Uselt tv-drama
Jag ser inledning till ”En spricka i kristallen”. Svenskt tv-drama när det är som sämst. Alla talar med tydliga röster. Ingen ska missa att det här är en familj med problem. Dottern – familjens svarta får – kommer hem till herrgården. Menande blickar, försåtliga kommentarer. Tillbakablickar till en olycklig barndom. En granskning i spegeln visar på problem med vikten. Fadern saluterar andra systern vid middagen (syskonrivalitet, osynliggörande). Föräldrarna har en usel relation. Otrohet. Modern är en olycklig överklassmoder. Fadern en brutal tölp. Inget lämnas åt skådespelarna och betraktarna att själva fylla i. Föreställningen är (på grund av regin misstänker jag) en ogenomtränglig mur.
Visst ska det få finns misslyckanden, inte minst inom public service. Experiment som inom sig rymmer fröet till något nytt, men inte när man som här färdas längs de väl upptrampade allfartsvägarna.
Efter en kvart stänger jag av.
Andra bloggar om tv och drama
Visst ska det få finns misslyckanden, inte minst inom public service. Experiment som inom sig rymmer fröet till något nytt, men inte när man som här färdas längs de väl upptrampade allfartsvägarna.
Efter en kvart stänger jag av.
Andra bloggar om tv och drama
Etiketter: Kultur
2 Comments:
Jag håller inte med dig om miniserien om familjen Gyllenhammar.
Ingen kan spela ett svin lika bra som Patrik Andersson. Dessutom blev
nog allt bättre efter en kvart.
Du hade rätt om Sprickan i kristallen. De förhoppningar som utlöstes av svinaktigheten i första avsnittet övergick i allmänt veckotidningsdravel och happy end i slutet. Till och med skådespelarna verkade ha fått nog. Usch, och detta efter Föreställningar eller Föreställningen som den hette i undertexten på vår TV.
Skicka en kommentar
<< Home