns ett samtal som vi hade i anslutning till en bokmässa för ett antal år sedan, där han mycket sakligt redogjorde för de val han gjort i livet, långt innan Wallander-böckerna, och som bland annat lett honom till Afrika.

Men han var ju privilegierad, invänder kanske någon. Ja, framgångarna med böckerna om Kurt Wallander gjorde honom ekonomiskt oberoende. Men han hade levt och verkat mer än halva sitt liv innan de kom. Och mycket av pengarna han tjänade skänkte han bort, utan att göra något väsen av det.

Jag läste inte allt han skrivit, som författare kunde jag ibland tycka att han var lite mångordig, alla hans ämnen intresserade mig inte. Men tyngden och mångsidighet i hans livsgärning, där han bland så mycket annat tog upp manteln efter Sjöwall/Wahlöö och la grunden till det som kommit att kallas ”det svenska deckarundret”, inger respekt.

Henning Mankell tog sitt liv på allvar. Hur många av oss kan, handen på hjärtat, säga att vi gör det? Inser vår dödlighet och tar vara på vår stund på jorden. Var och en utifrån sina förutsättningar.

”Döden kan väga lätt som en fjäder eller tungt som berget Tai”, skrev den kinesiske historikern Sima Qian (145–90 f. Kr). Henning Mankells död väger tungt.

*

Sista intervjun med Henning Mankell publicerades i Göteborgs-Posten för en dryg vecka sedan.