Fortsätt till huvudinnehåll

Att sona sitt brott

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.
(Evert Taube, ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott”. 50 visor 1955)
Över frukostbordet diskuterar vi eleven på läkarlinjen som dömts för och avtjänat sitt straff för mordet på den syndikalistiske fackföreningsledaren Björn Söderberg. Frågan saknar inte komplikationer. Alla kan likt Fritiof Andersson i visan nån gång ha begått ett brott i sin ungdom, i fyllan och av kärlek. Visst tycker jag att alla ska få en andra chans. Men kan det gälla alla brott och i alla sammanhang? Bör den som fått chansen till rehabilitering på Sveriges enda anstalt för vård av pedofiler sen börja jobba på daghem? Och utsättas för den frestelse som exponeringen av små barns kroppar utgör. Ska den som en gång dömts för spelmissbruk eller bedrägeri anförtros ansvaret för andras pengar på en bank eller ett växlingskontor?

Och slutligen ska den som dömts för att ha utsläckt en annan människas liv sen få handskas med andra människors liv och hälsa? Vi lägger ju bokstavligen ansvaret för vårt väl och ve i läkarens händer. Dessutom är alla patienter inte små änglar. Lena kan ibland berätta de mest hårresande historier om hur folk i själslig och kroppslig nöd kan bete sig. Ett stabilt psyke, god impulskontroll och empatisk förmåga är egenskaper som krävs av den som ger sig in i vården.

Att brottet han begått var politiskt betyder mindre för mig, i det här sammanhanget. Att han inte uppgett vad han gjort vid de intervjuer som föregår antagningen talar dessvärre emot honom. Visst förstår jag varför han inte gjort det. Omgivningens fördomar tål inte alltid sanningen. Men att skaffa sig ett visst yrke är ingen mänsklig rättighet, som Anders Milton skriver på DN Debatt idag.

Mitt preliminära svar på frågan är alltså nej. En som dömts för mord bör inte få bli läkare. Men svaret får aldrig bli en reflex med ryggmärgen.

Andra bloggar om , och

Kommentarer

Anonym sa…
Håller inte helt med. I Taubes visa är det dråp. Det kan sonas och kanske också mord om mördaren verkligen har ångrat och visat det i handling. Men först när jag läste Proletären förstod jag att det gällde nazisten Hellekant som rått mördade Björn Söderberg. Han hade tydligen ihop med kumpaner en namnlista på uppemot 1000 tänkbara offer för hatmord. Då blir nejet helt klart!
Gabrielle sa…
Jag håller med dig och Anders Milton helt, Tom. En människa som har dödat en annan "in cold blood" ska inte bli läkare och ha med människor att göra. Det är absurt att man inte har bättre ordning på sin intagning på läkarlinjen.
Om man tänker sig att den här killen å andra sidan skulle vara en fullkomligt suverän medicinsk begåvning och mänskligheten skulle gå miste om fantastiska framsteg på medicinens område om han inte fick använda sina kunskaper skulle han ju kunna bli forskare i stället - fortfarande under förutsättning att han inte hade med människor att göra. Men en sån uppdelning är väl inte möjlig i utbildningen vid KI.
Anonym sa…
Jag förstår och sympatiserar med
din inställning. Att det är en
person, dömd för överlagt mord
som läser till läkare gör saken
betänklig, onekligen. Samt att
han teg om sitt förflutna vid
intervjun. Men, och det är ett
besvärligt men, vi hamnar i
gränsdragningsproblem av fyra slag:
a. Vilka utbildningar/yrken ska
vara fredade från tidigare dömda?
b. Vilka brott ska anses vara av
den karaktären att de motiverar
ett yrkesförbud?
c. Vilka politiska, etiska eller religiösa uppfattningar ska anses så farliga eller motbjudande att arbetsplatser och universitet bör
s.a.s. hållas rena? (Krigsmakten
försöker sedan länge hålla nassar
borta, med blandat resultat.)
d. Överväganden kring yrkesförbud
är per definition föremål för
politiska beslut. Därmed utsatta
för politiska konjunkturer,
folkliga opinioner, lobbygrupper
och så vidare. Vad som ska gälla
som förgripligt kommer att förändras från ena året till det
andra, det blir flytande och osäkert. (Se till exempel hur
debatten kring "Levande Historia"
har förändrats på senare år.)
Liknande - om än ej identiska -
gränsdragningsproblem dras
sjukvården med kring frågorna om
passiv respektive aktiv dödshjälp
och euthanasi. Inom två decennier
lär den gränsdragningen vibrera på
högkant...
Anonym sa…
Preliminärt svar till Hans M. Gabrielssons fyra frågor:
a)Inga utbildn/yrken bör vara fredade från tidigare dömda
b)Inga yrkesförbud
c)Inga yrkesförbud
d)Inga yrkesförbud, men om någon har mördat eller planerat mord, terroristbrott (mord, brand, kidnapping), landsförräderi och inte efter avtjänat straff gjort ärlig självkritik, dvs ånger och visat i handling att man tänkt om så kan han/hon inte anförtros viktiga uppgifter i sjukvård, försvar, utbildning, transport osv.
Tom Carlson sa…
Om frågan vore enkel behövde ingen skriva om det. Min uppfattning (preliminär som jag skrev) är att så länge man gör klar skillnad mellan åsikter och handlingar är det inget problem. D.v.s ingen ska stoppas från ett yrke eller en utbildning för sina åsikters skull. Begågna brott är en annan sak. Så tycker jag att näringsförbud för ekonomiska brottslingar är bra. Vilka brott och och vilka utbildningar det handlar om får diskuteras. Självklart handlar det om yrken som bygger på förtroenden i kombination med långvariga straff.

Dödshjälp har jag skrivit om flera gånger här på bloggen. (Se bl.a.
http://tankar-i-trappen.blogspot.com/2006/12/rtten-till-vr-dd-1.html)
Tom
Anonym sa…
Jag har funderat mycket över detta. Ska han för alltid vara dömd? Om han gjort detta betyder det då att han inte kan tänka om och vilja något annat med sitt liv? Kanske vill han försöka sona sitt brott genom att hjälpa andra?
Jag vill tro på det goda och att man ska kunna sona sitt brott. Och så kommer då frågan...skulle du kunna gå till honom. Svar JA sen kommer nästa fråga Skulle du kunna tänka dig att opereras av honom? Och då börjar jag vackla.... Hur ogärna jag än vill.... så infinner sig osäkerheten.
http://metrobloggen.se/godmat

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...