Fortsätt till huvudinnehåll

Att sona sitt brott

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.
(Evert Taube, ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott”. 50 visor 1955)
Över frukostbordet diskuterar vi eleven på läkarlinjen som dömts för och avtjänat sitt straff för mordet på den syndikalistiske fackföreningsledaren Björn Söderberg. Frågan saknar inte komplikationer. Alla kan likt Fritiof Andersson i visan nån gång ha begått ett brott i sin ungdom, i fyllan och av kärlek. Visst tycker jag att alla ska få en andra chans. Men kan det gälla alla brott och i alla sammanhang? Bör den som fått chansen till rehabilitering på Sveriges enda anstalt för vård av pedofiler sen börja jobba på daghem? Och utsättas för den frestelse som exponeringen av små barns kroppar utgör. Ska den som en gång dömts för spelmissbruk eller bedrägeri anförtros ansvaret för andras pengar på en bank eller ett växlingskontor?

Och slutligen ska den som dömts för att ha utsläckt en annan människas liv sen få handskas med andra människors liv och hälsa? Vi lägger ju bokstavligen ansvaret för vårt väl och ve i läkarens händer. Dessutom är alla patienter inte små änglar. Lena kan ibland berätta de mest hårresande historier om hur folk i själslig och kroppslig nöd kan bete sig. Ett stabilt psyke, god impulskontroll och empatisk förmåga är egenskaper som krävs av den som ger sig in i vården.

Att brottet han begått var politiskt betyder mindre för mig, i det här sammanhanget. Att han inte uppgett vad han gjort vid de intervjuer som föregår antagningen talar dessvärre emot honom. Visst förstår jag varför han inte gjort det. Omgivningens fördomar tål inte alltid sanningen. Men att skaffa sig ett visst yrke är ingen mänsklig rättighet, som Anders Milton skriver på DN Debatt idag.

Mitt preliminära svar på frågan är alltså nej. En som dömts för mord bör inte få bli läkare. Men svaret får aldrig bli en reflex med ryggmärgen.

Andra bloggar om , och

Kommentarer

Anonym sa…
Håller inte helt med. I Taubes visa är det dråp. Det kan sonas och kanske också mord om mördaren verkligen har ångrat och visat det i handling. Men först när jag läste Proletären förstod jag att det gällde nazisten Hellekant som rått mördade Björn Söderberg. Han hade tydligen ihop med kumpaner en namnlista på uppemot 1000 tänkbara offer för hatmord. Då blir nejet helt klart!
Gabrielle sa…
Jag håller med dig och Anders Milton helt, Tom. En människa som har dödat en annan "in cold blood" ska inte bli läkare och ha med människor att göra. Det är absurt att man inte har bättre ordning på sin intagning på läkarlinjen.
Om man tänker sig att den här killen å andra sidan skulle vara en fullkomligt suverän medicinsk begåvning och mänskligheten skulle gå miste om fantastiska framsteg på medicinens område om han inte fick använda sina kunskaper skulle han ju kunna bli forskare i stället - fortfarande under förutsättning att han inte hade med människor att göra. Men en sån uppdelning är väl inte möjlig i utbildningen vid KI.
Anonym sa…
Jag förstår och sympatiserar med
din inställning. Att det är en
person, dömd för överlagt mord
som läser till läkare gör saken
betänklig, onekligen. Samt att
han teg om sitt förflutna vid
intervjun. Men, och det är ett
besvärligt men, vi hamnar i
gränsdragningsproblem av fyra slag:
a. Vilka utbildningar/yrken ska
vara fredade från tidigare dömda?
b. Vilka brott ska anses vara av
den karaktären att de motiverar
ett yrkesförbud?
c. Vilka politiska, etiska eller religiösa uppfattningar ska anses så farliga eller motbjudande att arbetsplatser och universitet bör
s.a.s. hållas rena? (Krigsmakten
försöker sedan länge hålla nassar
borta, med blandat resultat.)
d. Överväganden kring yrkesförbud
är per definition föremål för
politiska beslut. Därmed utsatta
för politiska konjunkturer,
folkliga opinioner, lobbygrupper
och så vidare. Vad som ska gälla
som förgripligt kommer att förändras från ena året till det
andra, det blir flytande och osäkert. (Se till exempel hur
debatten kring "Levande Historia"
har förändrats på senare år.)
Liknande - om än ej identiska -
gränsdragningsproblem dras
sjukvården med kring frågorna om
passiv respektive aktiv dödshjälp
och euthanasi. Inom två decennier
lär den gränsdragningen vibrera på
högkant...
Anonym sa…
Preliminärt svar till Hans M. Gabrielssons fyra frågor:
a)Inga utbildn/yrken bör vara fredade från tidigare dömda
b)Inga yrkesförbud
c)Inga yrkesförbud
d)Inga yrkesförbud, men om någon har mördat eller planerat mord, terroristbrott (mord, brand, kidnapping), landsförräderi och inte efter avtjänat straff gjort ärlig självkritik, dvs ånger och visat i handling att man tänkt om så kan han/hon inte anförtros viktiga uppgifter i sjukvård, försvar, utbildning, transport osv.
Tom Carlson sa…
Om frågan vore enkel behövde ingen skriva om det. Min uppfattning (preliminär som jag skrev) är att så länge man gör klar skillnad mellan åsikter och handlingar är det inget problem. D.v.s ingen ska stoppas från ett yrke eller en utbildning för sina åsikters skull. Begågna brott är en annan sak. Så tycker jag att näringsförbud för ekonomiska brottslingar är bra. Vilka brott och och vilka utbildningar det handlar om får diskuteras. Självklart handlar det om yrken som bygger på förtroenden i kombination med långvariga straff.

Dödshjälp har jag skrivit om flera gånger här på bloggen. (Se bl.a.
http://tankar-i-trappen.blogspot.com/2006/12/rtten-till-vr-dd-1.html)
Tom
Anonym sa…
Jag har funderat mycket över detta. Ska han för alltid vara dömd? Om han gjort detta betyder det då att han inte kan tänka om och vilja något annat med sitt liv? Kanske vill han försöka sona sitt brott genom att hjälpa andra?
Jag vill tro på det goda och att man ska kunna sona sitt brott. Och så kommer då frågan...skulle du kunna gå till honom. Svar JA sen kommer nästa fråga Skulle du kunna tänka dig att opereras av honom? Och då börjar jag vackla.... Hur ogärna jag än vill.... så infinner sig osäkerheten.
http://metrobloggen.se/godmat

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...