Liv till varje pris

Jag ligger i soffan i vardagsrummet och läser. Visst läser jag mer än folk i gemen, men mindre än vad mina vänner kanske tror. Och sällan är det de där stora läsupplevelserna jag kunde ha, i slukaråldern eller i tonåren. Någonstans runt 25 händer det något med läsningen: den blir, på gott och ont, mer intellektuell, analytiskt och (dessvärre) positionerande gentemot omvärlden.

Men denna söndagseftermiddag är jag helt uppslukad. Det är Kristina Sandbergs Augustprisbelönade Liv till varje pris jag läser. Känslan är till en början helt klaustrofobisk. Jag vill bara skrika rakt ut: ”Men skaffa dig ett eget liv”, kliva in i romanen och sätta mig ner med huvudperson Maj och försöka förmå henne att ta alla sin tankar på allvar. Men jag vet att det är omöjligt, inte bara för att hon är en gestalt i en roman. Jag tvivlar också på att vi skulle kunna mötas. I min värld, och under hela min uppväxt, har det varit självklart att kvinnor yrkesarbetat, på ett eller annat sätt, inte gått hemma, bakat, städat och lagat mat, även sen barnet blivit stora och maken börjat jobba på annan ort. Men visst kan jag känna igen alla tankar på vad som passar sig och inte passar, vad man säger och inte säger.

Romanen är skickligt ihopsatt – alla dessa tankar som hela tiden bryter igenom – berättarjaget som diskret griper in, glimtarna ur maken Tomas liv som småföretagare med dålig tajming när det moderna Sverige byggs, allt detta som fördjupar bilden av ett äktenskap som sakta tynar, inte minst för alla ord som inte sägs.

Men jag börjar också fundera över egna tillkortakommanden: vad går jag och håller inne med? Vilka tankar, ord och handlingar är det som jag inte låter komma ut? På så vis blir Liv till varje pris också en bildningsroman.