Fortsätt till huvudinnehåll

Om valfrihet

Hyresgästerna i femtusen lägenheter inom allmännyttan i Stockholms förorter har sagt nej till att köpa sina fastigheter och bilda bostadsrätt. Nu straffas de genom att deras lägenheter bjuds ut till försäljning på den privata marknaden (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet 12/12-07). Budskapet är tydligt, de har valt, men de har valt fel. Här ska jag inte argumentera för eller emot privata hyresvärdar. Det finns bra och det finns dåliga. Det intressanta är den nuvarande majoritetens syn på valfrihet.

I tv:s nyheter uttalar sig de boende i Rågsved till förmån för det kommunala bolaget Stockholmshem.

– De är bra, de kommer när man ringer, säger en äldre man och sammanfattar i en mening vad de flesta kräver av en god hyresvärd.

Att inte välja är också ett val, men det accepterar inte majoriteten i stadshuset. Alltså ska de kommunala fastigheterna nu överlåtas på en värd hyresgästerna inte valt.

– Vi ska bli aktiva ägare, säger solstrålen Alvendal (m).

Så kan vinsterna från de kommunala bostadsbolagen fylla på stadens kassa för att göra ytterligare skattesänkningar möjliga. Samtidigt kan allmännyttans fastigheter förfalla i avvaktan på ett ägarbyte som då kommer att hälsas som en befrielse av de boende.

Till salu

Om den sociala bostadspolitiken och bildandet av allmännyttan och skrev jag i ett tidigare inlägg (Barnrikeshusen)

Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Det där håller jag naturligtvis med dig om Känns för övrigt igen från andra sammanhang. Palestinierna som valde fel parti och straffas för det. Men mest skriver jag för att se om det går att lägga in en kommentar utan att hamna i något kundregister någonstans. Försökte nyss på Ullas blogg men misslyckades.
Hans O
Tom Carlson sa…
det fungerade ju alldeles utmärkt. Och din kommentar på Ullas blogg http://yllemor.blogspot.com/2007/12/loop.html fastnade också vad jag kan se. Lev väl Tom
Anonym sa…
Jaså är det de där höghusen vid t-banestationen, där har dom putsat och fejat ett tag, men det sker lite överallt i Rågsved, så det är nog större grejer på gång, dvs det kan bli ganska omfattande protester till slut...

I Rågsved sätter man sig av tradition inte på någon, inte ostraffat. Rågsved är på sätt och vis något av demokratins urvagga, så här finns det alltid hopp. Här brukar man ganska enkelt kunna uppbåda folk, och makthavarna brukar stå som förlorare. Listan kan göras lång. Skulle inte utesluta att Rågsved kan bli Reinfeldts och alliansens slutliga Waterloo, det vore en fin fjäder i hatten.
Tom Carlson sa…
Det där låter ju hoppfullt. Vi håller tummarna för Rågsved.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...