Fortsätt till huvudinnehåll

Moderna människor

Jag bor i ett modernt område med moderna människor. Kvinnorna är blonda, 35 år och pratar i mobiltelefon. Ofta drar de barnvagnar av märket Urban Jungle och andra monstertruckar när de går längs trottoarerna. Jag undrar om barnen blir lika förvirrade som jag när någon jag möter tilltalar mig, tills jag ser den lilla öronsnäckan och mikrofonen vid munnen. Men antagligen är de små fullt upptagna av sin lilla värld.

En och annan föräldraledig pappa syns på dagarna (vi är ju stockholmsk medelklass gubevars). Annars är det mest till och från något av dagisen papporna ses springa när de drar barnvagn.
***
En dag när jag sitter och läser på ett av fiken diskuterar två mammor vid bordet bredvid sina bostadsrätter. Hon och hennes man har bestämt sig för att sälja nu ”när priserna är som högst”, sen tänker de bo i sommarstugan på Värmdö tills priserna sjunkit och de kan köpa något större här i stan.

Några dagar senare berättar min frisör om ett par i fyrtioårsåldern som sålt sin lägenhet– ”när priserna var som högst” – för att bygga en villa. Under tiden skulle de och barnen bo hos föräldrarna. Villabygget blev av olika anledningar försenat och nu har de bott hos föräldrarna i snart två år. Mamman har vänligt frågat om de inte ska flytta snart.

En gång handlade boendet om att ha tak över huvudet och någonstans att ställa ränseln när kvällen kom.
***
Jag ser för övrigt i bladet att de sista hyresrätterna i Mälarhöjden nu ska säljas och omvandlas till bostadsrätter. Tendensen är densamma i Aspudden, Gröndal och andra närförorter. Bostadsborgarrådet Kristina Alvendal (m) säger till lokaltidningen Södra Sidan:
– Om det inte finns den typ av boende som man vill ha i ett område så får man välja ett annat.
Så var det med den integrationen. Den som vill ha andra perspektiv kan med fördel läsa bloggen ”Om att bo och annat viktigt”
***
Nu ska jag städa. Den städfirma som vi anlitade ett tag fick vi säga upp. Det var bara papperet kvittona var skrivet på som var vitt. Allt annat, inklusive lönerna, var svart.

Så är det med flertalet av de flera hundra städbolag som finns i stan, skriver ombudsmannen på fastighets i ett mejl jag får. ”De riktigt utstuderade skurkföretagen gör sitt bästa för att visa en snövit fasad och då ingår ett medlemskap i arbetsgivarorganisationen och kollektivavtal som en del i en vacker presentation för kunderna.”

Nu när vi får dra av för hushållsnära tjänster ökar vinsten för ägarna. Lönerna till de anställda är oförändrat svarta och låga. Ett bra tips är att kolla hos skatteverket hur mycket firmorna betalar i sociala avgifter.

Jag har tidigare skrivit om städning och hushållsnära tjänster (Vem ska städa hos hemhjälpen).

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...