Det är väl hon som drar in stålarna

– Det är väl hon som drar in stålarna i det där förhållandet.

Jag har hört repliken förut. Den gången gällde det min farfar som levt samman med en kvinna vars efternamn inte slutade på -son. När vi tömde lägenheten uppe på berget i den blåsiga förorten fanns där också några möbler som inte behövde gå direkt till tippen.

Han sa det flera gånger, som om det var viktigt. Som att männen i vår släkt egentligen är losers, förlorare vars enda möjlighet att klara sig är att träffa en självständig, stark och yrkesarbetande kvinna. Som min far. Som jag. Hade han bara …

Eller är det bara ett illa dolt kvinnoförakt?