När tystnaden talar

I helgen ser Lena och jag Stranger than paradise, Jim Jarmusch debutfilm från 1984, en senkommen men trevlig bekantskap, low-budget and independent enligt IMDB. Svart-vit. Långa tagningar där kameran bara vilar på skådespelarna. Däremellan snabba klipp. Vi är mil från den svenska filmens talspråksrealism (senaste manifesterad i den annars utmärkta tv-serien Gynekologen från Askim). Jag tänker på vad Kaurismäki, en av Jarmusch andliga vänner, säger om stumfilmen som han studerade när han planerade Juha:

”Jag konstaterade väldigt snabbt att de som under ljudfilmens genombrott förkunnade att ljudet skulle förstöra filmen hade rätt. Berättarkonsten i stumfilmen hade utvecklats till perfektion. Men i synnerhet den tekniska klumpigheten [hos ljudfilmen] fick filmen att rasa ner till filmad teater igen, vilken den till stor del fortfarande är trots sin skenbara ledighet. Det verkliga dramat, baserat på bilder, och som endast var möjligt på film försvann för alltid.” (Aki om Kaurismäki, s 173)

Jag undrar hur mycket svensk film påverkats av att så många regissörer från början varit författare, Sjöman, Widerberg.



Andra bloggar om film