fredag, december 14, 2007

Att äga och köpa

Pär Rådström skriver på ett ställe, apropå medelklassamerikanens vana att sälja allt bohag och köpa nytt när man flyttar, om ägandets glädje i motsatts till köpandets. I en mening fångar han mitt förhållande till tingen. Jag äger gärna böcker, skivor, väl ingångna kläder och nödvändiga apparater, men köper ogärna nytt. Köpandet är ett nödvändigt ont för att nå ägandet. I det är jag en konsumtionssamhällets gossen Ruda.

Min Eriksson mobiltelefon fyller sju år i år. Designen har både hunnit bli urmodig och retromodern vid det här laget. På sin tid var modellen det senaste sena och den rymmer allt jag behöver. För en månad sedan var den illa ute, när Lena hällde en liter vaniljsås över den. Den låg på sitt yttersta men med lite R56 fick jag laddningen att fungera och telefonen överlevde. Lenas två år gamla kamera-, radio- och musikmobil visar redan allvarliga ålderstecken. Frågan är om den överlever 2008.

I garderoben står min laserskrivare och surrar. Ett par hundra tusen utskrifter har den spottat ur sig vid det här laget. Så kostade den också en dryg månadslön när jag köpte den 1994. Jag har byggt ut minnet och haft den inne på rengöring några gånger. – Sån mekanik görs inte längre, säger reparatören på verkstaden i Björknäs. Faxen däremot, som bara har ett par år på nacken, har redan slutat mata fram papperen.

När vi flyttade köpte vi en ny dammsugare, ultra-”allt-möjligt” och bäst i test. Dyr var den också. Visst suger den bra men låter som ett smärre jetplan och är inte helt lättmanövrerad. Så fort garantitiden gått ut pajade munstycket. Men inte ens Dammsugarhuset på Drottninggatan kunde hjälpa oss när avstängningsknappen slutade fungera. Hela elektroniken behövde bytas. Det blev att åka till Bosch i Sundbyberg. Vi har nu lagt ut lika mycket i reparationer som dammsugaren kostade i inköp.

Men visst går jag till överdrift ibland i min iver att spara. När mina pjäxor, som jag haft sen tonåren, dog förrförra vintern fick jag gå hem med skidorna på axeln. De nya jag köpte är, precis som mina nya skidor, ett under av passform och lätthet och jag flyger fram i spåren. Men jag sneglar misstänksamt på dem och undrar hur länge de ska hålla.

Och i Carlsson-högtalarna, som var begagnade redan när jag köpte dem av John Hagberg i början av 1980-talet, har ett av baselementen spruckit. Men det vet jag att Mohlins data på Pastellvägen kan fixa.

På detta tänker jag när jag läser Svenska Dagbladets artikelserie Omättlig och Svenskt Näringslivs sagor

Andra bloggar om .

Etiketter:

1 Comments:

Blogger Anita said...

Mina svärföräldrar har en frys från 1955. Den fungerar alldeles utmärkt fortfarande. Deras spis från samma årtionde likaså.
Vår nya maskiner - vad de månne vara - håller några år. Sedan är de kass. Tekniken verkar mycket sämre numera på alla sätt.

15 december, 2007 10:47  

Skicka en kommentar

<< Home