Varje gång jag hör ordet etik så ...

”De personliga skandalerna ... krymper säkerhetsavståndet till det minimum av tillit som måste finnas mellan människor om samhället ska kunna fortsätta att vara ett samhälle och inte förfalla till en anarkistisk tummelplats för stridiga viljor utrustade med mycket skiftande resurser att hävda dem. Osökt infinner sig den nedbrytande frågan vad det är för mening med att motstå frestelser, om de som säger sig ledas av politiska visioner om allas bästa inte gör det.”
(Arne Jarrick, Svenska Dagbladet 19 okt 2006)

Alla som haft barn vet att de gör som de vuxna gör, inte som de säger. Tanken kommer för mig när jag hör kommentarerna till folkpartiets interna utredning om dataintrånget hos socialdemokraterna. Kritiken från partiets etikgrupp under Stefan Einhorns ledning är inte nådig (SvD 11 dec) och partistyrelse har nu beslutat att riksorganisationens chefer ska gå en ledarskapsutbildning och alla anställda en etikutbildning. Dessutom ska partiet tillsätta en permanent etikkommitté. (Tänk att vara en fluga på väggen när partiets ledande funktionärer under ledning av professor Einhorn och magister Björklund i kör skanderar: ”Man ska inte ljuga. Man ska inte stjäla!” Nåväl.)

Tyvärr är nog skadan nog redan skedd. Vi hör vad eliten säger (fy, fy, fy!), men ser vad de gör, vare sig det nu gäller att hålla sig till sanningen, att motsätta sig ombildningar av allmännyttan till bostadsrätter eller vara återhållsam med lönekrav i avtalsrörelsen.

Men är det inte nödvändigt med lite civil olydnad ibland? Frågan kom ju upp samband med diskussionen om ministrarnas obetalda tv-licenser. Inget samhälle utvecklas utan revolter och att medborgarna, enskilt eller i grupp, går emot den rådande ordningen.

Nej, civil olydnad är när någon medvetet och öppet bryter mot en lag och är beredd att ta konsekvenserna av det. Vare sig det nu gäller värnpliktsvägran, att hindra avverkningen av några träd eller motarbeta licensfinansieringen av public service. Men att höra högt uppsatta, välbetalda partiföreträdare säga att när de struntade i att betala tv-licensen så visste de inte att de skulle bli ministrar. Det är bara dumt, fegt och snålt.

När det gäller intrånget i socialdemokraternas datanät har Arne Jarrick (Svenska Dagbladet 19 okt 2006) och Margareta Zetterström (”Partier är inte företag" - Svenska Dagbladet 7 september 2006) annars sagt vad som finns att säga.

Ett gott råd: Ljug inte!

PS. Einhorngruppens slutsats om Lars Leijonborgs agerande efter avslöjandet förtjännar för övrigt att räddas till eftervärlden: ”Det är kommissionens uppfattning att ett oaktsamt förfarande med sanningen har ägt rum.”
”... ett oaktsamt förfarande med sanningen...” Den var bra!

PPS. Den som undrar över rubriken kan läsa vidare på http://www.faktoider.nu/kultur.html.

Andra bloggar om: civil olydnad, folkpartiet, dataintrång