Fortsätt till huvudinnehåll

Kungarna, folket och skatterna

Engelsmännen kan göra kostymdramer. Jag ser The Tudors på SvT och fascineras så till den grad att jag inte reflekterar över den historiska fakticiteten (fast nog låter kardinal Wolseys vision om en paneuropeisk säkerhetspakt som en propå från våra dagars Bryssel). Efteråt kan jag inte låta bli att läsa om perioden i läroboken från min (främst av privata skäl) misslyckade termin vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. Fram stiger en blodig tid i Europas historia med hundraårskriget, rosornas krig, bonderesningar och jacquerier. Jag fastnar för en formulering:
”De nya monarkerna uppställde det monarkiska styrelsesättet som en garant för lag och ordning … De sökte vinna stöd från medelklassens människor i städerna, som var trötta på de privata krigen och feodaladelns marodörvanor. Medelklassen var villig att betala skatter i utbyte mot freden … Om kungen fick pengar genom skatterna skulle han bli i stånd att organisera arméer med vilka han kunde slå ner adeln.” (Palmer-Colton. Nya tidens världshistoria 1. Andra upplagan 1973. s 55)
Gäller inte det i vår tid också, 500 år senare? tänker jag. Är inte skatterna ytterst ett medel att balansera de besuttnas ensamrätt att finansiera och därmed besluta om rikets affärer? Framstår inte de ständiga kraven från högern på skattesänkningar i ett annat ljus då? Eller som nu senast kraven att få dra av för gåvor till välgörenhet (och därmed minska statens intäkter)? Det förutsätter dock att de politiker vi valt representerar folkets intressen. Hur det är med den saken kan ju diskuteras.

Min andra tanke gäller monarkin. Hur ofta har inte kungarna gått i allians med folket mot adeln och därmed verkat som folkets värn mot adelns förtryck? Knut Carlqvist är inne på den tanken i sin fascinerande bok om Erik XIV (Kung Erik av folket. Timbro[!] 1996). Är vår tids kärlek till de kungliga i själva verket en rest av detta historiska faktum? Tills vidare väntar jag med att betala medlemsavgift till republikanska föreningen.


Andra bloggar om , och

Kommentarer

Anonym sa…
Äntligen några livstecken förutom mejlen. Vad en kung på femtonhundratalet gjorde eller inte gjorde kan diskuteras, förmodligen i det oändliga. Svenska kungar har såvitt jag vet varit både hatade och älskade av bönderna, högadeln, lågadeln beroende på hur deras politik drabbade respektive grupp.Det har inte varit så att det förekommit någon ständig strid mellan adeln och kungen. Kristina, som visserligen var drottning men ändå, stärkte adelns ställning oerhört genom att dela ut förläningar till höger och vänster och Karl XI tog tillbaka en del av dem. Frihetstidens kungar gick ibland i lågadelns och ibland i högadelns ledband och alltsedan Karl Johans efterträdare har våra kungar varit ganska löjliga operettfigurer. Striden mellan överklass och underklass drivs sedan länge på annat håll, och om vårt nuvarande kungahus skulle blanda sig i den striden lär det väl inte vara något tvivel om på vilken sida det skulle ställa sig. Monarkin är helt enkelt inaktuell, opraktisk och vanvettig i en stat som vår. Men inte klasskampen.
Anonym sa…
Fast Hans O naturligtvis har rätt var det en intressant tanke Tom var inne på.
Att majoriteten i Sverige vill ha kvar kungahuset beror nog mest på mediabilderna under 1900-talet och kanske kyrkans och skolans påverkan under senare delen av 1800-talet också lever kvar.
Men det förekom allians mellan kung och folk mot adeln också i Sverige - dock var det inte medelklass (ska väl i Englands 1500-tal vara den uppstigande borgarklassen) utan bönderna.
En präst som forskat i sin församling historia (Hörby) skriver att Karl XII:s död inte ledde till de sedvanliga ceremonierna i kyrkan, medan hans systers död flera år senare uppmärksammades stort. En förståelig skillnad!

Kommer att tänka på den tyske författaren Peter Hacks, som dog 2003. Här är ett utdrag ur en intervju med honom, som jag översatte.

"…. Förstklassiga människor blir inte alltid ersatta av idioter och inte heller idioter av förstklassiga människor. Även om det är pinsamt för en marxist att säga att den figur som står i fören spelar mer än en biroll.
Fråga: Med det skulle vi vara tillbaka hos monarkin.
Peter Hacks: Monarkin har den fördelen gentemot socialismen att den är svår att avskaffa. Det är riktigt att i absolutistiska tider blomstrade landet, när fursten var en stor man, hungrade och förlorade i krig, när fursten var en idiot. Men furstens begåvning avgjorde bara två eller tre gånger i världshistorien monarkins fortbestånd. Och till och med när man giljotinerade Karl i England och Ludvig i Frankrike, visste folket att nu kommer det något nytt, men sen behöver vi igen en kung. Socialismen är nu en gång ett vetenskapligt och medvetet viljebeslut och det kan man ta tillbaka. Och den har den förmågan att inom sig föda fram kontrarevolutionära själar. …"

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...