Fortsätt till huvudinnehåll

USA måste lämna Irak

Ingen torde ha undgått att Saddam Hussein har dömts och avrättats (dock inte för att ha gasat ihjäl 5000 kurder i Halabja eller för att han med USA och västmakternas stöd startade ett av det sena 1900-talets blodigaste krig, mot Iran efter att USA blivit utkastat därifrån). Avrättningen lär knappast göra situationen bättre i Irak. Sverker Åström kommenterar i Dagens Nyheter (3/1-07):
”Bortåt en halv miljon civila irakier har dödats, En och en halv miljon har tvingats lämna landet. Ytterligare en och en halv miljon är internflyktingar. Ekonomin är ödelagd i stora delar av landet. Rättsväsendet ligger i spillror. Ovärderliga konstskatter, varsamt och förtjänstfullt vårdade även under Saddam­regimen, har förstörts. Landet är förött.
Detta land som ända in i Saddam Husseins ohyggliga regim var ett mönsterland i jämförelse med de andra arabiska staterna när det gäller ekonomi, kultur och även civil administration kan nu inte på generationer hoppas på någon rimlig grad av normalitet.
För detta fasansfulla facit måste det rimligen finnas några skyldiga. Kan de sökas någon annanstans än i Vita huset och 10 Downing Street? När och hur skall ansvaret utkrävas?”
Som civiliserade människor kan vi knappast kräva att bödelns fallucka skall öppnas under George W. Bush och Tony Blair, trots de lögner som låg bakom beslutet om invasionen och det nu pågående folkmordet. Men något kan vi dock göra. Sverker Åström menar att vi bör kräva vissa markeringar från regeringen:
”Sålunda bör uthyrningen av ett av våra få krigsfartyg, en ubåt, som i Stilla havet samövar med den krigförande staten USA:s krigsmakt, omedelbart upphöra (även om detta något minskar klirret i den svenska flottans kassakista).
Vårt deltagande i utbildningen av irakiska poliser är i sig välmotiverat men bör ses över så att vi inte bidrar till att stärka den del av den irakiska polisen som samarbetar med amerikansk militär för att med hänsynslösa metoder bekämpa upproriska irakier.
Den pågående exporten till USA av mycket avancerad elektronisk krigsmateriel som används i Irak måste avvecklas.
Den hjälp som vi kan lämna det lidande irakiska folket skall vara generös men uteslutande av humanitär art. Vi bör ständigt erinra om att det amerikanerna som ska stå för reparationen av de väldiga skador som de själva åstadkommit.
Det har talats om att vår nye statsminister har inbjudits till Vita huset. Ett sådant besök är uppenbarligen otänkbart så länge presidenten heter George W Bush och kriget i Irak fortgår.
Och det är på tiden att den svenska regeringen, som säger sig ha som högsta prioritet att värna om de mänskliga rättigheterna, klart fördömer, och söker förmå EU att klart fördöma, koncentrationslägret Guantánamo som fortfarande innehåller över 400 fångar utsatta för systematisk, från högsta håll auktoriserad tortyr.”

Slutligen manar han oss vanliga människor att med demonstrationer och protester skapa en opinion som kräver ett totalt och omedelbart tillbakadragande av alla amerikanska trupper. Ett lämpligt tillfälle infinner sig på årsdagen av invasionen i mars.
Andra bloggar om: ,

Kommentarer

Läs mer

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)