Rolling Stones
En gång på 1970-talet såg jag Charlie Rivel på Gröna Lunds stora scen. Den gamle clownen var närmare 80 år och framförde sina nummer med en värdig elegans. Ändå präglades publikens hyllningar nog mer av det han en gång gjort än det han faktiskt presterade på scenen. Det är inte bara Keith Richards sminkning och känslan av cirkus som får mig att tänka på episoden när jag ser Shine a light, Martin Scorseses film om Rolling Stones.
Charlie Rivel
Det är inte heller troligt att jag sett filmen om inte sonen tagit med mig till festpremiären på Rival i Stockholm. Under en fem-sex år köpte jag varje skiva med Stones, den sista blev Let it bleed (med bl.a. klassikern ”Midnight Ranbler”) 1969. Det var musik att festa till och spela på hög volym medan man fördrev eftermiddagarna med cigaretter och te hemma i någons lägenhet i Årsta. Inget i Stones utveckling efter Sticky Fingers (1971) och Exile on Main Street (1972) har därefter väckt mitt intresse. Där andra engelskspråkiga artister, som Neil Young, Bob Dylan och Van Morrison, åldrats med visst behag har Stones mest verkat patetiska i sin tillkämpade ungdomlighet – lite som The Who.
Visst var The Last Walz, Scorseses film om The Band ett mästerverk, men så handlar den ju om en grupp med en helt annan profil. Dessutom är Scorsese ingen ungdom längre han heller.
Till min stora förvåning finner jag trots det att
1. Filmen är riktigt bra och
2. Rolling Stones är band som det fortfarande går att lyssna på.
En rockmaskin som långsamt rullar igång, men svänger utav bara f-n när de väl fått upp farten.
Filmens miljö är excellent. The Beacon Theatre i New York. I stället för att se artisterna som små prickar på en scen långt bort på en gigantisk arena ser vi minsta ryckning i Mick Jaggers överläpp. Med lokalen fylld av filmkameror och mästerregissören i kontrollrummet är det väl inte nån vanlig dag på jobbet för bandet heller. De ger järnet. Och den rappa klippningen gör sitt till.
Långa stunder kliver Keith Richards bara omkring på scenen och kliar förstrött på gitarren och man undrar hur många hjärnceller han har kvar, men i de gamla låtarna sätter också han fart. Mick Jaggers utspel är detsamma som när jag såg bandet på Kungliga Tennishallen 1965. Ronnie Wood (en gång med Rod Stewart i Faces) och Charlie Watts gör vad de ska. Kören och den tajta blåssektionen bidrar i hög grad till svänget. Och jag lämnar salongen med ett småleende på läpparna.
Charlie RivelDet är inte heller troligt att jag sett filmen om inte sonen tagit med mig till festpremiären på Rival i Stockholm. Under en fem-sex år köpte jag varje skiva med Stones, den sista blev Let it bleed (med bl.a. klassikern ”Midnight Ranbler”) 1969. Det var musik att festa till och spela på hög volym medan man fördrev eftermiddagarna med cigaretter och te hemma i någons lägenhet i Årsta. Inget i Stones utveckling efter Sticky Fingers (1971) och Exile on Main Street (1972) har därefter väckt mitt intresse. Där andra engelskspråkiga artister, som Neil Young, Bob Dylan och Van Morrison, åldrats med visst behag har Stones mest verkat patetiska i sin tillkämpade ungdomlighet – lite som The Who.
Visst var The Last Walz, Scorseses film om The Band ett mästerverk, men så handlar den ju om en grupp med en helt annan profil. Dessutom är Scorsese ingen ungdom längre han heller.
Till min stora förvåning finner jag trots det att
1. Filmen är riktigt bra och
2. Rolling Stones är band som det fortfarande går att lyssna på.
En rockmaskin som långsamt rullar igång, men svänger utav bara f-n när de väl fått upp farten.
Filmens miljö är excellent. The Beacon Theatre i New York. I stället för att se artisterna som små prickar på en scen långt bort på en gigantisk arena ser vi minsta ryckning i Mick Jaggers överläpp. Med lokalen fylld av filmkameror och mästerregissören i kontrollrummet är det väl inte nån vanlig dag på jobbet för bandet heller. De ger järnet. Och den rappa klippningen gör sitt till.
Långa stunder kliver Keith Richards bara omkring på scenen och kliar förstrött på gitarren och man undrar hur många hjärnceller han har kvar, men i de gamla låtarna sätter också han fart. Mick Jaggers utspel är detsamma som när jag såg bandet på Kungliga Tennishallen 1965. Ronnie Wood (en gång med Rod Stewart i Faces) och Charlie Watts gör vad de ska. Kören och den tajta blåssektionen bidrar i hög grad till svänget. Och jag lämnar salongen med ett småleende på läpparna.
posted by Tom Carlson at 07:54
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home