Fortsätt till huvudinnehåll

Varje gång jag hör ordet etik så ...

”De personliga skandalerna ... krymper säkerhetsavståndet till det minimum av tillit som måste finnas mellan människor om samhället ska kunna fortsätta att vara ett samhälle och inte förfalla till en anarkistisk tummelplats för stridiga viljor utrustade med mycket skiftande resurser att hävda dem. Osökt infinner sig den nedbrytande frågan vad det är för mening med att motstå frestelser, om de som säger sig ledas av politiska visioner om allas bästa inte gör det.”
(Arne Jarrick, Svenska Dagbladet 19 okt 2006)
Alla som haft barn vet att de gör som de vuxna gör, inte som de säger. Tanken kommer för mig när jag hör kommentarerna till folkpartiets interna utredning om dataintrånget hos socialdemokraterna. Kritiken från partiets etikgrupp under Stefan Einhorns ledning är inte nådig (SvD 11 dec) och partistyrelse har nu beslutat att riksorganisationens chefer ska gå en ledarskapsutbildning och alla anställda en etikutbildning. Dessutom ska partiet tillsätta en permanent etikkommitté. (Tänk att vara en fluga på väggen när partiets ledande funktionärer under ledning av professor Einhorn och magister Björklund i kör skanderar: ”Man ska inte ljuga. Man ska inte stjäla!” Nåväl.)

Tyvärr är nog skadan nog redan skedd. Vi hör vad eliten säger (fy, fy, fy!), men ser vad de gör, vare sig det nu gäller att hålla sig till sanningen, att motsätta sig ombildningar av allmännyttan till bostadsrätter eller vara återhållsam med lönekrav i avtalsrörelsen.

Men är det inte nödvändigt med lite civil olydnad ibland? Frågan kom ju upp samband med diskussionen om ministrarnas obetalda tv-licenser. Inget samhälle utvecklas utan revolter och att medborgarna, enskilt eller i grupp, går emot den rådande ordningen.

Nej, civil olydnad är när någon medvetet och öppet bryter mot en lag och är beredd att ta konsekvenserna av det. Vare sig det nu gäller värnpliktsvägran, att hindra avverkningen av några träd eller motarbeta licensfinansieringen av public service. Men att höra högt uppsatta, välbetalda partiföreträdare säga att när de struntade i att betala tv-licensen så visste de inte att de skulle bli ministrar. Det är bara dumt, fegt och snålt.

När det gäller intrånget i socialdemokraternas datanät har Arne Jarrick (Svenska Dagbladet 19 okt 2006) och Margareta Zetterström (”Partier är inte företag" - Svenska Dagbladet 7 september 2006) annars sagt vad som finns att säga.

Lars Leijonborg: Vill du bli min rådgivare?Ett gott råd: Ljug inte!

PS. Einhorngruppens slutsats om Lars Leijonborgs agerande efter avslöjandet förtjännar för övrigt att räddas till eftervärlden: ”Det är kommissionens uppfattning att ett oaktsamt förfarande med sanningen har ägt rum.”
”... ett oaktsamt förfarande med sanningen...” Den var bra!

PPS. Den som undrar över rubriken kan läsa vidare på http://www.faktoider.nu/kultur.html.


Andra bloggar om: , ,

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

In i dimman

Vi ser En bekant beröring på biografen på bygdegården en kväll. En varm och gripande film. 80-åriga Kathleen Chalfant gör ett fantastiskt porträtt i rollen som den demenssjuka Ruth. Varje skiftning i hennes ansikte går rakt in i hjärtat - eller öppnar en avgrund. Oförglömlig är scenen när hon, som gammal kock, travar in storköket och tar befälet över matlagningen. Många av de gamla minnesfunktionerna finns kvar. Som receptet på en riktig borsjtj. Men sin son känner hon inte igen. *** Min mors väg in i demensen var inte lika vacker. Personlighetsförändringen. Ett hem i förfall. Nattliga promenader i alltför tunna kläder, hemskjutsad av nattpatruller och polis. Tilltagande alkohol- och godiskonsumtion. Ett alltmer sjangserat yttre. Påringningar hos grannar sent på kvällen för att ”låna ett glas vin”. Till slut hittades hon efter en natt i en snödriva långt hemifrån, starkt nedkyld. Då gick det inte längre att låta henna bo kvar hemma. Trots vad hon sagt: ”Härifrån får ni bära ut ...