Motbilder – Iran

Ali Esbati skriver på sin blogg hur han från sin barndoms uppväxt i Iran minns de citat av ayatolla Khomeyni, som prydde stadens väggar och ”upprepades i hög- och lågtidstal eller rullade fram till dramatisk sorgemusik ... i TV”. Bland citaten fanns ett som löd ”Regimen som ockuperar Jerusalem måste försvinna ur historiens annaler”. Ett citat som Irans president Ahmadinejad, likt många gånger tidigare, refererade till i ett tal förra året. Men nu hette det i västmedierna att israelerna ”måste kastas ut i havet” eller "utplånas från kartan." (”Utmaning vidareförmedlad”, 10/3-07)

Den här tolkningen och andra sagor sprids av Memri, en enligt Esbati ”extremistisk propagandaorganisation, startad och ledd av Yigal Carmon, en ex-överste i den israeliska militära underrättelsetjänsten. De har specialiserat sig på att för villig västerländsk media ’följa’ och ’översätta’ inslag i arabisk och persisk media.” (”Mer Memri”, 17/5-07)

***

Ja, vi uttalar oss gärna, men vår okunskap är stor. För en majoritet i väst förblir den stora kontinenten från Beirut till Kabul, en enda dammig ökenhåla. Begrunda därför de bilder av vardagslivet i Iran, tagna innan vårens kampanjer, från sajten www.lucasgray.com som Gunnar Olovsson mejlat ut.

***

Ytterligare en dimension till bilden av Iran ger Bitte Hammargren i ett reportage om Irans 20000 judar som levt i landet sedan 2.500 år (Svenska Dagbladet 30/5-07)

Andra bloggar om: Iran

Trosbekännelse

Jag försöker leva ett anständigt liv. Betala mina räkningar i tid. Inte behandla andra sämre än jag själv vill bli bemött. Dra mitt strå till stacken för att göra jorden till en plats värd att leva på. Vad återstår när allt detta är gjort? Kärleken – utan förbehåll – till mina barn, och hoppet om att den är besvarad.

Skulle detta vara mitt credo?

Andra bloggar om kärlek och tro.

”Oändligt är vårt stora äventyr”

En kväll i maj promenerar jag genom Humlegården. Allt runtom mig har exploderat i ett fyrverkeri av blommor och gröna nyanser. Avslutningarnas, festernas och uppbrottens tid. Där hösten ger ro och svalka, hetsar och oroar våren.

”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.”

som Karin Boye skrev i en dikt som citerats mer än en gång. Men jag tycker om den. Desperat och förtröstansfull. Motsägelsefull som all god konst. Hela dikten (”I rörelse”, Härdarna 1927) finns att läsa på Karin Boye Sällskapets hemsida.

Andra bloggar om våren och karin boye.

Trycket mot Iran

Jag får ett mejl från en kamrat apropå det jag skrev om PK och PEN-klubben med fleras uttalanden mot förtrycket av kvinnorna i Iran (”Att vara PK”). Hon tycker det var rätt av Publicistklubben att ansluta sig till uttalandet.

Jag tänker på vad hon skrivit när jag läser Bitte Hammargrens reportage från Teheran i söndagens Svenska Dagbladet (27/5-07). Hammargren menar att kampanjen mot opposition, studentrörelse, journalister och frivilligorganisationer, liksom mot kvinnor med avvikande klädsel, har intensifierats under våren.

Om kvinnorna skriver Hammargren:

”Iranska kvinnor syns och verkar överallt i samhället: på statliga myndigheter och privata företag, på universiteten (där 61 procent av studenterna är kvinnor), i den offentliga debatten och bakom ratten i trafiken.”

Hon citerar Shahla Ezazi, professor i sociologi:

–Iranska kvinnor är inte särskilt konservativa. Men lagarna är traditionella och konservativa. Människor blickar framåt, men familjelagen är bakåtsträvande. Som ogifta har flickor stora möjligheter. Men när de gifter sig förlorar de många av sina personliga rättigheter. Mannen är familjens överhuvud och kvinnan överlåter sin kontroll åt honom.

I sitt långa reportage beskriver också Hammargren hur många iranier undviker kontakt med utlänningar denna vår av rädsla för att bli stämplade som ”spioner”:

”Vi träffar ingen i Teheran som pläderar för att presidents Bushs politik för att störta regimen i Iran har några förutsättningar att lyckas. Tvärtom har den gjort livet mer riskabelt för de iranier som tidigare haft eller som skulle vilja ha kontakter med väst. Förändringen av Iran kan inte komma utifrån, konstaterar man.”

Och här har vi, som jag uppfattar det, kärnan. Uttalanden som det av PK och PEN blir, hur vällovliga de än är, bara en del i den av USA ledda orkestern. Bidrar de till att förbättra förhållandena i Iran? Efter att ha läst Bitte Hammargrens reportage tvivlar jag.



Andra bloggar om iran.

Livet utan bil

Ett halvår efter att vi flyttat från huset sålde vi bilen som mest stått och samlat damm bland bråten kring bygget. När vi erbjöds en garageplats (för 1200 kr i månaden) bestämde vi oss för att göra oss av med den. En snabb koll på Konsumentverkets sajt för bilkalkyler, som visar den faktiska kostnaden för att ha bil, underlättade beslutet.

Snart nog upptäckte vi hur enkelt det var att ta sig fram med cykel eller till fots. Tvärbanan och färjan till Södermalm transporterade oss när vi skulle åka lite längre.

Det har nu gått tre år utan egen bil. Lena cyklar till pendeltåget i Årstaberg varje morgon, nån gång i veckan kör hon de 16 km hela vägen till jobbet på Huddinge sjukhus. Själv cyklar jag så ofta jag kan. Och i vintras upptäckte jag att Stockholm fortfarande är en stad att promenera i. En timme tar det till Stureplan i lagom takt. Efter en dryg halvtimme, i höjd med Katarinavägen och Slussen, faller jag in i en meditativ lunk som inte kan få mig att springa ens över den mest trafikerade gata.

Men behöver man inte bil ibland? Vi lever ju trots allt i ett samhälle, där det förutsätts att vi transporterar runt oss med drygt ett ton plåt. Jodå, har vi varit på fest eller ute sent nån kväll tar vi taxi. (Och har vi tur hittar chauffören hela vägen hem till vår gata.) Sen finns ju bilpoolen. För en ringa månadsavgift får vi tillgång till ett helt stall med bilar som man kan hyra för en timme – eller för hela semestern. Fast trots att vi är utan hund sedan i höstas, är vi fortfarande sura för att de avskaffade möjligheten att ta med husdjur.

Och kostnaden för bilpool, SL-kort och cyklar är ungefär vad vår garageplats hade kostat oss varje månad.

Vår Almera nu ett minne blott

Andra bloggar om bilar och trafik.

Hägern

Sickla sjö 19 maj 2007, kl 14.27

”Hägern lever av fisk, på vilken han lurar i vattenkanten eller oändligt försiktig smyger sig på i grundvattnet. Blixtsnabbt åker den långa halsen fram i rätta ögonblicket, och den kraftiga vassa kilnäbben förfelar sällan sitt mål. Vatten av alla slag, sjöar, åar, dammar och diken uppsökas av hägern. Huvudsaken är att där finns åtkomlig småfisk.” (Erik Rosenberg. Svenska fåglar)

Steve Reich & Terry Riley

Jag spelar in Steve Reich’ Music for 18 musicians från radion en kväll. Musik att låta sig svepas in i och drömma sig bort till. Men musik som också fyller mig med energi. Det påminner starkt om Terry Riley, vars musik jag första gången hörde hemma hos Bo Anders Persson i slutet av 1960-talet. Jag var på den tiden ung hang around till musikkollektivet Träd gräs och stenar (eller International Harvester som de kallade sig innan den amerikanske traktortillverkaren lät sina advokater höra av sig). Jag tror att det var Folke Rabe som först introducerade Riley, men Bo Anders Persson hade också han en bred och oförutsägbar musiksmak.

Terry Riley, som själv spelade saxofon och orgel, lät sina musikslingor gå mellan två rullbandspelare och kunde på så vis låta dem repeteras i det oändliga eller sakta tona bort och tona in.

Men Steve Reich är trots att han är jämnårig med Riley (båda är födda i mitten av 1930-talet) en ny bekantskap. Och jag gillar det jag hör. Äntligen kanske de där Abba-pengarna kan spela en roll.

Smakprov på deras musik kan man hitta på http://terryriley.com
och www.stevereich.com. Ensemble modern – Frankfurt har också spelat in flera stycken av Reich.

Terry Riley at the Manca Festival. Nice France

Andra bloggar om musik och polarpriset.

Mig äger ingen

Jag lyssnar till ett samtal mellan Olle Svenning och Åsa Linderborg på ABF-huset i Stockholm om den bok Linderborg skrivit om sin far. Olle Svenning, som själv skrivit om sin far, den socialdemokratiska makthavaren i Malmö, noterar med vad som verkar vara äkta förvåning vilken sammansatt och motsägelsefull person Åsas far, metallarbetaren, var. Han läste både Ivar Lo och Torsten Ehrenmark, för att nu nämna en av Svennings iakttagelser. Jag tänker på min egen far, tjänstemannen på Saab-Scania, och hans läsvanor. (I bokhyllan hemma fanns både Dostojevskij, Ehrenmark, Trenter och Woodhouse för att nu nämna några.) Och än en gång slås jag av hur lite den mediala och politiska eliten vet om det folk den känner sig satt att leda.

Det är för övrigt en lysande roman Åsa Linderborg skrivit – Mig äger ingen (Atlas). Jag recenserar den i senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront (5/07). Recensionen kan även läsas på min hemsida (”Mig äger ingen”).

Torsten Ehrenmark var kåsör, journalist och radiopratare. Hans kåserisamlingar Årets Ehrenmark var länge en given julklapp i många svenska hem.

Andra bloggar om litteratur och politik.

Mina demoner

Det händer stundom att jag drömmer. Det vill säga att jag kommer ihåg vad jag drömt när jag vaknar. Jag befinner mig i ett hus. Som regel påminner det om huset vi bodde i när barnen växte upp, emellanåt om det lantställe mina föräldrar hyrde i Sörmland under många år. I drömmen ska vi flytta, eller resa bort – långt.

Jag packar (många gånger är det ett helt möblemang som ska med) och det är bråttom. Ingen annan bryr sig, eller så går alla sin väg när jag ber om deras hjälp. Kvar står jag med min förtvivlan och allt som måste göras. Jag hinner aldrig klart innan jag vaknar.

Nu senast dök det upp några hotfulla typer i drömmen och krävde att få vara med. Men i stället för att hjälpa till, slog de sig ned och tänkte bosätta sig i huset.

Andra nätter sitter jag instängd i en trång järnvägsvagn, titt som oftast har jag glömt nåt och måste försöka ta mig tillbaka. Eller så irrar jag runt på en flygplatsterminal och letar efter min anslutning. Men alla skyltar är släckta.

Sålunda mörbultad till kropp och själ vaknar jag för att ta itu med vardagens bestyr.

Salvador Dalí. Dream Caused by the Flight of a Bee around a Pomegranate. One Second before Awakening. 1944. Oil on canvas.

Andra bloggar om drömmar.

En rondellhunds död

Lugnets allé, 21 maj 2005

Andra bloggar om rondellhundar

Apocalypse now

Nog finns det åtskilliga skäl för oss att ändra vår konsumistiska livsstil (några bloggade jag om i Ett annat Sverige). Men det samfällda pådraget i medierna det senaste halvåret om klimatförändringarna gör mig misstänksam. För hur var det egentligen?

”… alltsammans började när människan satte den första grävkäppen i marken för att odla. Det var det som rubbade balansen i naturen. Men hade inte människan blivit bofast och börjat odla så hade vi inte heller haft civilisation och med den inte möjligheten att utveckla vetenskapen och därmed minska mänsklighetens lidande”, konstateraren berättarjaget i Anders Norborgs roman I fyrverkeriernas tid. (När får vi för övrigt se denna högintressanta politiska roman recenserad i Aftonbladet eller Svenska Dagbladet?)

Jag tänker på de orden när jag en morgon lyssnar till radions Ring 1. Man avhandlar växthuseffekt och klimatförändringar. Det är mest äldre herrar som ringer. Alla verkar vara överens. Det här håller inte. Något måste göras.

– De är för många, säger en.
– De?
– Ja, indierna och kineserna alltså.

Det behövs någon form av befolkningskontroll, konstaterar han. Annars blir de för många, och de kommer alla att vilja ha samma levnadsstandard som vi.

Ja, kanske är det där skon klämmer. Nu när Kina och Indien raskt och brutalt (som England på 1800-talet) industrialiseras börjar plötsligt George W. Bush och Fredrik Reinfeldt att prata väder (i stället för krig och oljefält).

Vi människor är ganska förutsägbara i vårt beteende. Vi vill köpa billigt och sälja dyrt (t.ex. vår arbetskraft). Om politik nu är ”processen att […] utöva makt i offentliga sammanhang” så finns det en mängd styrmedel att ta till om man verkligen vill ändra människors beteenden. Höga avgifter på sånt man vill minska (t.ex. långa transporter av livsmedel) för att subventionera sånt man vill uppmuntra (t.ex. lokalt producerade grödor).

I stället demonstrerar politiker och medier sin makt över våra sinnen genom att skuldbelägga oss medborgare. Det gör mig misstänksam.

Majgull Axelsson skrev för övrigt tänkvärt om undergångsvisioner och domedagsprofetior i söndagens DN (”Helvetespredikanter har alltid skaffat sig makt över andra människor”, Dagens Nyheter 20/5-07).

I Fyrverkeriernas tid är en synnerligen läsvärd roman om den tid vi lever i, utgiven av Leopard förlag.

Andra bloggar om klimat och växthuseffekten.

Manligt och kvinnligt

Frågan om manligt och kvinnligt har alltid fascinerat mig. Själv växte jag upp i ett matriarkat. Mamma, mormor och jag. Fem trappor upp utan hiss på Tomtebogatan i bostadsbristens Stockholm.

Min mor började arbete som sekreterare när hon var 18 år. Mormor strök och lagade skjortor åt bättre bemedlade. Själv höll jag till under köksbordet, lekte och lyssnade på radion, vars enda kanal var fönstret mot omvärlden. Antagligen hade de båda nog av manlig dominans i sin vardag. Men av det märkte jag intet. Min morfar, plåtslagaren och den före detta kommunisten och klasskämpen, slängde min mor ut när hans besök i hemmet inskränkte sig till att få kläderna tvättade och pengar till sprit och fala fruntimmer. Min mor tyckte inte att hushållskassan räckte till sånt.

När mina föräldrar så flyttade samman i en trea i Årsta var vilkoret att mormor följde med. Hon fick det ena sovrummet och jag det andra. Mina föräldrar sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Min pappa tvättade alltid sina nylonskjortor och strumpor själv. Och när jag blev större var det självklart att jag gjorde som han.

Detta var alltså min erfarenhet av familjeliv när jag stötte på etnologen Annette Rosengrens avhandling Två barn och eget hus. Om mäns och kvinnors världar i ett svenskt småsamhälle. Uppvuxen i en officersfamilj, där kvinnan teg och mannen bestämde, blev hon tidigt feminist.

Ursprungligen hade hon en idé att studera kvinnorollen i småsamhällen.

– Jag hade ju uppfattningen att kvinnor var förtryckta i hemmet och att det inte var legitimt att vara hemma, sa hon när jag senare intervjuade henne.

Jag skrev:

Inträngande och insiktsfullt skildrar Annette Rosengren ett antal familjer, arbetare och småföretagare, lokalt väl förankrade och med starka släktband. Männen umgås med män och kvinnorna med kvinnor. Det är familjer med förhållandevis hög materiell standard men med en hårt uppbunden ekonomi. De lever i prydliga hus de själva byggt, där kvinnan är hemmets härskare som mor och hustru (ofta med mannens checkhäfte i handväskan) och där mannen vid sidan av sina arbeten är igång för jämnan med att extraknäcka eller arbeta åt familjen eller åt släktingar och vänner, allt för familjens bästa. Det är en social ordning med rötter i det gamla landsbygdssamhället, där män och kvinnor kompletterar varandra, utan större konflikter mellan könen eller generationerna.

En tredjedel av Sveriges befolkning bor (eller bodde i alla fall på 1980-talet) i tätorter med mindre än 10 000 invånare, och majoriteten av oss härstammar i ett eller två släktled bakåt från samhällen som Asketorp (det fingerade namn hon gav samhället hon skildrade). Men de förhållanden hon beskrev påminde rätt mycket om de arbetarfamiljer Lena och jag lärde känna på 1980-talet i villaförorten söder om Stockholm.

Min intervju med henne publicerades så småningom i Ordfront Magasin 4/1993. Den finns också att läsa på min hemsida: ”Jag ville leva som en riktig Asketorpsbo”.

Annette Rosengren. Foto: Ann Eriksson.

Annette Rosengrens avhandling (Två barn och eget hus. Om mäns och kvinnors världar i ett svenskt småsamhälle. Carlssons 1991) brukar finnas på antikvariaten (Sök på www.antikvariat.net).

Andra bloggar om familj och jämställdhet

Vem ska bort?

Pia Kjärsgaard, ledare för Dansk folkeparti, vill enligt uppgifter (SvD, 18/5-07) att Danmark ska totalförbjuda muslimska ”törkläder”, dvs. sjalar, med början på skolor och institutioner. Frågan är vilka av följande som ska bort? (Se Huvudduk)

Pia Kjärsgaard, utan sjal

Andra bloggar om sjal, slöja och islam.

Fågelliv

Två svanpar häckar där vi bor. Ett par huserar i sjön upp mot Sickla och ett ute i Hammarby sjö. Gränsen mellan reviren har gått vid slussen nedanför vårt vardagsrumsfönster. I år har dock balansen rubbats sedan ytterligare ett par tillkommit. De håller till i kanalen – i den demilitariserade zonen mellan de båda andra paren. Tidigare under våren var skärmytslingarna både många och hårda.

Just nu ligger striderna nere. Det äldre paret häckar på den konstgjorda ön utanför udden. Honan ruvar – som alltid hos svanarna mest, hanen löser av emellanåt. Nykomlingarna verkar däremot inte ha byggt något bo, fast Lena blev vittne till en kort men intensiv parningsakt dem emellan för ett tag sen. Vi misstänker att striderna återupptas när ungarna kläckts och börjat simma. Svanar behöver stora arealer för att trygga försörjningen åt sig och sina avkommor.


Tidigt på morgnarna väcks vi annars av måsarnas skrän, det är skrattmåsen med sin svarta hätta, fiskmås och en och annan trut. Här och var ovanför taken ser man deras huvuden sticka upp. Snart kommer ungarna att strutta omkring på marken, intensivt bevakade från luften av de äldre fåglarna.


Kanadagässen däremot har redan fått sina ungar. De vuxna bligar misstänksamt men tiger när jag går förbi; de väser desto mer varje gång en hund passerar. Ingen gillar dem och deras avföring, men ungarna är näpna där de sliter lite tafatt i grässtråna. Om några veckor kommer svanarna att ha jagat iväg gässen. Så har det varit tidigare år.

Annars är det mest sothönsen som väcker vårt intresse och vår förtjusning. Deras knyckiga simmande och springande på vattnet med de överdimensionerade fötterna skapar liv och rörelse. De räds ingen. Likt små bogserbåtar cirklar de runt de betydligt större svanarna.


Erik Rosenbergs beskrivning av sothönsens revirstrider i hans klassiska Fåglar i Sverige är målande:

Såväl hanen som honan fara omkring i stridsberedskap vid gränserna av sitt halvtunnlands vass- eller sävfält, de ha härvid huvudet lågt, fjäderdräkten uppblåst och stjärten nästan rätt i luften, varför de se ut som stora svarta metkrokar. Ehuru det oftast stannar vid demonstrationer grannparen emellan utvecklas dock här och där i vassarna vilda slagsmål, varvid både näbbar och klor kommer till användning. Andfåglar blir också ofta avvisade från sothönsreviren, särskilt viggen – förmodligen därför att han är så svart!

Just nu spanar vi in en hona som ruvar på en tuva i vattnet invid allébron. Förra året blev boet översvämmat innan kläckningen. I år hoppas vi att hon får ruva tiden ut, vi ser fram emot att få se ungarna med sina rödtoppiga punkfrisyrer och sitt ynkliga lilla läte.

Andra bloggar om fåglar.

Folknykterhetens dag – Stora metardagen

I dag på Kristi himmelsfärdsdag håller vi oss nyktra och går ut och metar. Den som vill hålla sig hemma kan istället fundera över vad alkoholen betytt i vårt land:

Egentligen är Sverige en omöjlighet. På de breddgrader där vårt land ligger råder på andra håll arktisk vinter större delen av året. Den varma golfströmmen för med sig en bit av ekvatorns värme som ett lån till vår nordliga breddgrad. Tillräckligt för att vi ska överleva. Men inte mer. En invandrare som bott många år i vårt land noterade till en början med förundran svenskens plikttrohet, förmåga att hålla tider och organisera saker och ting. Inte blev han klokare av vår egen till synes skämtsamma skamsenhet över dessa dygder. Hans förundran släppte först när han, bondsonen från Rumänien, insåg att i vårt nordliga klimat kunde vi bara ta ut en skörd varje sommar. Under några korta intensiva sommarmånader samlade vi mat inför en kall och mörk vintern. Fläsk och strömming saltades in och sparades till långa vinternätter.

Den långa vintern gav också gott om tid till fester och gillen. Och den salta maten krävde mycken dryck. En italienare som besökte Sverige 1674 skriver »... Härtill dricker man öl, som kallas ula, i trästånkor, invändigt bestrukna med harts. « Detta ula var närmast att likna vid våra dagars Gotlandsdriku, »... tjockt, svart och smakar rökt«. Andra utlänningar som besökte Sverige noterade att »man dricker här inte bara för att man är törstig eller därför att det smakar bra« och att det i vårt land räknades som »en heder att supa sig full« och inte var »någon skandal att spy under bordet«.

Våra dryckesseder är alltså gamla. Men mjödet eller ölet var av begränsad styrka, max 15 procent, den gräns där jästsvamparna dör.

Klostermunkar hade tidigt kommit på hur man kunde öka alkoholhalten genom att koncentrera och destillera jästa drycker. Under 30-åriga kriget lärde soldaterna sig att dricka och bränna brännvin och tog med sig sederna hem till sina länder. Men det stora genombrottet för destillerade drycker i vårt land skulle komma hundra år senare, under Gustav III:s tid. Då hade den billiga potatisen introducerats och statens usla finanser krävde nya inkomstkällor. Brännvinstillverkningen utarrenderades och några år senare (1809) slog konungen fast att en del av grödan måste användas för att tillverka brännvin.

Det söps som aldrig förr i vårt land. Statens inkomster ökade. 46 liter brännvin per invånare och år drack svensken vid 1800-talets mitt. Det är mer än fyra gånger så mycket ren alkohol som vi dricker idag. 1837 grundades Svenska nykterhetssällskapet för att samla de olika nykterhetsföreningar som bildats runt om i landet. 1842 förbjöds fylleri på allmän plats. Lokala spritbolag började bildas, med avsikt att vinsten skulle tillfalla det allmänna. 1855 förbjöds husbehovsbränningen i praktiken och ett par år senare togs ett första steg mot bildandet av Systembolaget. Den fria marknaden ansågs inte lämplig för en verksamhet som helst inte borde få expandera.

Under hela senare delen av 1800-talet växte reaktionen mot superiet. 1879 bildades den första IOGT-logen, en absolutistisk nykterhetsrörelse. Under storstrejken 1909 förbjöds rusdrycker helt under en tid. En folkomröstning 1922 avslog med mycket knapp majoritet (51 % mot 49 %) ett förslag om totalförbud i Sverige. Då hade redan ett system med inköpskontroll och motbok införts i hela landet, efter förslag från nykterhetsläkaren Ivan Bratt. Nykterhetsnämnder inrättades och statliga monopol tog över handel, tillverkning och försäljning av alkohol. Starkölet förbjöds och höga skatter blev ett verktyg att minska konsumtionen av alkohol. Aldrig har svenskarna druckit så lite som under 1930-talet, omkring 3 liter alkohol per invånare.

Efter andra världskrigets ransoneringar försvann många restriktioner och motboken avskaffades 1955. Konsumtionen ökade dramatiskt och spritpriserna höjdes året därpå med 30 procent. 1965 infördes mellanölet, som fick säljas fritt i livsmedelsbutikerna. Alkoholkonsumtionen ökade kraftigt och ungdomsfylleriet blev ett stort problem. Försök på några håll att sälja starköl i vanliga affärer måste avbrytas i förtid.

1977 avskaffades mellanölet. Alkoholskadorna hade ökat till följd av att folk drack mer och 1980 krävde en grupp läkare och professorer att alkoholen skulle ransoneras på nytt. Systembolaget stängde på lördagarna. Konsumtionen av sprit minskade. I stället drack svenskarna allt mer vin och öl, inte minst starköl, som blev den nya ungdomsdrycken. 1980-talet slutade med att Sverige ansökte om medlemskap i EG/EU. Som en följd av detta och EES-avtalet avskaffades alla statliga alkoholmonopol utom Systembolaget.


Denna text utgör inledningen till en faktabroschyr jag skrev på beställning av RNS 1996. För övigt det enda jag skrivit som utkommit i en rysk version.

Fotnot: folknykterhetens dag anordnas varje år sedan 1925 på Kristi himmelsfärdsdag och sammanfaller med Stora metardagen. Nykterhetsorganisationerna betraktar dagen som sin stora högtidsdag och ordnar möten och program över hela landet. I år utökad till Folknykterhetens vecka i arrangemang av IOGT.

Andra bloggar om alkoholpolitik och kristi himmelsfärdsdag.

Proffstrevlig som en amerikansk president

En kväll tar jag en öl med AN, författare och lärare. Vi kommer att prata om den då nyligen tillträdde kulturministern.

– Äsch, hon gör bara som maken tycker, säger AN. Där är det bara marknaden som gäller.

– Men hon är i alla fall populär bland kulturarbetare, invänder jag. (Det här var innan mullret mot den kulturella icke-politiken växte på allvar.) Hon pussar på kinden och kommer ihåg namn.

– Det är den amerikanska politikerstilen, skaka hand och minnas namn.

Jag tänker på vad han sagt när jag läser omdömena från kollegor om Peter Örn i tidningen Chef (återgivna i gårdagens DN, 15/5-07) när han nu fått gå från Sveriges Radio:

”Många av de intervjuade har varit imponerade över Peter Örns förmåga att minnas medarbetares namn och få dem han träffade att känna som att de hade en speciell relation till honom.”

”Proffstrevlig som en amerikansk president.”

– Det är kanske bäst att börja misstro alla med en trevlig fasad, säger sonen som gör sina lärospån i mediebranschen.

Må det, tänker jag när han gått och minns en nyss avgången statsminister och partiordförande.

***************************************

PS om HSB. Sent omsider blir jag uppmärksammad på Gunnar Ohrlanders krönika i AB (”Skjut inte på journalisten”, 28/3-07) om Erik Fichtelius dokumentär. Avslutningen förtjänar att återges:

”Vart tog politiken vägen? Ja, det kan man ju undra när man granskar inte bara programmen utan också de tio år som Göran Persson styrde. Vad vi ser är en berättelse om skvaller, skräck, förföljelse och avundsjuka, ett renässansspel där det hela tiden rör sig bakom draperierna. Vi möter politiken i dess råaste och lägsta form. Bättre än så här är inte hantverket under den politiska järnålder som vi nu har genomlevt.
Det är en fantastisk bild som Erik Fichtelius förmedlat. Kanske är den rentav sann. Han är värd en upprättelse.”

Barnrikehusen

På väg hem från ett tårtkalas med släkten promenerar vi genom Årsta. Jag pekar ut huset på Sköntorpsvägen där jag bodde från det jag var åtta år, Årstabergen där vi lekte, parken där vi hängde och lyssnade på tio-i-topp som tonåringar. På vägen passerar vi de röda tegellimporna på Skagersvägen.

- Och där låg barnrikehusen, säger jag.
- Barnrikehusen? frågar någon.

Ja, varför kallades de så? Jag mumlar något om Myrdalkåkar och socialt bostadsbyggande. Men säker är jag inte.

Hemma slår jag upp på nätet och ramlar rakt ner i ett helt sekels bostadspolitik: Nödhjälpsbostäder, egnahemslån och lånesubventioner, Bostadssociala utredningen 1934, hyresreglering, bostadsbidrag, allmännyttan (”Genom att bygga och förvalta bostäder utan enskilt vinstintresse skulle de bidra till stabilitet och motverka spekulation även på bostadsmarknaden i övrigt”), miljonprogrammet, bruksvärdessystem, ROT-program m.m.

Från att ha betraktats som en vara på en marknad blev bostaden en social rättighet. Och nu är vi tillbaka där det hela började. En vara på en marknad.

Frågan är bara varför rätten att dra av räntan på lånen för oss bostadsrättsinnehavare och villaägare snart är det enda kvarvarande stödet från staten till boendet. Rätt svar belönas med nästa nummer av Metro Bostad.

Och hur var det nu med barnrikehusen? Enligt NE förhöll det sig på det här viset:

barnrikehus,
hyreshus avsett för barnfamiljer med små inkomster. Från sekelskiftet 1900 och framåt drevs barnrikehus, ofta med låg standard, av filantropiskt intresserade personer och organisationer, ibland som kommunala stiftelser. På förslag av Bostadssociala utredningen infördes 1935 särskilda lån och bidrag för uppförande av bostäder om minst två rum och kök med fullvärdig utrustning och avsedda för familjer med tre eller flera barn. Dessa barnrikehus förvaltades av allmännyttiga bostadsföretag under kommunal kontroll. Efter andra världskriget inriktades bostadspolitiken på mer generella åtgärder, och det särskilda stödet till barnrikehus avskaffades. Jfr bostadspolitik.

2007-05-15 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=124230

Skagersvägen i Årsta. Bilder från hitta.se

Fler bloggar om bostadspolitik och historia

Favoriter just nu (maj 2007)

Böcker
Åsa Linderborg Mig äger ingen. Atlas.
Ben Watt Patient. Finistére/Modernista.
Maria-Pia Boëthius Mediatan. Leopard.
Ryszard Kapuscinski På resa med Herodotos. Bonnier Pocket.

Musik
Lucinda Williams West. UMG Recordings.
Bosse Skoglund Groovesopor. Rub-a-dub-records.
Sofia Karlsson Visor från vinden. Amigo Musik.
Oh boy. Det bästa med Peps Persson. (2 CD) Universal Music.

Andra bloggar om litteratur och musik

Turist

En sista minuten-resa har tagit oss till en av de mer exploaterade turistorterna på Kretas nordvästra kust. Vi vilar, läser, badar, gör utflykter och hämtar kraft. Det är tidigt på säsongen. Överallt hamras, gjuts och putsas det. Runt om oss talas svenska, norska, danska, finska, holländska och franska. De svenska kvällstidningarnas förstasidor lyser mot oss utanför supermarketen. Endast tidiga morgnar och sena kvällar är grekerna i majoritet på gatorna. Vardagslivet uppe i bergsbyarna och på småöarna känns avlägset.

I sin bok Arkipelagos (utgiven 1980, fint illustrerad av författaren) skriver Bertil Kumlien om Kreta:

"Byn på sydkusten, Chora Sfakion, motståndsrörelsernas citadell, känd för att aldrig ha blivit besegrad eller intagen av någon övermakt, hade fallit.

Ingen turk, ingen tysk hade lyckats få en ockupation att slå igenom här. Nu var den erövrad.

Det började 1972, då den förut mycket besvärliga jordvägen byggdes om till lättframkomlig asfaltväg av den överdriftiga juntaregimen.

Ryktet spred sig bland invasionsstyrkorna och innan någon hunnit blinka var Chora Sfakion ockuperat.

Av turisterna.

Bussar med air condition, taxi och uthyrningsbilar tömde ut sina laster som blandade sig med ditvandrande, nej, -liftande snälla barn och problembarn."

Inte missunnar vi byborna längs den otillgängliga sydkusten drägliga transporter. Men så fort vi sätter vår fot i byarna förändras de. Vi vill så gärna se oss som gäster hos de generösa grekerna. Men likt Lennie i Steinbecks roman Möss och människor kramar vi ihjäl det vi älskar.



Andra bloggar om turism

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm. En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap.

En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten.

– Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation.

Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet.

Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Båda är levande exempel på det Göran Persson talade sig varm för i sitt sista stora tal som partiordförande på s-kongressen i mars: ”Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar.” (Samma tal där han dömde ut lobbyister som förespråkare för ”gårdagens lösningar”. Se min blogg Framtidens lösningar.)

Mycket har sagts och skrivits om Perssons nya jobb. I en tv-soffa ser jag chefen för ett annat lobbyföretag tala sig varm för politiken som en tidsbegränsad syssla, hur viktigt det är att kontakterna mellan ”näringslivet och politiken” förbättras. Peter Eriksson (mp) mumlar lite vagt om behovet av karensregler. Osv. osv.

Ett argument som jag skulle vilja ha sett mer av i debatten är det här:

Politiken är inget yrke. Att vara politiker är ett engagemang och, i den mån man lyckas bli vald till något, ett förtroende från dem som valt en.

I sin roman Mediatan citerar Maria-Pia Boëthius den australiske sociologen Alex Carey, som beskriver de tre viktigaste utvecklingslinjer under 1900-talet så här:

”Framväxten av demokratin.
Framväxten av storföretagsamhetens makt.
Framväxten av storföretagsamhetens propaganda, som ett vapen för att skydda storföretagsamheten mot demokratin.”

När Göran Persson nu tar steget in i storföretagsamheten sviker han det förtroende väljarna gett honom. Han tar också med sig de kunskaper han vunnit till det ekonomiska maktcentrum politiken i sina bästa stunder kan vara en motvikt till.

Men han gröper också ut förtroendet för andra politiskt verksamma. Varför ska vi med lock och pock dras till valurnorna vart fjärde år när våra företrädare ser sin verksamhet som vilken karriär som helst och så illa lönar vårt förtroende.

Som psykologiskt fenomen är Persson intressant: doktorshatten, herrgården, den monumentala tv-dokumentären, och så nu detta, consiglieri åt storföretagsamhetens propagandaapparat. Hybris. Mannen utan egenskaper. Ett ämne för en roman värdig en Balzac.

Mer betydelsefullt är kanske att hans tid som ledare för det största partiet sammanfaller med partiväsendets sammanbrott i Sverige. Från idéburna intressesammanslutning till statsunderstödda hierarkier. Från att ha varit rörelsens tjänare blev han dess herre.

Framtiden ligger onekligen på andra sidan Sveavägen.

Uppdaterad 16 maj 2007.

En inblick i ABF Stockholms verksamhet kan man finna i boken Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden. Hjalmarson & Högberg
Folket i Bild/Kulturfront nr 12/06 kan beställas från tidningens expedition 08-644 50 32, e-post prenum@fib.se

Andra bloggar om göran persson och politik.

Hjärnan mognar sent

Det var en nyårsafton i mitten av nittiotalet. Dottern, nyss fyllda fjorton, ville vara med om tolvslaget och fyrverkeriet på torget i den närbelägna förorten. Lena och jag hade dukat upp en god nyårsmiddag och skulle just sätta oss till bords. Jag minns inte längre vilka klockslag diskussionen gällde, bara att dottern ville vara ute långt längre än något vi kunde acceptera.

Som så ofta gick diskussionen snabbt över styr. Skällsorden haglade. Dörrar öppnades och slängdes igen med kraft och vad som eventuellt slank över mina läppar har jag lyckligt förträngt. Sammanbitet försökte Lena och jag såga oss igenom hummern, laxen eller vad middagen nu bestod av, medan åskmolnen hängde över oss. En viss sordin över stämningen hade lagts långt efter att dottern lämnat oss med ett sista brak i ytterdörren.

Själv minns jag en lördagskväll i tonåren. Jag hade lovat komma hem tidigt, men så var det en fest borta i Liljeholmen, och en flicka förstås. När jag kom hemsläntrande vid halv tretiden på morgonen lös varje fönster i vår lägenhet anklagande. Jag hade helt förträngt oroliga föräldrar och eventuella konsekvenser. Jag skämdes som en hund.

I torsdagen Svenska Dagbladet ("Hjärnan fullvuxen först vid 25") får jag äntligen förklaringen till vad som händer i hjärnan de här åren. Den amerikanske barn- och ungdomspsykiatern Jay Giedd och hans forskarteam har studerat hur den normala tonårshjärnan förändras.


Ett av de viktigaste fynden var hur sent delarna i pannloben mognar. Det är den delen som gör oss civiliserade och skiljer oss från djuren.

– Tonåringarna har därför ett mer känslomässigt styrt beteende eftersom den delen av hjärnan mognar snabbare, förklarar Jay Giedd.

Men det verkligt intressanta är vad det betyder för människoartens utveckling.

– Det här hör naturligtvis ihop med frigörelsen från familjen. Ungdomarna är biologiska varelser som ska ge sig ut för att blanda sina gener med andras långt från den egna familjen.

Men att lämna de närmaste är förstås läskigt. Därför behöver de en skjuts med extra risktagande för att göra det. Naturen var vis som såg till att hjärnan har fått just den här utvecklingen.

–Att hitta en partner är risky business. Tur då att biologin stöttar oss, avslutar Giedd.

Hur det gick på nyårsafton? Det regnade och dottern kom hem trött och frusen, långt tidigare än överenskommet.

Andra bloggar om hjärnan och tonåringar.

Gollum i våra hjärtan

En natt drömmar jag att vi äter middag på en restaurang nånstans i utlandet, miljön skulle kunna vara indisk. En valutaväxlare försöker väcka vårt intresse. En påträngande, lismande figur som till slut nästan kryper upp i mitt knä där vi sitter vid bordet. När vi ska hämta våra kläder får jag nog och knuffar till honom så att han med full kraft tumlar nerför spiraltrappan till våningen där vi sitter.

Jag vaknar med ett befriat leende på läpparna, trots att det sista som hänt i drömmen är att vi ombeds lämna restaurangen. De privatpsykologiska aspekterna kan vi lämna därhän (fast AT som jag samtalar hos en gång i veckan menar att figurerna i våra drömmar ofta representerar olika delar av vår personlighet).

Men figuren i drömmen liknar Gollum, den enda riktigt intressanta figuren i Sagan om ringen-filmerna. Hjältarna och skurkarna är alltid så förutsägbara, även i sina svåraste stunder. Gollum växlar ständigt uttryck: ond, god, inställsam, avvaktande, precis som de flesta av oss. Han finns inom oss alla.



Andra bloggar om sagan om ringen och drömmar.

”Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar”

– Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna. Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar. Värderingar som bygger på att vi ska lämna över något till dem som kommer efter än det vi ärvde. Och då krävs det politik.

Göran Persson, från den 1 augusti senior konsult hos PR-byrån JKL, i hans sista stora tal som partiordförande på den socialdemokratiska partikongressen i mars, citerat i Affärsvärlden.


Andra bloggar om göran persson och lobbying.

Kamp mot bidragsberoendet

Crister Enander påminner i senaste numret av tidskriften Kulturen (”Ge oss tillbaka våra pengar”, Kulturen 11/07) om bankkrisen i början av 1990-talet. Hur bankerna under ett år fick 65,3 miljarder kronor i stöd av staten och ytterligare lika mycket i form av höjda avgifter, låneräntor osv. Det vill säga av våra, skattebetalarnas pengar och kundernas pengar. Av de 40,2 miljarder som Nordea fick i bidrag (härligt ord, inte sant) betalade de tillbaka 17 miljarder. Av oss skattebetalare fick de alltså 23,2 miljarder. ”Nu vältrar sig bankerna i pengar”, konstaterar Enander. Förra året var vinsten för de fyra stora bankerna 82 miljarder, mer än vad sjukvården i Sverige kostar under två år. Är det inte dags för bankerna att betala tillbaka sin skuld till svenska folket, avslutar Enander.

Tipset vidarebefordras härmed till Ulf Kristersson.

Stockholms moderate socialborgarråd Ulf Kristersson utvecklade i en intervju på stadens hemsida sin syn på socialbidragen: ”Jag tror alla har någon förmåga att försörja sig själva. Den förmågan måste vi utveckla och ett led i det är att komma bort från prestationsfria bidrag.” (”Bidragsberoendet måste minskas”)

Andra bloggar om banker och bidrag.

Att vara PK

Publicistklubbens ordförande har tillsammans med ytterligare ett antal organisationer protesterat mot behandlingen av kvinnorättskämpar i Iran. (Dagens Nyheter 7/5-07). I sak är det inte mycket att tillägga. Respekten för de mänskliga rättigheterna har inte stått högt i kurs i landet alltsedan militären 1953 med USA:s hjälp störtade den folkvalde premiärministern Mosaddeq. Det lyckade försöket att hetsa den forne allierade Saddam Hussein i krig mot landet, liksom senare tiders sanktioner gynnar heller knappast de som vill se en mer tolerant utveckling i Iran. Situationen är dock knappast värre än i många andra stater, allraminst grannlandet Afghanistan där kvinnorna skulle bombas till befrielse efter 11/9.

Studerar man Publicistklubbens hemsida finner man att organisationen hittills begränsat sig till frågor med anknytning till medierna: Mordet på Anna Politkovskaja, mediesituationen i Ryssland och den fängslade svenske journalisten Dawit Isaak. Att man nu går samman kring en mer allmän människorättsfråga tycks alltså vara ett trendbrott. Vi utgår ifrån att det skett efter noggranna studier av läget i jämförbara länder i världen och ser fram emot nya uttalanden, t.ex. om kvinnornas situation i Afghanistan, Somalia m.m. i samband med Condoleezza Rice kommande besök.

En pikant detalj i sammanhanget är att Publicistklubbens ordförande Stig Fredriksson till vardags är utrikespolitisk kommentator i Aktuellt. Givetvis kommer ingen att ifrågasätta Fredriksson självständighet efter detta. Är man pk så är man.



Andra bloggar om iran och publicistklubben.

Bröllopet en kvinnofråga?

Ursprungligen var bröllopet en angelägenhet för släkten, klanen. Åtminstone i de samhällsklasser som hade någon egendom att bevaka. Senare blev det i första hand en fråga för mannen och kvinnan. Så var det för Lena och mig, och så var det för många i våra föräldrars generation.

Nu, inser jag, har utvecklingen tagit ett nytt språng. På en pastabar vid Hornstull diskuterar två väninnor ingående den enes kommande bröllop.

– Jag hade tänkt mig vita kuvert och sen, när man öppnar, ska det vara rött liksom.
– Man kan gå in på Svenskt papper och se vad de har.
– Jag har hört att de inte finns kvar.
– En annan sak som jag tänkt på är det här med bordsplaceringarna.
– På Kerstin och Lars bröllop så hade hon ordnat med...

Osv. osv.

Under tiden vi äter vår lunch penetreras alla detaljer kring bröllopet ingående vid bordet intill.

På kvällarna läser jag Maria-Pia Boëthius roman Mediatan, en ursinnig uppgörelse med medievärlden, konsumismen och könsrollerna. En bärande tanke hos Boëthius är att vi, från det att vi föds som människor, formateras till män och kvinnor. Jag inser att bröllopet nu blivit kvinnornas angelägenhet, ett kvinnoblivandets kröning, där männen reduceras till birollsinnehavare.

Efteråt trippar de båda väninnorna ut och hoppar vant upp i den silverfärgade suven på gatan utanför.


Mediatan är en synnerligen läsvärd roman, som jag hoppas kunna återkomma till. Borde vara obligatorisk läsning för alla i mediebranschen.

Andra bloggar om bröllop och jämställdhet.

Trottoarerna på Kreta

Vi snubblar oss fram på gatorna i Agia Marina. Inte för att vi är berusade eller ovanligt klumpiga. Nej, gatorna här är kommunala, men inte trottoarerna. Varje fastighetsägare ansvarar för sin del av det gemensamma utrymmet. Eleganta klinkers utanför banker och kontor; asfalt och gatsten vid andra; gropar, stenar och gatubrunnar som sticker upp utanför ödetomter och enklare hus. Nivåskillnaderna är ofta påfallande.

Människan är en social varelse. Varje tid och varje kultur drar gränsen mellan individ och kollektiv på sitt sätt. I de nordeuropeiska välfärdsländerna inkluderar vi trottoarerna. I Sverige (tidigare åtminstone) även hemmet (byggnormen) och familjen (barnomsorgen). Men i de högt exploaterade turistorterna på norra Kreta snubblar vi oss fram.

Semester

Jag tar på mina simglasögon. Dyker i det salta havet, tittar på sjögräs och stenformationer. Ser en fisk som simmar iväg.

Jag står längst fram på bryggvingen till en färja på Kretas sydkust och ser vågorna slå över fördäcket. Spanar längs klipporna efter tecken på liv.

På vandring i Samaria-ravinen. Jag släntrar långsamt efter de andra, stannar upp, betraktar bergssidorna, lyssnar till fåglarna och vattnet. Ser på blommorna.