Jag brukar inte ge pengar till tiggare, men …

Den här kvinnan hade utmärkt sig redan inne i den lilla Coop-butiken. Närmare 80 än 70, hårt sminkad, svart tupperat hår och svart byxdräkt. Hon hade talat länge och med Mycket Hög Röst med kassören om något. Själv stod jag en bit bakom i kön.

Utanför butiken satt en av de romska tiggarna, en äldre man med slokande mustascher; de är ett par–tre stycken, troligen en familj, som turas om att sitta där. När jag gick ut ur affären hade kvinnan böjt sig ner över mannen, först trodde jag att hon skulle lägga lite pengar i hans skål, sen hörde jag den omisskännliga rösten:

– Du Måste Lära Dig Språket, om du ska vara i det här landet!

Och fortsatte:

– Och Skaffa Dig Ett Riktigt Jobb. Inte Sitta Här och Tigga, Vuxna Karln!

Jag vände mig om och var på väg att säga något (kanske att ”det hade kunnat vara du som satt där, om inte …”) men hon hade redan försvunnit runt hörnet.

Jag gick istället med raska steg tillbaka till mannen med de slokande mustascherna. Han hade inte med en min visat vad han tänkte inför avhyvlingen han just fått. Jag skakade på huvudet och la en tjuga i hans skål.

Jag brukar inte ge pengar till tiggare, men det finns gränser.