Morgonstjärnan

Som en gulröd punkt lyser stjärnan över den nedsläckta skidbacken i öster långt efter att de andra, äkta, stjärnorna slocknat: Venus, morgonstjärnan. Jag ser den när jag stiger upp i gryningen och tittar ut genom fönstren mot öster. Inte många himlakroppar förmår tränga igenom storstadens ljuslarm, men Venus gör det. På morgonen kallar vi den morgonstjärnan och om kvällen aftonstjärnan. Länge ansågs den som en systerplanet till jorden tack vare sin storlek och atmosfär. I dag efter flertalet besök av rymdsonder vet vi att den nog avnjuts bäst på avstånd:

V. är en ständigt molnhöljd planet p.g.a. ett flera tiotal km tjockt lager av svavelsyradroppar, som i huvudsak ligger mellan 50 och 70 km höjd. På 50 km höjd är trycket lika med trycket på jordytan och temperaturen ungefär som på jorden, men därunder skenar förhållandena iväg så att Venusytan har en temperatur på nära 500 °C och ett tryck på 90 gånger det jordiska. Detta orsakas av en oerhört massiv koldioxidrik atmosfär med åtföljande växthuseffekt. Syre och vattenånga saknas i stort sett helt. Vindarna är svaga nära marken, men ovan molnen blåser en jetström med 100 m/s i västlig riktning. (NE)

Låter inte som ett ställe man vill semestra på direkt. I den alltmer alarmistiska klimatdebatten framhålls Venus ibland som exempel på hur det kan sluta för oss på jorden om inget görs åt koldioxidutsläppen. Så återupplivas kanske tanken på systerplaneten i en ny form.

Översiktsbild av den ständigt molntäckta planeten framställd från observationer av Venussatelliten Magellan.

Andra bloggar om rymden.