Åldersfascismen gör sig påmind

I Svenska Dagbladets artikelserie om människans olika åldrar ("År som går") konstateras att hjärnans förmåga att komma ihåg namn och liknande (det s.k. episodiska minnet) börjar försämras redan i 30-årsåldern, men att å andra sidan kunskapsminnet, förmågan att plocka fram och kombinera tidigare inlärd kunskap når sin höjdpunkt någon gång i 50–60-årsåldern. Omdöme och visdom fortsätter att utvecklas långt därefter.

När jag läser detta berättar samtidigt en god vän som är anställd inom landstinget om ett brev som gått ut till alla klinker från personalavdelningen på ett av de större sjukhusen. I brevet erbjuds alla som fyllt eller ska fylla 60 år 2007 en frivillig pension med 75 procents lön till dess de fyllt 65. Med brevet följer en lista över vilka som kan komma ifråga. Min vän, som själv arbetar på en av klinikerna, konstaterar raskt att där finns många chefer, så gott som alla läkare med bakjourskompetens (dvs. de som rings in när de verkligt kniviga fallen dyker upp) och flertalet erfarna kirurger. Det enda förbehållet är att man inte får arbeta vidare inom landstinget. Inget hindrar dock de som tackat ja att jobba privat eller inom något annat landsting. Den som så vill kan alltså under fem år arbeta heltid med 175 procents lön. Samtidigt ska landstinget (och skattebetalarna) betala 75 procents lön för anställda som inte längre finns på plats och utför sitt arbete.

Och i andra änden på ålderstrappan kämpar de unga för att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden. Vid 25 års ålder ska de helst ha tio års yrkeserfarenhet och en gedigen akademisk utbildning för att överhuvudtaget komma ifråga för annat än enklare butiks- och restaurangjobb. Och inte beror det på att vårt samhälle lider någon brist på arbetsuppgifter. Lösningen heter inte en uppluckrad arbetsmarknadslagstiftning, om nu någon hävdar det, men diskussionen kan vi ta senare.

På torsdag är det för övrigt Hjärnans dag i arrangemang av Hjärnfonden med föredrag om det senaste inom hjärnforskningen.