Fortsätt till huvudinnehåll

USA måste lämna Irak

Ingen torde ha undgått att Saddam Hussein har dömts och avrättats (dock inte för att ha gasat ihjäl 5000 kurder i Halabja eller för att han med USA och västmakternas stöd startade ett av det sena 1900-talets blodigaste krig, mot Iran efter att USA blivit utkastat därifrån). Avrättningen lär knappast göra situationen bättre i Irak. Sverker Åström kommenterar i Dagens Nyheter (3/1-07):
”Bortåt en halv miljon civila irakier har dödats, En och en halv miljon har tvingats lämna landet. Ytterligare en och en halv miljon är internflyktingar. Ekonomin är ödelagd i stora delar av landet. Rättsväsendet ligger i spillror. Ovärderliga konstskatter, varsamt och förtjänstfullt vårdade även under Saddam­regimen, har förstörts. Landet är förött.
Detta land som ända in i Saddam Husseins ohyggliga regim var ett mönsterland i jämförelse med de andra arabiska staterna när det gäller ekonomi, kultur och även civil administration kan nu inte på generationer hoppas på någon rimlig grad av normalitet.
För detta fasansfulla facit måste det rimligen finnas några skyldiga. Kan de sökas någon annanstans än i Vita huset och 10 Downing Street? När och hur skall ansvaret utkrävas?”
Som civiliserade människor kan vi knappast kräva att bödelns fallucka skall öppnas under George W. Bush och Tony Blair, trots de lögner som låg bakom beslutet om invasionen och det nu pågående folkmordet. Men något kan vi dock göra. Sverker Åström menar att vi bör kräva vissa markeringar från regeringen:
”Sålunda bör uthyrningen av ett av våra få krigsfartyg, en ubåt, som i Stilla havet samövar med den krigförande staten USA:s krigsmakt, omedelbart upphöra (även om detta något minskar klirret i den svenska flottans kassakista).
Vårt deltagande i utbildningen av irakiska poliser är i sig välmotiverat men bör ses över så att vi inte bidrar till att stärka den del av den irakiska polisen som samarbetar med amerikansk militär för att med hänsynslösa metoder bekämpa upproriska irakier.
Den pågående exporten till USA av mycket avancerad elektronisk krigsmateriel som används i Irak måste avvecklas.
Den hjälp som vi kan lämna det lidande irakiska folket skall vara generös men uteslutande av humanitär art. Vi bör ständigt erinra om att det amerikanerna som ska stå för reparationen av de väldiga skador som de själva åstadkommit.
Det har talats om att vår nye statsminister har inbjudits till Vita huset. Ett sådant besök är uppenbarligen otänkbart så länge presidenten heter George W Bush och kriget i Irak fortgår.
Och det är på tiden att den svenska regeringen, som säger sig ha som högsta prioritet att värna om de mänskliga rättigheterna, klart fördömer, och söker förmå EU att klart fördöma, koncentrationslägret Guantánamo som fortfarande innehåller över 400 fångar utsatta för systematisk, från högsta håll auktoriserad tortyr.”

Slutligen manar han oss vanliga människor att med demonstrationer och protester skapa en opinion som kräver ett totalt och omedelbart tillbakadragande av alla amerikanska trupper. Ett lämpligt tillfälle infinner sig på årsdagen av invasionen i mars.
Andra bloggar om: ,

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...