Tiden går

Det har gått tre månader sedan jag senast skrev något på bloggen. Snart lika lång har min semester från Facebook varit. Visst har jag skrivit, i anteckningsböcker, på lösa papper. Mest privata saker, ”navelskåderier”. Ibland är väl livet sånt. Jag bläddrar i gamla inlägg. Visst, det är välskrivet, artikulerat, genomtänkt, slipat efter omskrivningar och kortningar. Men den bild texterna ger av mig själv – mina tankar, känslor, liv – skaver. Är detta jag? frågar jag mig. Var finns de oartikulerade skriken? Sorgen, vreden och rädslan, som också är en del av mitt liv, ofta hållna i schack genom idogt arbete. Är det alltför privat? tänker jag. När övergår i så fall det privata till att bli personligt? Det personliga, tänker jag mig, har ett visst allmänintresse, inte så mycket vad man skriver om, som sättet man skriver på. Eller saknar jag bara orden för att beskriva den personliga tillvarons mörkare hörn.

Med Facebook är det annorlunda. Facebook är ett mingelparty. Jag avskyr att mingla, men gör det när plikterna så kräver. Men frivilligt? Jag förlorar mig lätt i flödet.

Förlorar Mig Själv, ja. Tor Wennerberg skriver i sin utomordentligt intressanta Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (Natur & Kultur 2013), som jag ägnat en del av sommaren åt att läsa, om differentiering, dvs. vår förmåga att behålla vår självständighet även i nära relationer. Kanske gäller det också Facebook. Att inte låta sig uppslukas eller söka bekräftelse i varje ögonblick.

Ibland brukar jag tänka att de sociala medierna, när de är som sämst, är som att äta sig mätt på chips. I bästa fall är de en buffé, dessvärre med alltför många rätter. Och jag blir övermätt.
Men som Olle Ljungström sjunger i ”Sju”:

”Jag är här nu”