Fortsätt till huvudinnehåll

Att sona sitt brott

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.
(Evert Taube, ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott”. 50 visor 1955)
Över frukostbordet diskuterar vi eleven på läkarlinjen som dömts för och avtjänat sitt straff för mordet på den syndikalistiske fackföreningsledaren Björn Söderberg. Frågan saknar inte komplikationer. Alla kan likt Fritiof Andersson i visan nån gång ha begått ett brott i sin ungdom, i fyllan och av kärlek. Visst tycker jag att alla ska få en andra chans. Men kan det gälla alla brott och i alla sammanhang? Bör den som fått chansen till rehabilitering på Sveriges enda anstalt för vård av pedofiler sen börja jobba på daghem? Och utsättas för den frestelse som exponeringen av små barns kroppar utgör. Ska den som en gång dömts för spelmissbruk eller bedrägeri anförtros ansvaret för andras pengar på en bank eller ett växlingskontor?

Och slutligen ska den som dömts för att ha utsläckt en annan människas liv sen få handskas med andra människors liv och hälsa? Vi lägger ju bokstavligen ansvaret för vårt väl och ve i läkarens händer. Dessutom är alla patienter inte små änglar. Lena kan ibland berätta de mest hårresande historier om hur folk i själslig och kroppslig nöd kan bete sig. Ett stabilt psyke, god impulskontroll och empatisk förmåga är egenskaper som krävs av den som ger sig in i vården.

Att brottet han begått var politiskt betyder mindre för mig, i det här sammanhanget. Att han inte uppgett vad han gjort vid de intervjuer som föregår antagningen talar dessvärre emot honom. Visst förstår jag varför han inte gjort det. Omgivningens fördomar tål inte alltid sanningen. Men att skaffa sig ett visst yrke är ingen mänsklig rättighet, som Anders Milton skriver på DN Debatt idag.

Mitt preliminära svar på frågan är alltså nej. En som dömts för mord bör inte få bli läkare. Men svaret får aldrig bli en reflex med ryggmärgen.

Andra bloggar om , och

Kommentarer

Anonym sa…
Håller inte helt med. I Taubes visa är det dråp. Det kan sonas och kanske också mord om mördaren verkligen har ångrat och visat det i handling. Men först när jag läste Proletären förstod jag att det gällde nazisten Hellekant som rått mördade Björn Söderberg. Han hade tydligen ihop med kumpaner en namnlista på uppemot 1000 tänkbara offer för hatmord. Då blir nejet helt klart!
Gabrielle sa…
Jag håller med dig och Anders Milton helt, Tom. En människa som har dödat en annan "in cold blood" ska inte bli läkare och ha med människor att göra. Det är absurt att man inte har bättre ordning på sin intagning på läkarlinjen.
Om man tänker sig att den här killen å andra sidan skulle vara en fullkomligt suverän medicinsk begåvning och mänskligheten skulle gå miste om fantastiska framsteg på medicinens område om han inte fick använda sina kunskaper skulle han ju kunna bli forskare i stället - fortfarande under förutsättning att han inte hade med människor att göra. Men en sån uppdelning är väl inte möjlig i utbildningen vid KI.
Anonym sa…
Jag förstår och sympatiserar med
din inställning. Att det är en
person, dömd för överlagt mord
som läser till läkare gör saken
betänklig, onekligen. Samt att
han teg om sitt förflutna vid
intervjun. Men, och det är ett
besvärligt men, vi hamnar i
gränsdragningsproblem av fyra slag:
a. Vilka utbildningar/yrken ska
vara fredade från tidigare dömda?
b. Vilka brott ska anses vara av
den karaktären att de motiverar
ett yrkesförbud?
c. Vilka politiska, etiska eller religiösa uppfattningar ska anses så farliga eller motbjudande att arbetsplatser och universitet bör
s.a.s. hållas rena? (Krigsmakten
försöker sedan länge hålla nassar
borta, med blandat resultat.)
d. Överväganden kring yrkesförbud
är per definition föremål för
politiska beslut. Därmed utsatta
för politiska konjunkturer,
folkliga opinioner, lobbygrupper
och så vidare. Vad som ska gälla
som förgripligt kommer att förändras från ena året till det
andra, det blir flytande och osäkert. (Se till exempel hur
debatten kring "Levande Historia"
har förändrats på senare år.)
Liknande - om än ej identiska -
gränsdragningsproblem dras
sjukvården med kring frågorna om
passiv respektive aktiv dödshjälp
och euthanasi. Inom två decennier
lär den gränsdragningen vibrera på
högkant...
Anonym sa…
Preliminärt svar till Hans M. Gabrielssons fyra frågor:
a)Inga utbildn/yrken bör vara fredade från tidigare dömda
b)Inga yrkesförbud
c)Inga yrkesförbud
d)Inga yrkesförbud, men om någon har mördat eller planerat mord, terroristbrott (mord, brand, kidnapping), landsförräderi och inte efter avtjänat straff gjort ärlig självkritik, dvs ånger och visat i handling att man tänkt om så kan han/hon inte anförtros viktiga uppgifter i sjukvård, försvar, utbildning, transport osv.
Tom Carlson sa…
Om frågan vore enkel behövde ingen skriva om det. Min uppfattning (preliminär som jag skrev) är att så länge man gör klar skillnad mellan åsikter och handlingar är det inget problem. D.v.s ingen ska stoppas från ett yrke eller en utbildning för sina åsikters skull. Begågna brott är en annan sak. Så tycker jag att näringsförbud för ekonomiska brottslingar är bra. Vilka brott och och vilka utbildningar det handlar om får diskuteras. Självklart handlar det om yrken som bygger på förtroenden i kombination med långvariga straff.

Dödshjälp har jag skrivit om flera gånger här på bloggen. (Se bl.a.
http://tankar-i-trappen.blogspot.com/2006/12/rtten-till-vr-dd-1.html)
Tom
Anonym sa…
Jag har funderat mycket över detta. Ska han för alltid vara dömd? Om han gjort detta betyder det då att han inte kan tänka om och vilja något annat med sitt liv? Kanske vill han försöka sona sitt brott genom att hjälpa andra?
Jag vill tro på det goda och att man ska kunna sona sitt brott. Och så kommer då frågan...skulle du kunna gå till honom. Svar JA sen kommer nästa fråga Skulle du kunna tänka dig att opereras av honom? Och då börjar jag vackla.... Hur ogärna jag än vill.... så infinner sig osäkerheten.
http://metrobloggen.se/godmat

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...