Fortsätt till huvudinnehåll

Kungarna, folket och skatterna

Engelsmännen kan göra kostymdramer. Jag ser The Tudors på SvT och fascineras så till den grad att jag inte reflekterar över den historiska fakticiteten (fast nog låter kardinal Wolseys vision om en paneuropeisk säkerhetspakt som en propå från våra dagars Bryssel). Efteråt kan jag inte låta bli att läsa om perioden i läroboken från min (främst av privata skäl) misslyckade termin vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. Fram stiger en blodig tid i Europas historia med hundraårskriget, rosornas krig, bonderesningar och jacquerier. Jag fastnar för en formulering:
”De nya monarkerna uppställde det monarkiska styrelsesättet som en garant för lag och ordning … De sökte vinna stöd från medelklassens människor i städerna, som var trötta på de privata krigen och feodaladelns marodörvanor. Medelklassen var villig att betala skatter i utbyte mot freden … Om kungen fick pengar genom skatterna skulle han bli i stånd att organisera arméer med vilka han kunde slå ner adeln.” (Palmer-Colton. Nya tidens världshistoria 1. Andra upplagan 1973. s 55)
Gäller inte det i vår tid också, 500 år senare? tänker jag. Är inte skatterna ytterst ett medel att balansera de besuttnas ensamrätt att finansiera och därmed besluta om rikets affärer? Framstår inte de ständiga kraven från högern på skattesänkningar i ett annat ljus då? Eller som nu senast kraven att få dra av för gåvor till välgörenhet (och därmed minska statens intäkter)? Det förutsätter dock att de politiker vi valt representerar folkets intressen. Hur det är med den saken kan ju diskuteras.

Min andra tanke gäller monarkin. Hur ofta har inte kungarna gått i allians med folket mot adeln och därmed verkat som folkets värn mot adelns förtryck? Knut Carlqvist är inne på den tanken i sin fascinerande bok om Erik XIV (Kung Erik av folket. Timbro[!] 1996). Är vår tids kärlek till de kungliga i själva verket en rest av detta historiska faktum? Tills vidare väntar jag med att betala medlemsavgift till republikanska föreningen.


Andra bloggar om , och

Kommentarer

Anonym sa…
Äntligen några livstecken förutom mejlen. Vad en kung på femtonhundratalet gjorde eller inte gjorde kan diskuteras, förmodligen i det oändliga. Svenska kungar har såvitt jag vet varit både hatade och älskade av bönderna, högadeln, lågadeln beroende på hur deras politik drabbade respektive grupp.Det har inte varit så att det förekommit någon ständig strid mellan adeln och kungen. Kristina, som visserligen var drottning men ändå, stärkte adelns ställning oerhört genom att dela ut förläningar till höger och vänster och Karl XI tog tillbaka en del av dem. Frihetstidens kungar gick ibland i lågadelns och ibland i högadelns ledband och alltsedan Karl Johans efterträdare har våra kungar varit ganska löjliga operettfigurer. Striden mellan överklass och underklass drivs sedan länge på annat håll, och om vårt nuvarande kungahus skulle blanda sig i den striden lär det väl inte vara något tvivel om på vilken sida det skulle ställa sig. Monarkin är helt enkelt inaktuell, opraktisk och vanvettig i en stat som vår. Men inte klasskampen.
Anonym sa…
Fast Hans O naturligtvis har rätt var det en intressant tanke Tom var inne på.
Att majoriteten i Sverige vill ha kvar kungahuset beror nog mest på mediabilderna under 1900-talet och kanske kyrkans och skolans påverkan under senare delen av 1800-talet också lever kvar.
Men det förekom allians mellan kung och folk mot adeln också i Sverige - dock var det inte medelklass (ska väl i Englands 1500-tal vara den uppstigande borgarklassen) utan bönderna.
En präst som forskat i sin församling historia (Hörby) skriver att Karl XII:s död inte ledde till de sedvanliga ceremonierna i kyrkan, medan hans systers död flera år senare uppmärksammades stort. En förståelig skillnad!

Kommer att tänka på den tyske författaren Peter Hacks, som dog 2003. Här är ett utdrag ur en intervju med honom, som jag översatte.

"…. Förstklassiga människor blir inte alltid ersatta av idioter och inte heller idioter av förstklassiga människor. Även om det är pinsamt för en marxist att säga att den figur som står i fören spelar mer än en biroll.
Fråga: Med det skulle vi vara tillbaka hos monarkin.
Peter Hacks: Monarkin har den fördelen gentemot socialismen att den är svår att avskaffa. Det är riktigt att i absolutistiska tider blomstrade landet, när fursten var en stor man, hungrade och förlorade i krig, när fursten var en idiot. Men furstens begåvning avgjorde bara två eller tre gånger i världshistorien monarkins fortbestånd. Och till och med när man giljotinerade Karl i England och Ludvig i Frankrike, visste folket att nu kommer det något nytt, men sen behöver vi igen en kung. Socialismen är nu en gång ett vetenskapligt och medvetet viljebeslut och det kan man ta tillbaka. Och den har den förmågan att inom sig föda fram kontrarevolutionära själar. …"

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...