Proffstrevlig som en amerikansk president

En kväll tar jag en öl med AN, författare och lärare. Vi kommer att prata om den då nyligen tillträdde kulturministern.

– Äsch, hon gör bara som maken tycker, säger AN. Där är det bara marknaden som gäller.

– Men hon är i alla fall populär bland kulturarbetare, invänder jag. (Det här var innan mullret mot den kulturella icke-politiken växte på allvar.) Hon pussar på kinden och kommer ihåg namn.

– Det är den amerikanska politikerstilen, skaka hand och minnas namn.

Jag tänker på vad han sagt när jag läser omdömena från kollegor om Peter Örn i tidningen Chef (återgivna i gårdagens DN, 15/5-07) när han nu fått gå från Sveriges Radio:

”Många av de intervjuade har varit imponerade över Peter Örns förmåga att minnas medarbetares namn och få dem han träffade att känna som att de hade en speciell relation till honom.”

”Proffstrevlig som en amerikansk president.”

– Det är kanske bäst att börja misstro alla med en trevlig fasad, säger sonen som gör sina lärospån i mediebranschen.

Må det, tänker jag när han gått och minns en nyss avgången statsminister och partiordförande.

***************************************

PS om HSB. Sent omsider blir jag uppmärksammad på Gunnar Ohrlanders krönika i AB (”Skjut inte på journalisten”, 28/3-07) om Erik Fichtelius dokumentär. Avslutningen förtjänar att återges:

”Vart tog politiken vägen? Ja, det kan man ju undra när man granskar inte bara programmen utan också de tio år som Göran Persson styrde. Vad vi ser är en berättelse om skvaller, skräck, förföljelse och avundsjuka, ett renässansspel där det hela tiden rör sig bakom draperierna. Vi möter politiken i dess råaste och lägsta form. Bättre än så här är inte hantverket under den politiska järnålder som vi nu har genomlevt.
Det är en fantastisk bild som Erik Fichtelius förmedlat. Kanske är den rentav sann. Han är värd en upprättelse.”