August

En fördel med Peter Birros tv-drama August är att jag tar fram Strindbergs brev från 1870-talet och börjar läsa. Som så ofta är originalet vida överlägset kopian. Inte för att Strindberg är något sanningsvittne, han skrev själv om och förbättrade sin historia gång efter annan, i Röda rummet, En dåres försvarstal och Tjänstekvinnans son bl.a. Inte heller Birro gör anspråk på att ge en sann bild av författaren som ung.

– Det här är fiktion och Peter Birro har skrivit det här manuset, som i alla fall inte stämmer helt med verkligheten utan mer om hur han upplever Strindberg. Så har jag också tänkt, säger huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson i Svenska Dagbladet.

Del ett av dramat är en enda konstruktion, från det påstådda självmordsförsöket i inledningen, till det laddade mötet med Siri von Essen vid Kungsträdgårdskravallerna (som Birro för effektens skull flyttar fram några år i tiden). Namnen på kamraterna i Röda rummet hämtar han från Strindbergs roman.

I breven och biografierna framträder däremot bilden av en överlevnadskonstnär och litteratör. Strindberg arbetar som lektör, översättare, notisjägare och riksdagsreferent. Fjärran från dramats stela docka i Jonas Karlssons gestalt, som med styv överläpp vandrar omkring med Mäster Olof-manuset tryckt till hjärtat och deklamerar Strindbergcitat. Den unge August hade mer stöd och inflytelserika vänner än Birro låtsas om. Både Rudolf Wall på DN och Frans Hedberg på Dramaten kände honom sen tidigare. Dramaten hade till och med satt upp några av hans enaktare innan man refuserade Mäster Olof (vilket man inte var ensam om f.ö.) Till Dagens Nyheter började han skriva skärgårdsbetraktelser. Han lämnar tidningen så småningom av egen fri vilja, i och för sig efter en konflikt (som Svante Nycander påpekade i Dagens Nyheter häromdagen). Han får ett stipendium av den gamle kungen. När han får chansen att bli redaktör för Svensk Försäkringstidning skriver han en novell med positiva omnämnanden av ett av tidens försäkringsbolag. Och genom att senarelägga kravallerna i Kungsträdgården gör Birro Strindberg mer radikal än han var vid den tiden.

Visst är det väl bra att Sveriges television på bästa sändningstid inför en miljonpublik ger en annan bild av ”nationalmonumentet” än kvinnohataren, halvgalningen och guldmakaren A.S. som blivit den gängse. Men om dagens unga litteratörer tror på Birros bild lär de också vandra Selléns väg. Det räcker inte med höga ideal om man ska överleva i litteraturens och kulturens värld. Det krävs födgeni också. Och det verkligt intressanta med Strindberg inträffar ju under 1880-talet när kraven som familjeförsörjare kolliderar med kraven på sanning och trohet mot idealen. Det är då han väljer väg på allvar.

Kärlekshistorien gör att det tar sig i del två inte minst tack vare Linda Zilliacus som Siri von Essen. Och Stig Larssons regi är lysande. Den ende jag vet som kan få de stora elefanterna som Börje Ahlstedt att tona ner sina jättelika egon till förmån för rollgestaltningen. Men Jonas Karlsson kämpar i mina ögon en hopplös kamp med sin August.

***

August Strindberg var en formidabel brevskrivare. Hans brev började ges ut av Torsten Edlund på Bonniers 1948. Häromåret gav Björn Meidal ut den 22:a delen (August Strindbergs brev. 22, Supplement 1893-1912: med generalregister. Bonniers 2001). Leopardförlaget har gett ut manuset till Peter Birros drama.

Fler bloggar om august strindberg och svt