Åter till Återträffen

Sent omsider kommer en våg av kritiskt ifrågasättande av Anna Odells nu Guldbaggebelönade film Återträffen. En del tycker jag är nonsens, som att hon borde återvänt till skolan idag och pratat med lärare och elever. Annat förstår jag inte (Dan Jönsson i DN). Men visst funderar jag. Noga räknat kokar det hela ner till förhållandet mellan individ och kollektiv. Det är också här det börjar brännas. 

Kollektiv, som de skildras i vår tid, är per definition av ondo; en tummelplats för mobbning, likriktning och övergrepp. Enda undantag tycks vara idrottens värld, där laget utgör en fristad. Anna Odell har gjort en lysande film, som ligger helt rätt i den tiden. Att sedan filmen, både vad gäller arbetsmetoden och utförandet lyfter sig skyhögt över det mesta i ett svenskt filmklimat som, vid sidan av dokumentären (dit Återträffen på sätt och vis hör), är en gäspning, gör den inte sämre. Mitt omdöme om filmen ändras inte. Men, visst tål frågan att tänka på.

***

När jag skrivit detta läser jag Lena Anderssons krönika i Dagens Nyheter. När hon är som bäst lyckas hon vända upp och ner på de mest ingrodda föreställningar. Så även denna gång, när hon väljer att se mötet mellan filmens Anna och hennes klasskamrater ur ett helt nytt perspektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om Återträffen och om Anna Odell