Fortsätt till huvudinnehåll

Åldersfascismen gör sig påmind

I Svenska Dagbladets artikelserie om människans olika åldrar ("År som går") konstateras att hjärnans förmåga att komma ihåg namn och liknande (det s.k. episodiska minnet) börjar försämras redan i 30-årsåldern, men att å andra sidan kunskapsminnet, förmågan att plocka fram och kombinera tidigare inlärd kunskap når sin höjdpunkt någon gång i 50–60-årsåldern. Omdöme och visdom fortsätter att utvecklas långt därefter.

När jag läser detta berättar samtidigt en god vän som är anställd inom landstinget om ett brev som gått ut till alla klinker från personalavdelningen på ett av de större sjukhusen. I brevet erbjuds alla som fyllt eller ska fylla 60 år 2007 en frivillig pension med 75 procents lön till dess de fyllt 65. Med brevet följer en lista över vilka som kan komma ifråga. Min vän, som själv arbetar på en av klinikerna, konstaterar raskt att där finns många chefer, så gott som alla läkare med bakjourskompetens (dvs. de som rings in när de verkligt kniviga fallen dyker upp) och flertalet erfarna kirurger. Det enda förbehållet är att man inte får arbeta vidare inom landstinget. Inget hindrar dock de som tackat ja att jobba privat eller inom något annat landsting. Den som så vill kan alltså under fem år arbeta heltid med 175 procents lön. Samtidigt ska landstinget (och skattebetalarna) betala 75 procents lön för anställda som inte längre finns på plats och utför sitt arbete.

Och i andra änden på ålderstrappan kämpar de unga för att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden. Vid 25 års ålder ska de helst ha tio års yrkeserfarenhet och en gedigen akademisk utbildning för att överhuvudtaget komma ifråga för annat än enklare butiks- och restaurangjobb. Och inte beror det på att vårt samhälle lider någon brist på arbetsuppgifter. Lösningen heter inte en uppluckrad arbetsmarknadslagstiftning, om nu någon hävdar det, men diskussionen kan vi ta senare.

På torsdag är det för övrigt Hjärnans dag i arrangemang av Hjärnfonden med föredrag om det senaste inom hjärnforskningen.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...