Lucinda Williams

Första gången jag hörde Lucinda Williams var i Klingan, Lennart Wretlinds omistliga program för all musik som går vid sidan av det vanliga eterutbudet. Jag föll platt för hennes sandpapperssträva stämma och personliga texter. På Pet Sounds köpte jag West, hennes senaste skiva. När jag i somras intervjuade översättaren Ia Lindh låg flera skivor med Lucinda på hennes arbetsbord. Ia visade sig vara en stor fan av Williams sedan länge. Nu hade jag fått blodad tand så när Lucinda Williams spelade i Stockholm på tisdagkvällen står jag en bit från scenen och låter mig charmas av hennes trubbiga scenpersonlighet och breda sydstatsdialekt. Hon är orolig för att inte alla nyanser ska gå fram och ger utförliga förklaringar till sina texter mellan låtarna. Hon sjunger om döda vänner, om män som inte kan tillfredställa sina kvinnor och om livet. Berns som hastigt fått ersätta China-teatern är ju en perfekt konsertlokal. Vacker och intim.


För den som vill höra smakprov på Lucinda Williams finns några låtar att höra på MySpace

Andra bloggar om musik.