Fortsätt till huvudinnehåll

Kungarna, folket och skatterna

Engelsmännen kan göra kostymdramer. Jag ser The Tudors på SvT och fascineras så till den grad att jag inte reflekterar över den historiska fakticiteten (fast nog låter kardinal Wolseys vision om en paneuropeisk säkerhetspakt som en propå från våra dagars Bryssel). Efteråt kan jag inte låta bli att läsa om perioden i läroboken från min (främst av privata skäl) misslyckade termin vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. Fram stiger en blodig tid i Europas historia med hundraårskriget, rosornas krig, bonderesningar och jacquerier. Jag fastnar för en formulering:
”De nya monarkerna uppställde det monarkiska styrelsesättet som en garant för lag och ordning … De sökte vinna stöd från medelklassens människor i städerna, som var trötta på de privata krigen och feodaladelns marodörvanor. Medelklassen var villig att betala skatter i utbyte mot freden … Om kungen fick pengar genom skatterna skulle han bli i stånd att organisera arméer med vilka han kunde slå ner adeln.” (Palmer-Colton. Nya tidens världshistoria 1. Andra upplagan 1973. s 55)
Gäller inte det i vår tid också, 500 år senare? tänker jag. Är inte skatterna ytterst ett medel att balansera de besuttnas ensamrätt att finansiera och därmed besluta om rikets affärer? Framstår inte de ständiga kraven från högern på skattesänkningar i ett annat ljus då? Eller som nu senast kraven att få dra av för gåvor till välgörenhet (och därmed minska statens intäkter)? Det förutsätter dock att de politiker vi valt representerar folkets intressen. Hur det är med den saken kan ju diskuteras.

Min andra tanke gäller monarkin. Hur ofta har inte kungarna gått i allians med folket mot adeln och därmed verkat som folkets värn mot adelns förtryck? Knut Carlqvist är inne på den tanken i sin fascinerande bok om Erik XIV (Kung Erik av folket. Timbro[!] 1996). Är vår tids kärlek till de kungliga i själva verket en rest av detta historiska faktum? Tills vidare väntar jag med att betala medlemsavgift till republikanska föreningen.


Andra bloggar om , och

Kommentarer

Anonym sa…
Äntligen några livstecken förutom mejlen. Vad en kung på femtonhundratalet gjorde eller inte gjorde kan diskuteras, förmodligen i det oändliga. Svenska kungar har såvitt jag vet varit både hatade och älskade av bönderna, högadeln, lågadeln beroende på hur deras politik drabbade respektive grupp.Det har inte varit så att det förekommit någon ständig strid mellan adeln och kungen. Kristina, som visserligen var drottning men ändå, stärkte adelns ställning oerhört genom att dela ut förläningar till höger och vänster och Karl XI tog tillbaka en del av dem. Frihetstidens kungar gick ibland i lågadelns och ibland i högadelns ledband och alltsedan Karl Johans efterträdare har våra kungar varit ganska löjliga operettfigurer. Striden mellan överklass och underklass drivs sedan länge på annat håll, och om vårt nuvarande kungahus skulle blanda sig i den striden lär det väl inte vara något tvivel om på vilken sida det skulle ställa sig. Monarkin är helt enkelt inaktuell, opraktisk och vanvettig i en stat som vår. Men inte klasskampen.
Anonym sa…
Fast Hans O naturligtvis har rätt var det en intressant tanke Tom var inne på.
Att majoriteten i Sverige vill ha kvar kungahuset beror nog mest på mediabilderna under 1900-talet och kanske kyrkans och skolans påverkan under senare delen av 1800-talet också lever kvar.
Men det förekom allians mellan kung och folk mot adeln också i Sverige - dock var det inte medelklass (ska väl i Englands 1500-tal vara den uppstigande borgarklassen) utan bönderna.
En präst som forskat i sin församling historia (Hörby) skriver att Karl XII:s död inte ledde till de sedvanliga ceremonierna i kyrkan, medan hans systers död flera år senare uppmärksammades stort. En förståelig skillnad!

Kommer att tänka på den tyske författaren Peter Hacks, som dog 2003. Här är ett utdrag ur en intervju med honom, som jag översatte.

"…. Förstklassiga människor blir inte alltid ersatta av idioter och inte heller idioter av förstklassiga människor. Även om det är pinsamt för en marxist att säga att den figur som står i fören spelar mer än en biroll.
Fråga: Med det skulle vi vara tillbaka hos monarkin.
Peter Hacks: Monarkin har den fördelen gentemot socialismen att den är svår att avskaffa. Det är riktigt att i absolutistiska tider blomstrade landet, när fursten var en stor man, hungrade och förlorade i krig, när fursten var en idiot. Men furstens begåvning avgjorde bara två eller tre gånger i världshistorien monarkins fortbestånd. Och till och med när man giljotinerade Karl i England och Ludvig i Frankrike, visste folket att nu kommer det något nytt, men sen behöver vi igen en kung. Socialismen är nu en gång ett vetenskapligt och medvetet viljebeslut och det kan man ta tillbaka. Och den har den förmågan att inom sig föda fram kontrarevolutionära själar. …"

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm . En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap. En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten. – Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation. Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet. Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska p...