måndag, februari 10, 2014

Nils Gärdegård

Vårt första barn föddes i februari 1980. Det blev en son och vi döpte honom till Nils. Nils Gärdegård var en av dem som gett inspiration till namnet. (Nils Bejerot, nu borta sedan länge, var en annan.)
Jag hade några månader tidigare tagit över efter Nils som ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront. Det hade varit en stormig tid, fylld av inre stridigheter och en hotande splittring.  Jag vet att Nils var plågad av det som skett och att han inte lyckats hålla ihop det hela. Han kvarstod som vice ordförande en period innan han återvände till Sundsvall. Jag tror aldrig att han trivdes med livet i Stockholm de år han bodde och jobbade där.
Första gången jag träffade Nils var i ett helt annat sammanhang. Jag gjorde min militärtjänst på sjömätare och vi hade Västervik som hemmahamn. Som nybliven aktiv i FiB/K tog jag på en permission kontakt med den lokala FiB-gruppen. En av många arbetsgrupper runtom i landet i början av sjuttiotalet. Den bestod av Nils, som jobbade på mentalsjukhuset där, och hans dåvarande sambo Kerstin.
Jag kom så småningom med i det centrala arbetet. Nils satt då i styrelsen för tidningen. Han hade flyttat från Västervik till Sundsvall, där han blivit något av en centralgestalt i den då mycket livaktiga FiB-avdelningen; förutom arbetet med tidningen, bedrev man en bred verksamhet med teater- och kulturevenemang, med bokhandeln Tidspegeln m.m. I styrelsen betraktade man nog allmänt Nils som en klok karl.
Senare kom jag att arbeta som redaktör på Ordfronts förlag. En dag sökte Nils Gärdegård upp Dan Israel och mig med en idé som växt fram i de litteraturstudier man haft i Sundsvalls-avdelningen. Inspirerade av serier i tidningen som ”Våra författare” hade man upptäckt en lokal arbetarförfattare, Karl Östman, bortglömd sedan länge. Nu ville man ge ut en samling noveller med Östman. Det kom att bli Stabbläggare och sedan även romanen Den breda vägen. Som alltid när det gällde Nils var upplägget väl genomtänkt. Jag tror till och med att vi kunde trycka en andra upplaga av Stabbläggare.
Efter tiden i Folket i Bild tog hans andra intresse över, det drogförebyggande arbetet och kampen mot narkotika. Där blev han en förgrundsgestalt i arbetet mot droger i arbetslivet, inte minst den då kontroversiella frågan om drogtester på arbetsplatser, där han tack vare sin breda förankring också fick med facket. Man insåg att drogfria arbetsplatser låg i allas intresse, inte bara arbetsgivarens. Vi träffades några gånger under 90-talet i olika sammanhang när jag själv kom att skriva om sociala frågor.
På senare år återfick vi kontakten på sociala medier där man också kunde följa hans kamp mot den sjukdom som till slut tog hans liv. Även märkt av ohälsa kunde han skriva insiktsfullt och medkännande om medpatienter och deras anhöriga.
Det pratas mycket strunt om det som hände på 1960- och 70-talet och om de som var aktiva då. De som sladdrar skulle ha träffat Nils Gärdegård. Med båda fötterna på jorden representerade han något av det bästa ur det gamla Folkrörelsesverige och det nya som växte fram i spåren av vänstervågen. Nils hade lätt till skratt, ett hjärtligt skratt som aldrig dolde det faktum att under ytan fanns kärnan hos en som tog livet på största allvar. Nu är han borta. Saknad av många. Hans minne borde inspirera oss alla.

Etiketter:

4 Comments:

Blogger Kjell Eriksson said...

Rätt!

10 februari, 2014 12:02  
Blogger Pelle Olsson said...

Instämmer i det Tom skriver om Nils Gärdegård. Jag har också positiva minnen av honom, mest tack vare hans insatser för drogfria arbetsplatser.
Pelle Olsson

10 februari, 2014 12:51  
Blogger Slim Lidén said...

Tack, Tom, för din minnestext om Nils Gärdegård!

Din son Nils har verkligen två fantastiska (namn)förebilder! Det kan inte gå dåligt för honom - och det har det ju inte gjort heller, framgångsrik programledare som han är och en härlig medmänniska.

Här följer mina ord om vännen Nils Gärdegård (från sociala medier):

Jag sörjer och saknar redan Nils Gärdegård

Kära Nisse,
Jag kan bara tacka för alla de fina stunder vi har haft tillsammans. Tack för din öppna famn, dina öppna lägenheter jag alltid har fått bo i på mina turnéer, tack för allt stöd och kluriga synpunkter och konstruktiva idéer. Tack för att jag fick träffa dina barn, då jag hälsade på.

Tack för dina bidrag till en bättre värld, de var så konstruktiva att jag döpte om dig till Nisse Åtgärdegård.

Vi var födda på samma dag, men du kom långt senare. Nu rycks du bort så förtvivlat mycket för tidigt. Livet är orättvist!

Fuck cancer! som föreningen Ung Cancer säger och skriver. Fuck cancer!!!

Slim Lidén

10 februari, 2014 17:21  
Blogger Christer Ekman said...

Kloka och goda ord. Jag tror att Nisse trivdes bra under de perioder han arbetade och bodde på Beckomberga. Han hade dock flyttat ned för att kunna leda FIB/kf. Han lyckades bl.a. knyta Nils Bejerot nära föreningen och tidningen. Det ledde bl.a. till att vi lyckades stoppa den sk. LPM/LPV-lagen om utvidgat psykiatriskt tvång, Jag hade förmånen att vara vid hans sida då stormen flyttade från Beckis in i FIB och Nisse var klok nog att inte ställa sig i vägen för galenskapen utan verka helande och enande. Nils var en bra människa och en människornas vän.

12 februari, 2014 03:05  

Skicka en kommentar

<< Home