Bröllopet en kvinnofråga?

Ursprungligen var bröllopet en angelägenhet för släkten, klanen. Åtminstone i de samhällsklasser som hade någon egendom att bevaka. Senare blev det i första hand en fråga för mannen och kvinnan. Så var det för Lena och mig, och så var det för många i våra föräldrars generation.

Nu, inser jag, har utvecklingen tagit ett nytt språng. På en pastabar vid Hornstull diskuterar två väninnor ingående den enes kommande bröllop.

– Jag hade tänkt mig vita kuvert och sen, när man öppnar, ska det vara rött liksom.
– Man kan gå in på Svenskt papper och se vad de har.
– Jag har hört att de inte finns kvar.
– En annan sak som jag tänkt på är det här med bordsplaceringarna.
– På Kerstin och Lars bröllop så hade hon ordnat med...

Osv. osv.

Under tiden vi äter vår lunch penetreras alla detaljer kring bröllopet ingående vid bordet intill.

På kvällarna läser jag Maria-Pia Boëthius roman Mediatan, en ursinnig uppgörelse med medievärlden, konsumismen och könsrollerna. En bärande tanke hos Boëthius är att vi, från det att vi föds som människor, formateras till män och kvinnor. Jag inser att bröllopet nu blivit kvinnornas angelägenhet, ett kvinnoblivandets kröning, där männen reduceras till birollsinnehavare.

Efteråt trippar de båda väninnorna ut och hoppar vant upp i den silverfärgade suven på gatan utanför.


Mediatan är en synnerligen läsvärd roman, som jag hoppas kunna återkomma till. Borde vara obligatorisk läsning för alla i mediebranschen.

Andra bloggar om bröllop och jämställdhet.