Rätten till vår död 3

Anders Björnsson sänder mig två artiklar han publicerat i Tvärsnitt respektive Kyrkans tidning under hösten. Han driver en ”lågintensiv kampanj mot självmords­ journalistiken”. Den dödar, menar Björnsson.

Flera studier (Läkartidningen 28–29 2006) visar att antalet självmord ökar när medierna rapporterar om självmord. På samma sätt har frivilliga överenskommelser om begränsningar i rapporteringen minskat antalet självmord på andra håll i världen.

Men under den här rubriken tänker jag i första hand på respekten för den avlidne. I en artikel (”Medierapportering utan motstycke”, Dagens Nyheter 20/11-04) beskrivs skildringen av den olympiske brottningsmästaren Mikael Ljungbergs självmord. Läsarna och tittare försågs med ingående uppgifter om Ljungbergs privatliv, intervjuer med hans fästmö, bror och pappa. Aftonbladet berättade på löpsedeln om vilken metod Ljungberg använde för att ta sitt liv.

- Det här är en tragisk berättelse med stort allmänintresse, sade Aftonbladets ställföreträdande utgivare Niklas Silow.

Hur vi tar hand om våra före detta idrottsstjärnor? var en sån fråga. Om det påverkade Mikael Ljungbergs handling vet vi inget. Han hade efter sin aktiva karriär fått jobb inom brottningsförbundet, hade där mött motstånd från somliga, stöddes av andra. (I den ännu utförligare rapporteringen om komikern Micke Dubois självmord hösten 2005 saknas för övrigt det fikonlövet.)

Vad vi däremot vet är att Ljungberg vårdades för svår depression. Och om den vet vi inget.

Otto Sjöberg hävdar i samma artikel att offentliggörande kan göra anhöriga mer uppmärksamma på risken för självmord vid depression. (Otto Sjöbergs tidning är ju annars inte känd för att hålla reda på kända personers vårdbehov.)

Men om detta kan vi bara spekulera. Först återstår oändligt mycket mer att lära om depression, de lätta, medelsvåra och djupa depressioner – av vilka flertalet aldrig leder till självmord – som förstör livet för 100 000-tals svenskar och deras anhöriga varje år.

Men är det inte någon gång motiverat att skriva ut dödsorsaken? Ivar Kreugers och Marc Wallenbergs självmord brukar nämnas, med rätta. Deras död och motiven påverkade ett helt samhälle. Krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons fall framför ett tunnelbanetåg mitt under brinnande Boforsaffär 1987 torde också ha allmänintresse. Men de bör vara undantagen som bekräftar regeln.

Tidningsledarna vränger ord och talar om ”allmänintresse” när de menar allmänhetens dvs. allas vårt intresse av skvaller. Om vi däremot med allmänintresset menar samhällets intresse i stort, så ligger det i allas vårt gemensamma intresse att själmordsjournalistiken upphör. Ju förr desto bättre.


Mikael Ljungberg och Marc Wallenberg, privatmän eller alllmänintresse?

allmänintresse, samhällsintresse, de generella intressen och behov som berör alla medborgare i ett samhälle. Allmänintresset företräds av riksdagen, regeringen och de kommunala församlingarna. Den sammanvägning av olika generella intressen som allmänintresset förutsätter sker i en representativ demokrati i första hand genom de politiska partierna, som tävlar om medborgarnas stöd på grundval av allmän rösträtt och politisk frihet. För att tillgodose allmänintresset i olika organ, företag, stiftelser etc. utses ofta allmänrepresentanter.(Källa Nationalencyklopedin) http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=111915
Andra bloggar om: medier, självmord, depression