Fortsätt till huvudinnehåll

USA måste lämna Irak

Ingen torde ha undgått att Saddam Hussein har dömts och avrättats (dock inte för att ha gasat ihjäl 5000 kurder i Halabja eller för att han med USA och västmakternas stöd startade ett av det sena 1900-talets blodigaste krig, mot Iran efter att USA blivit utkastat därifrån). Avrättningen lär knappast göra situationen bättre i Irak. Sverker Åström kommenterar i Dagens Nyheter (3/1-07):
”Bortåt en halv miljon civila irakier har dödats, En och en halv miljon har tvingats lämna landet. Ytterligare en och en halv miljon är internflyktingar. Ekonomin är ödelagd i stora delar av landet. Rättsväsendet ligger i spillror. Ovärderliga konstskatter, varsamt och förtjänstfullt vårdade även under Saddam­regimen, har förstörts. Landet är förött.
Detta land som ända in i Saddam Husseins ohyggliga regim var ett mönsterland i jämförelse med de andra arabiska staterna när det gäller ekonomi, kultur och även civil administration kan nu inte på generationer hoppas på någon rimlig grad av normalitet.
För detta fasansfulla facit måste det rimligen finnas några skyldiga. Kan de sökas någon annanstans än i Vita huset och 10 Downing Street? När och hur skall ansvaret utkrävas?”
Som civiliserade människor kan vi knappast kräva att bödelns fallucka skall öppnas under George W. Bush och Tony Blair, trots de lögner som låg bakom beslutet om invasionen och det nu pågående folkmordet. Men något kan vi dock göra. Sverker Åström menar att vi bör kräva vissa markeringar från regeringen:
”Sålunda bör uthyrningen av ett av våra få krigsfartyg, en ubåt, som i Stilla havet samövar med den krigförande staten USA:s krigsmakt, omedelbart upphöra (även om detta något minskar klirret i den svenska flottans kassakista).
Vårt deltagande i utbildningen av irakiska poliser är i sig välmotiverat men bör ses över så att vi inte bidrar till att stärka den del av den irakiska polisen som samarbetar med amerikansk militär för att med hänsynslösa metoder bekämpa upproriska irakier.
Den pågående exporten till USA av mycket avancerad elektronisk krigsmateriel som används i Irak måste avvecklas.
Den hjälp som vi kan lämna det lidande irakiska folket skall vara generös men uteslutande av humanitär art. Vi bör ständigt erinra om att det amerikanerna som ska stå för reparationen av de väldiga skador som de själva åstadkommit.
Det har talats om att vår nye statsminister har inbjudits till Vita huset. Ett sådant besök är uppenbarligen otänkbart så länge presidenten heter George W Bush och kriget i Irak fortgår.
Och det är på tiden att den svenska regeringen, som säger sig ha som högsta prioritet att värna om de mänskliga rättigheterna, klart fördömer, och söker förmå EU att klart fördöma, koncentrationslägret Guantánamo som fortfarande innehåller över 400 fångar utsatta för systematisk, från högsta håll auktoriserad tortyr.”

Slutligen manar han oss vanliga människor att med demonstrationer och protester skapa en opinion som kräver ett totalt och omedelbart tillbakadragande av alla amerikanska trupper. Ett lämpligt tillfälle infinner sig på årsdagen av invasionen i mars.
Andra bloggar om: ,

Kommentarer

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...