Tystnaden

Jag samtalar med A. om mitt skrivande. Sedan i julas har jag koncentrerat mig på arbetet. Kreativiteten (den är ju trots allt begränsad) har fått sitt utlopp i problemlösning och i arbetet med andras texter. Men ändå, denna plötsliga tystnad. Ser att det nu gått sex veckor sedan jag senast skrev något här. Anteckningsboken gapar tom. Jag tycker ju om att skriva; trots småfel och en och annan otymplighet tycker jag också om att ibland gå tillbaka och läsa det jag skrivit. Man kommer närmare sidor hos sig själv som dränks i det dagliga bruset. Det händer också något med tankarna när man formulerar sig. Det ena ger det andra, som ger det tredje – och plötsligt är man ute i helt okänd terräng.

Skrivandet/formulerandet kräver tid och eftertanke. Och en stillhet, i vilken man kan lyssna till den svaga rösten långt därinne, där de nya tankarna och idéerna växer fram. De färdiga åsikterna ligger redan färdigpackade på hyllorna, redo att slängas fram på disken så snart de behövs.