Fortsätt till huvudinnehåll

Kungarna, folket och skatterna

Engelsmännen kan göra kostymdramer. Jag ser The Tudors på SvT och fascineras så till den grad att jag inte reflekterar över den historiska fakticiteten (fast nog låter kardinal Wolseys vision om en paneuropeisk säkerhetspakt som en propå från våra dagars Bryssel). Efteråt kan jag inte låta bli att läsa om perioden i läroboken från min (främst av privata skäl) misslyckade termin vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. Fram stiger en blodig tid i Europas historia med hundraårskriget, rosornas krig, bonderesningar och jacquerier. Jag fastnar för en formulering:
”De nya monarkerna uppställde det monarkiska styrelsesättet som en garant för lag och ordning … De sökte vinna stöd från medelklassens människor i städerna, som var trötta på de privata krigen och feodaladelns marodörvanor. Medelklassen var villig att betala skatter i utbyte mot freden … Om kungen fick pengar genom skatterna skulle han bli i stånd att organisera arméer med vilka han kunde slå ner adeln.” (Palmer-Colton. Nya tidens världshistoria 1. Andra upplagan 1973. s 55)
Gäller inte det i vår tid också, 500 år senare? tänker jag. Är inte skatterna ytterst ett medel att balansera de besuttnas ensamrätt att finansiera och därmed besluta om rikets affärer? Framstår inte de ständiga kraven från högern på skattesänkningar i ett annat ljus då? Eller som nu senast kraven att få dra av för gåvor till välgörenhet (och därmed minska statens intäkter)? Det förutsätter dock att de politiker vi valt representerar folkets intressen. Hur det är med den saken kan ju diskuteras.

Min andra tanke gäller monarkin. Hur ofta har inte kungarna gått i allians med folket mot adeln och därmed verkat som folkets värn mot adelns förtryck? Knut Carlqvist är inne på den tanken i sin fascinerande bok om Erik XIV (Kung Erik av folket. Timbro[!] 1996). Är vår tids kärlek till de kungliga i själva verket en rest av detta historiska faktum? Tills vidare väntar jag med att betala medlemsavgift till republikanska föreningen.


Andra bloggar om , och

Kommentarer

Anonym sa…
Äntligen några livstecken förutom mejlen. Vad en kung på femtonhundratalet gjorde eller inte gjorde kan diskuteras, förmodligen i det oändliga. Svenska kungar har såvitt jag vet varit både hatade och älskade av bönderna, högadeln, lågadeln beroende på hur deras politik drabbade respektive grupp.Det har inte varit så att det förekommit någon ständig strid mellan adeln och kungen. Kristina, som visserligen var drottning men ändå, stärkte adelns ställning oerhört genom att dela ut förläningar till höger och vänster och Karl XI tog tillbaka en del av dem. Frihetstidens kungar gick ibland i lågadelns och ibland i högadelns ledband och alltsedan Karl Johans efterträdare har våra kungar varit ganska löjliga operettfigurer. Striden mellan överklass och underklass drivs sedan länge på annat håll, och om vårt nuvarande kungahus skulle blanda sig i den striden lär det väl inte vara något tvivel om på vilken sida det skulle ställa sig. Monarkin är helt enkelt inaktuell, opraktisk och vanvettig i en stat som vår. Men inte klasskampen.
Anonym sa…
Fast Hans O naturligtvis har rätt var det en intressant tanke Tom var inne på.
Att majoriteten i Sverige vill ha kvar kungahuset beror nog mest på mediabilderna under 1900-talet och kanske kyrkans och skolans påverkan under senare delen av 1800-talet också lever kvar.
Men det förekom allians mellan kung och folk mot adeln också i Sverige - dock var det inte medelklass (ska väl i Englands 1500-tal vara den uppstigande borgarklassen) utan bönderna.
En präst som forskat i sin församling historia (Hörby) skriver att Karl XII:s död inte ledde till de sedvanliga ceremonierna i kyrkan, medan hans systers död flera år senare uppmärksammades stort. En förståelig skillnad!

Kommer att tänka på den tyske författaren Peter Hacks, som dog 2003. Här är ett utdrag ur en intervju med honom, som jag översatte.

"…. Förstklassiga människor blir inte alltid ersatta av idioter och inte heller idioter av förstklassiga människor. Även om det är pinsamt för en marxist att säga att den figur som står i fören spelar mer än en biroll.
Fråga: Med det skulle vi vara tillbaka hos monarkin.
Peter Hacks: Monarkin har den fördelen gentemot socialismen att den är svår att avskaffa. Det är riktigt att i absolutistiska tider blomstrade landet, när fursten var en stor man, hungrade och förlorade i krig, när fursten var en idiot. Men furstens begåvning avgjorde bara två eller tre gånger i världshistorien monarkins fortbestånd. Och till och med när man giljotinerade Karl i England och Ludvig i Frankrike, visste folket att nu kommer det något nytt, men sen behöver vi igen en kung. Socialismen är nu en gång ett vetenskapligt och medvetet viljebeslut och det kan man ta tillbaka. Och den har den förmågan att inom sig föda fram kontrarevolutionära själar. …"

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...