Fortsätt till huvudinnehåll

Rätten till vår död 1

Jag läser Fredric Karén och Björn Larsson Rosvalls reportage i söndagens Svenska Dagbladet (17/12) om ungdomskamraten Mats väg till den sista vilan på den schweiziska självmordskliniken Dignitas. Mats är ms-sjuk. På senare år har sjukdomen tagit en allvarligare vändning. Tidigare fylld av kraft och livsglädje (med 4087 vinylskivor i hyllorna) tynar han nu sakta bort i den jävulska sjukdomen. Snart återstår bara ryggläge och långsam kvävning. Det är ett reportage fylld av humor, värme, sorg och ilska.

Sällan ställs konflikten mellan vad som är rätt för individen och rätt för samhället på sin spets så som i fallet med dödshjälp. Vad som är rätt för den enskilde är inte alltid rätt i ett större sammanhang. Självklart kan varje människa välja att avsluta sitt liv för egen hand. Självmord är inte straffbart i vårt land längre. Men ingen människa är en ö. Vi ingår i ett socialt, kulturellt och politiskt sammanhang. För att uttrycka det i klartext: Säg den biståndsbedömare eller ekonomiansvarige inom landsting och kommuner som inte skulle se en möjlighet att ”frigöra resurser” om aktiv dödshjälp legaliserades. För att inte tala om medicinskt ansvariga på överbelagda och underbemannade vårdavdelningar. Givetvis skulle inget av detta ske omedelbart, självklart aldrig uttalat, men likväl på sikt.

Den som tvivlar kan betrakta det senaste decenniets alla skandaler inom äldreomsorgen, bakom vårdbolagens och kommunernas vackra fraser. Därför säger jag nej till legalisering av dödshjälp. I denna fråga får, liksom i andra fall, individens rätt stå tillbaka för de mångas bästa.

***

För egen del hoppas jag kunna möta döden som när man går till vila efter en lång dag fylld av liv och rörelse. Samtidigt vet jag att ett cancerbesked i morgon dag skulle kullkasta allt detta. Jag vill ju fortfarande leva.

Visst tror jag på ett liv efter detta: Människan, djuren, universum och stjärnorna kommer att leva kvar långt efter att individen Tom Carlson lämnat det jordiska. Själv får han nöja sig med att leva vidare i avkommans gener.

Brodern Benny säger hej då. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen

Brodern Benny säger hej då. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen.

Fakta och argument för och emot dödshjälp finns föredömligt uppställda i anslutning till artikeln. Debatten har därefter fortsatt i tidningen, nu senast med ett reportage i måndagens tidning.

Dignitas är latin och betyder ”värdighet”.


Andra bloggar om:

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...