Ljuset från Marieberg
Lars Linder har tänkt till. Denna gång har han förklaringen till varför tittarna svek ”Upp till kamp”. Serien präglades av samma konspiratoriska världsbild som den vänstern då hade, menar Linder i Dagens Nyheter (8/10-07).
Poff! Bort IB-affär, sjukhusspioner, sapo, Säpo och infiltration i vänstergrupper. Inga framtida liv förstörda i säpo-arkiv. Inga yrkeskarriärer som stoppats. Allt bara hjärnspöken i en konspiratorisk sekts febriga drömmar.
Till skillnad från Moodyssons Tillsammans som Linder också nämner fångar Birro och Marcimain det motsägelsefulla i epoken: flummet och disciplinen, det uppsluppna och det stora allvaret. Känslolägen som Lars Linder redan under sin tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront visade att han hade svårt att hantera.
En förklaring till det minskade intresset hos tittarna kan vara bristen på huvudpersoner att identifiera sig. Alla känner vi en Tommy eller en Rebecca, eller Lena eller en Erik. Men få av känner sig nog som en av dem. Tommy och Rebecca växer efter hand fram som seriens centralgestalter, men Lena är i mina ögon den som ligger närmast den tidens vanliga aktivist. Flickan som kommer från landet för att förverkliga sina och föräldrarnas drömmar och förändra världen. Men hennes gestalt blir aldrig lika tydligt.
Där tror jag skillnaden ligger mot exempelvis en Lars Mohlin, vars Tre kärlekar var ett tidsdokument som lockade tittarskarorna
Linder upprepar också den populära myten att de mest hårdföra blev de som ”ångrade sig mest”. Förvisso återfanns så småningom några av de mest principfasta marxist-leninisterna i Stenbeckskoncernen och på olika ledande poster i vårt samhälle. Men Kpml (r) som Linder nämner i samma andetag är det enda parti som lever kvar från den tiden.
Andra bloggar om tv och drama.
Poff! Bort IB-affär, sjukhusspioner, sapo, Säpo och infiltration i vänstergrupper. Inga framtida liv förstörda i säpo-arkiv. Inga yrkeskarriärer som stoppats. Allt bara hjärnspöken i en konspiratorisk sekts febriga drömmar.
Till skillnad från Moodyssons Tillsammans som Linder också nämner fångar Birro och Marcimain det motsägelsefulla i epoken: flummet och disciplinen, det uppsluppna och det stora allvaret. Känslolägen som Lars Linder redan under sin tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront visade att han hade svårt att hantera.
En förklaring till det minskade intresset hos tittarna kan vara bristen på huvudpersoner att identifiera sig. Alla känner vi en Tommy eller en Rebecca, eller Lena eller en Erik. Men få av känner sig nog som en av dem. Tommy och Rebecca växer efter hand fram som seriens centralgestalter, men Lena är i mina ögon den som ligger närmast den tidens vanliga aktivist. Flickan som kommer från landet för att förverkliga sina och föräldrarnas drömmar och förändra världen. Men hennes gestalt blir aldrig lika tydligt.
Där tror jag skillnaden ligger mot exempelvis en Lars Mohlin, vars Tre kärlekar var ett tidsdokument som lockade tittarskarorna
Linder upprepar också den populära myten att de mest hårdföra blev de som ”ångrade sig mest”. Förvisso återfanns så småningom några av de mest principfasta marxist-leninisterna i Stenbeckskoncernen och på olika ledande poster i vårt samhälle. Men Kpml (r) som Linder nämner i samma andetag är det enda parti som lever kvar från den tiden.
Andra bloggar om tv och drama.
Etiketter: Kultur, Politik och samhälle
posted by Tom Carlson at 14:11
1 Comments:
Hej Tom!
Det var ett tag sen jag läste din blogg. Det har varit mycket begravningar, sjuttiårskalas och andra mer eller mindre högtidliga tillställningar. Olle har flyttat hem från Umeå och därefter till Kungshamra och Oskar och hans tjej söker bostadsrätt. Oskar kommer med en bok nästa år om Slaget vid Fraustadt 1706, när svenskarna slog sachsarna något rent förskräckligt. Historiska media. Annars läste jag hela bloggen med stor förtjusning. Din serie om hur du blev som du blev är en höjdare. Du har verkligen något att berätta.
Olle och hans Johanna som har gått baskurs på DI har ett hatobjekt nummer ett som heter Harald Stjerne. Han sa en gång i en intervju i Kulturnytt eller vad det var att det finns alldeles för mycket filmregissörer i Sverige som skriver sina filmer själva. Det är Bergmansyndromet, sa han. Vad han vill arbeta för är att framtidens regissörer och manusförfattare ska göra filmer av romaner som andra har skrivit. Det gör man i USA och det anser han vara föredömligt. Folk med egna idéer som vill bli regissörer och söker in på DI göre sig alltså inte besvär. Olle vill bli ljudtekniker ohc kom nästan in på den långa fina utbildningen, men slogs ut i sista omgången. Johanna vill bli regissör och åkte i första.
Det gläder mig alltid när Lars Linder får på pälsen. Jag har inte läst hans recension av Upp till kamp för vi har slutat läsa DN mer än sporadiskt på nätet.Men hela hans livshållning verkar bygga på det han upplevde på FiB, vad det nu kan ha varit.Vi hann inte se hela Upp till kamp, men visst var det vi såg jävligt bra. Lite för mycket våld blev det och betydligt mer knark än jag kan minnas. När serien kommer på DVD får vi titta på den ordentligt. Kul att läsa andras bloggar, men jag tror att jag är för oorganiserad att ha någon själv, trots att jag nog har tankar som kunde bloggas ut.
Hans O
Skicka en kommentar
<< Home