Kris eller sjukdom

Kris, av grekiskan ”krisis”: avgörande, prövning.

Hur ofta sjukdomsförklarar vi normala reaktioner på livets kriser? Jag hade anledning att fundera över frågan för egen del i vintras. I Kris och utveckling menar Johan Cullberg att de som arbetar inom vården måste lära sig att skilja mellan psykisk sjukdom och reaktioner på de motgångar som hör livet till.

Psykakuterna larmar att de översvämmas av unga människor som söker hjälp för att flickvännen har gjort slut, att utbildningen man sökt men inte kommit in på etc. Länge trodde jag det var en klintebergare, men en bekant som arbetar inom psykiatrin berättar att det är så. Och människor vill ha snabba lösningar på sina problem, även i de fall där bara tiden kan läka såren.

Ingrid Carlberg skildrar i sin nyligen utkomna bok Pillret (en lysande skildring, läs den) hur svårt de stora läkemedelsbolagen hade att få SSRI-preparaten godkände av det svenska läkemedelsverket i början av 1990-talet. Man kunde i flertalet studier inte visa någon annan effekt än placebo (dvs. sockerpiller). Förklaringen var att de patienter som fick sockerpiller erbjöds ett så omsorgsfullt omhändertagande inom sjukvården. Medicinen hade effekt, vid lättare och medelsvår depression, men inte mer än ett normalt mänskligt omhändertagande.

Kanske finns det en annan förklaring. Där vår generation på 1970-talet såg samhälleliga, politiska orsaker bakom alla personliga problem, ser dagens unga personliga tillkortakommanden bakom vad som i många fall är samhälleliga misslyckanden.

Andra bloggar om psykiatri

Mig, mig, mig

En av otaliga bilagor som trillar ur morgontidningen drar min uppmärksamhet till sig. Rubriken på framsidan över ett antal sportiga bilar i ett odefinerbart bergslandskap lyder ”Vårens killmagneter”. Vad menas tänker jag? Är det bilar endst för killar? Eller för tjejer som vill locka till sig killar. Fascinerad läser jag texten. Som all reklam säger den mycket om den tid vi lever i:

”När våren kommer

Plötsligt står vi som kärlekskranka tonåringar inför allt lockande som vaknar till liv efter en lång vinter av dag-till-dag-överlevnad. Den med självbevarelsedrift ylleinbäddade hjärnan börjar ticka igång igen. Impulserna strömmer ner till hjärtat som vi nästan glömt sitter någonstans innanför tredje revbenet till vänster. Halleluja. Jag lever.

När du klippt naglarna, kammat håret och putsat skorna kommer solen, dofterna, blickarna, glassarna, luncherna, drömmarna. Bilarna. Ny bil. Till mig.

Mig, mig, mig.

Våren börjar på M och slutar med ercedes.”

En människa går sönder

L. ringer och berättar att B, en gemensam bekant, är död. Han tog livet av sig i söndags. Åt middag med sin minderåriga dotter, skrev ett långt brev till familjen (som ett protokoll, säger L.) och satte en lapp på ytterdörren – ”Jag hänger i boden” – och gick ut och gjorde slut på sig.

På kvällen stöter jag ihop med K. Han säger att han mötte B, så sent som förra onsdagen. Han hade klivit på tåget i Hallsberg. Under resan berättade han om sitt nya jobb, kvinnan han skulle bo med. Ingen spricka i fasaden.

En handlingskraftig man i sina bästa år. Hur ser man att en människa håller på att gå sönder?

Noterat februari–april 2008

Min gamla mobiltelefon dog köld- och fuktdöden i fjällen. Men innan dess hann den skicka en signal från framtiden. En morgon när jag vaknade visar den på 19 februari 2022. Det år jag fyller 71. Ville den säga mig nåt innan den dog?

***

Finns det några lyckliga singlar? Människan är ett flockdjur, men kan också anpassa sig till de mest extrema förhållanden.

– Man behöver någon att tiga tillsammans med, säger vännen U. när jag beklagar mig

– Mannen är inte gjord till att leva ensam, säger P.

Men man hinner läsa många böcker.

***

En natt drömmer jag att vi har en fest i huset i Vega. Gästerna vägrar att gå hem när natten är slut. En del lägger sig och sover i soffor och på golv. Stämningen är obehaglig. Jag vaknar med en känsla av maktlöshet.

***

På återbesök hos min psykiatriker. Jag berättar om hur starkt jag reagerat på Lenas flytt. Vi diskuterar kring om man ska ta medicin mot livet och dess påfrestningar. Men hon bedömer att risken för återfall i mitt fall är starkare. Så vi enas om att jag avbryter nedtrappningen jag inlett i höstas och återgå till den tidigare dosen. (feb 2008)

***

Läser Plura Jonssons Svart blogg. Som Jack fast utan ett uns romantik. Vilka var det som gick under i 70-talets flum? Samma tanke som när jag såg Tom Alandhs dokumentär om Rågsved. Arbetarklassens barn.

***

En annan natt drömmer att jag är inneboende hos en bekant. En arrogant typ som jag alltid haft svårt för. Vi umgås inte. Hur har jag hamnat här? Jag försöker få tag i Lena. Måste lösa det här mitt boende. Vaknar med hjärtklappning. (mars 2008)

***

Min mor läser vad jag skrivit om uppväxten på Tomtebogatan.

– Du skriver att det var en slum, säger hon.

Har jag skrivit om slum?

***

Uppvuxen bland kvinnor har jag alltid haft lättare att umgås, arbeta och samtala med kvinnor. Men det har haft sitt pris. Det här spelet ”kvinna–man” till exempel, har jag aldrig lärt mig. (Efter läsning av Svenska Dagbladet serie om raggning).

***

Kroppen är det som gör att vi ser den vi älskar, säger en av gestalterna i Bodil Malmstens pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot. Just nu på Stockholms stadsteater

***

Vad är ett äktenskap? Mannens och kvinnas förening för släktets fortlevnad. Barn, sexualitet, tillit och närhet; att dela vardag, ekonomi, historia, värderingar. Kärlek. I nöd och lust. Visst sjunger jag tvåsamhetens lov.

***

Någon skrev att vit arbetarklass är den enda minoritet man idag får tala nedsättande om. ”White trash” säger vi och slipper konfronteras med vårt klassförakt.

***

Möter grannen längst ner som står och meckar med sin skoter.

– Så du är ute och går.

– Har lämnat av Lena vid tvärbanan.

– Är det inte lika bra att du flyttar med till Gotland?

– Visby är ett jävla blåshål så här års, säger jag och går in i värmen. (feb 2008)

Litteraturens kanonföda

Det är inte alla debutanter som föräras förstadagsrecensioner i storstadspressen, än mindre ges hela förstasidan med bild och allt i Dagens Nyheters kulturbilaga. Det är möjligt att 20-åriga Amanda Svenssons roman Hey Dolly är just så bra som kritikerna hävdar. Kunde Jonas Hassen Khemiri så varför inte Amanda Svensson? Att hennes far är kulturchef på Expressen har förstås sina poänger. Men frågan är om inte vår (och mediernas) jakt på den eviga oförstörda ungdomen är viktigare. Ung, fräsch och gärna bildskön kanonföda i upplagekriget. Och förlagens marknadsavdelningar spelar med.

Frågan är om dagens unga kvinnliga författare riskerar samma öde som kvinnliga skådespelare, dvs. inga stora roller efter 40. Visst kan Kerstin Ekman, Aino Trosell, Heidi von Born, Bodil Malmsten och många fler sägas vara bevis på motsatsen. Men ingen författares väg är spikrak. Kommer de som idag debuterar (kvinnor som män) tillåtas vandra hela den vägen.

I mitt arbete läser jag stundom manus åt ett av våra stockholmsförlag. Då och då stöter jag på manuskript av äldre, företrädesvis manliga författare. Hederliga romaner och essäsamlingar fyllda av den visdom och språkliga lyhördhet ett lång liv gett. En gång etablerade författarskap men nu inte längre välkomna på sina gamla förlag. (Vad det betyder för det ständigt diskuterade problemet med mäns läsande kan man skänka en tanke). Visst tillåter den nya tekniken att de ger ut sina manus på eget förlag. Men ett författarskap är som regel (undantag finns) en planta som behöver vårdas, även när den vuxit sig stor. Omvärldens uppmärksamhet – och förlagets roll – i den utvecklingen kan inte underskattas.

Men ingen skugga över Amanda Svensson, jag ser fram emot att läsa hennes bok.

Andra bloggar om böcker och litteratur.

Allvar och ironi

En kväll ser vi Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal. Vi, det är sonen och hans sambo som är uppvuxna med Hassan och Glen Killing i manegen, och jag som är sprungen ur den allvarsamma generation ironikerna gjorde sitt uppror mot på 1990-talet.

Schyffert är smart och snabb. Lagom självutlämnande. Har publiken i sitt grepp från första stund. Stundom öppnar sig avgrunder när ingen vet om han skämtar eller menar allvar. Precis som när Killinggänget regerade. Blir klädsamt självkritisk när han granskar sin generations brist på allvar och ständiga sökande efter fixar och snabba genvägar.

Han säger att om det är något han ångrar så är det hur de lekte sig igenom ett decennium när inbördeskrig rådde i ett europeiskt land. Det får han svårt att förklara för sina barn.

Men det är aldrig försent, tänker jag. Visst finns det allvarliga frågor att ta itu med också idag.

Andra bloggar om Schyffert

Moderna gräl

Vi går Birger Jarslgatan fram och passerar två unga människor upptagna av ett allvarligt samtal.

– Men du får väl gifta dig med Fanny då! säger han upprört till henne.

Vi går vidare mot den väntande bion.

Bojkotthot och hyckleri

Om jag förstår diskussionen om bojkott av Peking-OS så är det okej att köpa billiga leksaker och kläder gjorda i Kina och vi ska jubla varje gång Ericsson eller Volvo tar hem något jättekontrakt i det stora landet, men när denna kulturnation anordnar Olympiska spel ska vi tänka på miljön, förtrycket och den underbetalda arbetskraften. Och då är landet inte ens inblandat i något krig på främmande mark. Hyckleri är bara förnamnet.

Intresset ljuger inte, brukar marxisterna säga. Men det globala kapitalet har ju uppenbarligen intressen att försvara i Kina. Frågan är alltså vem som orkestrerar kampanjen (som numera även stöds av vårt eget vänsterparti). För visst är det en kampanj.

En intressant aspekt på Tibetfrågan ger för övrigt Slavoj Zizek i Dagens Nyheter ("Vet vi vad som sker i Tibet"), Dagens Nyheter 18 april 2008.

Andra bloggar om OS

Alla människor behöver bibliotek

Christer Hermansson återger i sin senaste bok historien om en man från ett land på andra sidan jordklotet som kom in i Södertälje stadsbibliotek och bara stirrade på alla hyllor med litteratur på olika språk och om olika ämnen och utbrast:

– Äntligen! För första gången lever jag!


Böcker och bibliotek har funnits i mitt liv sedan jag var en valp i nio-tioårsåldern. Först biblioteket i Skanskvarnsskolan, där jag var en så flitig besökare att jag betroddes med att stå bakom disken och stämpla de andra låntagarnas böcker. Sedan stadsbiblioteket i Årsta Centrum som min far och jag regelbundet uppsökte och därefter i tur och ordning huvudbiblioteket vid Sveavägen, biblioteken i Skogås och Handen och några somrar det lilla biblioteket i Katthammarsvik på Gotland. Därutöver har mitt yrke satt mig i kontakt med en rad fackbibliotek i huvudstaden: KB, Riksdagsbiblioteket, Universitetsbiblioteket, UD:s bibliotek m.fl.

Men biblioteken är i kris. Bokutlåningen minskar, folkbibliotekens bokbestånd har kraftigt minskat till följd av sjunkande medieanslag. Och trots bibliotekslagen struntar många kommuner i sina åligganden.

Det är inte konstigt att biblioteken då famlar efter sin uppgift och tar till koncept som ”att ge folk vad man tror att folk vill ha” och att ”folkbiblioteken ska erbjuda samma utbud som ordinära varuhus”, med höga besökssiffror som enda mål.

Det är då en befrielse att läsa Christer Hermanssons debattbok Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? (Tusculum förlag 2008)

Folkbibliotekens funktion och roll, hävdar Hermansson, är att vara

”ett slags garant för ett varierat, kvalitativt och aktuellt utbud av litteratur och informationskällor, och att tillgängliga bibliotek gynnar såväl informations- som yttrandefriheten och är en förutsättning för demokratin.”

”Biblioteken är en frizon. Det är symbolen för ett fritt och öppet samhälle. Biblioteken är oumbärliga förvaltare av vårt kulturella arv. Det är ett tecken på att vi lever i en civilisation.”

Varför, frågar sig Hermansson, är så många bibliotekarier rädda för att ta ställning. Han efterlyser en rejäl diskussion om vad arbetet på biblioteken runtom i landet egentligen går ut på. Istället debatterar man ”informationskompetens” och att biblioteken ska rensa ut litteratur som är olämplig ur genus- och andra perspektiv. Om det senare skriver Hermansson:

”I biblioteksprofessionen ska ligga ett försvar för rätten till fritt informationshämtande”

Eller som han skriver på ett annat ställe:

”Alla människor behöver gott bröd, sol, någon att älska och bra offentlig finansierade bibliotek.”

Andra bloggar om bibliotek

Stan är full av möten

Det är måndagskväll på ett litet galleri långt upp på Roslagsgatan. Författaren och journalisten Anders Björnsson läser texter ur sin bok Mosaiker. Koncentrerat lyssnar vi på berättelsen om hans farbror, konstnären. Och vi tas med på en resa genom ett stycke svensk och europeisk efterkrigshistoria. Sen tar konstnären Riber Hansson över och berättar om sitt arbete med att i bild gestalta Anders sentenser. Allt ska så småningom resultera i en bok på Carlsson Bokförlag. På väggarna hänger verk av konstnären, textade och bearbetade metallplåtar – en spin-off av arbetet med boken. Jag går längre in i lokalen och träffar på Anders son Adam Ulveson som tillsammans med ett 20-tal andra unga formgivare, skribenter och fotografer bildar den ideella föreningen Detroit, vilken också driver galleriet ut mot gatan.

En vecka tidigare har jag varit på ABF-huset på Sveavägen och lyssnat på när Ingrid Carlberg samtalar om sin bok Pillret (Norstedts). Jag har just läst denna hennes lysande berättelse om SSRI-preparatens tillkomst och användning och samtalet fördjupar min förståelse av det jag nyss läst.

I en annan del av stan, på Dramalabbet uppe vid Mosebacke torg, läser unga författare varje månad manus till nyskrivna pjäser för alla som vill komma och lyssna. Och på kvällarna fylls Stockholms alla teatrar – små som stora – av en intresserad publik.

Stan är full av möten. Människor som samtalar med andra människor. Vem har sagt att Internet tagit över all kommunikation?

Går det åt helvete är jag ändå född

På Streets bokmarknad köper jag pocketutgåvan av Agneta Klingspors Går det åt helvete är jag ändå född. Jag missade den då den kom häromåret. Nu slukas jag av denna furiösa husesyn i det sönderfallande folkhemmet (”Verksamhetsberättelse”). Författaren kastar sig ut och konfronterar en verklighet de flesta av oss blundar för. Avslutningen (”Övriga frågor”) om modern, jaget och döden är starkt. Jag gläds åt att någon förmår slita hinnan från våra ögon. Frustrerad över att själv inte alltid hitta de rätta orden.

Agneta Klingspor Går det åt helvete är jag ändå född. Bokförlaget Mormor 2007 (2006).

Andra bloggar om böcker.

Tibet

– Vad säger du om Tibet?

– Att det är otur för tibetanerna att de har sådana vänner.

– Vad menar du?

– Jag menar att Kina aldrig kommer att tillåta en upprepning av det som skedde i det forna Jugoslavien och Sovjet. Se bara på hur de agerade på Himmelska fridens torg 1989.

– Men är inte tibetanerna förtryckta?

– Jo, men det var de före invasionen 1959 också. En lösning måste bygga på respekt av ömsesidiga intressen. Väst måste inse att kineserna inte vill ha amerikanska baser vid sin gräns uppe i Himalaya.

– Är det allt du har att säga?

– Ja, den dag kineserna åker jorden runt och kidnappar andra länders medborgare och låter dem ruttna i glömda fängelser i kommer jag att protestera.

– Du är cynisk.

– Inte värre än de politiker som styr världen.

Himalaya

Lyckad lobbying bakom Tibetprotester.

Andra bloggar om Kina och Tibet.

Bra förvaring frigör plats

Jag läser i Vi i SKB (organ för Stockholms Kooperativa Bostadsförening) om det medelålders paret Monica och Leif som flyttat in i en fyra med jätteterrass i Sjöstaden. De trivs förstås, men har också kritiska synpunkter på bl.a. den öppna planlösningen – ”Det är inte så roligt att se en massa disk, i synnerhet inte när man har gäster” – och en del materialval. Och tilläger Monica:

– Det är lite snålt med garderober, så vi har köpt egna att komplettera med.

För detta betalar de något som är närmare 15.000 än 10.000 kr i månaden i ett av sjöstadens prestigebyggen, signerade Gert Wingårdhs arkitektkontor.

Snygg fasad, sämre under ytan. Kv. Kappseglingen, Hammarby sjöstad.

När Lena och jag bestämt oss för att sälja huset tittade vi på många lägenheter. Nyproduktion för det mesta, och vi slogs av de mest fundamentala brister. Sovrum små som järnvägskupéer med lösa garderober inställda i ett hörn. Bristande omsorg om detaljer, fula rördragningar längs hela väggar, små arbetsytor och olämpliga materialval och belysningar. Och detta ska människor betala 3–4 miljoner kronor för. Så småningom hittade vi en lägenhet som både var snygg och funktionell, men så var den också producerad av en mindre byggfirma.

I branschtidningen Stockholm bygger säger arkitekten Anna-Karin Ljungh:

– Några av hemmets viktigaste grundfunktioner är ju att skydda oss för regn och kyla och att förvara det vi behöver för att leva. För femtio år sedan fungerade det. Då ägde vi inte så många saker. Följden blir att vi skaffar den ena lösa förvaringsmöbeln efter den andra istället för att förvaringen planeras in från början. Bra förvaring frigör plats, medan dålig istället bara tar plats

Hon efterlyser visioner och pekar på 1930–40-talens funktionalism. Till syvende og sidst är det beställarens ansvar, och man kan fundera över arkitekternas svaga ställning i den svenska byggandet. I andra länder, som Schweiz, leder arkitekten bygget.

Bra förvaring inplanerad från början.

Andra bloggar om arkitektur och byggande

Rolling Stones

En gång på 1970-talet såg jag Charlie Rivel på Gröna Lunds stora scen. Den gamle clownen var närmare 80 år och framförde sina nummer med en värdig elegans. Ändå präglades publikens hyllningar nog mer av det han en gång gjort än det han faktiskt presterade på scenen. Det är inte bara Keith Richards sminkning och känslan av cirkus som får mig att tänka på episoden när jag ser Shine a light, Martin Scorseses film om Rolling Stones.

Charlie Rivel

Det är inte heller troligt att jag sett filmen om inte sonen tagit med mig till festpremiären på Rival i Stockholm. Under en fem-sex år köpte jag varje skiva med Stones, den sista blev Let it bleed (med bl.a. klassikern ”Midnight Ranbler”) 1969. Det var musik att festa till och spela på hög volym medan man fördrev eftermiddagarna med cigaretter och te hemma i någons lägenhet i Årsta. Inget i Stones utveckling efter Sticky Fingers (1971) och Exile on Main Street (1972) har därefter väckt mitt intresse. Där andra engelskspråkiga artister, som Neil Young, Bob Dylan och Van Morrison, åldrats med visst behag har Stones mest verkat patetiska i sin tillkämpade ungdomlighet – lite som The Who.

Visst var The Last Walz, Scorseses film om The Band ett mästerverk, men så handlar den ju om en grupp med en helt annan profil. Dessutom är Scorsese ingen ungdom längre han heller.

Till min stora förvåning finner jag trots det att

1. Filmen är riktigt bra och
2. Rolling Stones är band som det fortfarande går att lyssna på.

En rockmaskin som långsamt rullar igång, men svänger utav bara f-n när de väl fått upp farten.

Filmens miljö är excellent. The Beacon Theatre i New York. I stället för att se artisterna som små prickar på en scen långt bort på en gigantisk arena ser vi minsta ryckning i Mick Jaggers överläpp. Med lokalen fylld av filmkameror och mästerregissören i kontrollrummet är det väl inte nån vanlig dag på jobbet för bandet heller. De ger järnet. Och den rappa klippningen gör sitt till.

Långa stunder kliver Keith Richards bara omkring på scenen och kliar förstrött på gitarren och man undrar hur många hjärnceller han har kvar, men i de gamla låtarna sätter också han fart. Mick Jaggers utspel är detsamma som när jag såg bandet på Kungliga Tennishallen 1965. Ronnie Wood (en gång med Rod Stewart i Faces) och Charlie Watts gör vad de ska. Kören och den tajta blåssektionen bidrar i hög grad till svänget. Och jag lämnar salongen med ett småleende på läpparna.

Buddy Guy, med Keith Richards, Beacon Theater in New York.

Andra bloggar om rolling stones och film

Forum för dödande av debatt

Kulturministern och de borgerliga ledarskribenterna gör sig lustiga över de 253 akademikernas upprop mot Forum för levande historias kampanj till landets skolelever om kommunismens brott (DN 2/4-08). Kritikerna avfärdas som vänstermänniskor och kommunister (SvD 3/4-08). ”Och varför var det ingen som sa nåt när det gällde Forums kampanj mot nazismen?” Den frågan kanske en och annan av undertecknarna också bör ställa sig. Vi talar ju faktiskt om principer. Ska staten ägna sig åt den här typen av officiell historieskrivning. (När nästa kampanj, om gud vet vad, sätts in kanske rent av någon liberal frågar sig varför man inte sa något nu.)

Nåväl, det kan var lämpligt att påminna om den tidsanda som rådde när Göran Persson drog igång sina kampanjer mot slutet av 90-talet. Runtom i Europa diskuterades – och på flera håll antogs – lagar som förbjöd allt ifrågasättande av historieskrivningen om andra världskriget. De som i Sverige menade att man inte kunde tiga ihjäl Sverigedemokraterna utan istället borde ta debatten, beskylldes för att gå nazisternas ärenden. Och den som ifrågasatte Forum för levande historias kampanjer om nazismens brott betraktades som Förintelseförnekare. Det krävdes civilkurage för att gå emot den strömmen och var knappast något som gagnade den akademiska karriären. Jag förstår att många teg. Desto bättre att så många säger ifrån nu.

Jag har tidigare skrivit om statlig opinionsbildning.

PS 7/4-08. Håkan Blomqvist har en föredömlig genomgång av innehållet i det s.k. informationsmaterialet i Aftonbladet (2/4-08) DS

Andra bloggar om Forum för levande historia