Tankar i trappen: Återträffen

Samma kväll som 50 000 åskådare biter på naglarna inför mötet mellan Sverige och Portugal på Friends Arena, ser jag ett annat gastkramande möte, Anna Odells rosade debutfilm Återträffen.

Och visst är den första delen med den fiktiva klassåterträffen bra – riktigt bra. Anna Odell är lysande i rollen som sig själv – spröd, stark, självlysande – när hon gör det som alla som varit mobbad nog innerst inne önskar.

Men det är filmens andra del jag bär med mig, flera dagar efter att dörrarna till biomörkret stängts bakom mig. I denna del tar ”Anna Odell” kontakt med sina gamla klasskamrater med avsikt att bjuda in dem att se och diskutera filmen. I verkligheten blev hon ju aldrig bjuden på den där klassåterträffen, 20 år efter att de slutat nionde klass. Var det det här som de var rädda skulle hända? frågar hon sig

Det är lätt att sitta på läktaren och förfasa sig. Odells meritförteckning innehåller ju en del som gör att många tvekar, det kan jag förstå. Men sättet de gör det på?! Många tackar först artigt eller tvekande ja, för att sedan göra sig oanträffbara när Anna Odell ringer upp igen. De skickar fram barn att svara i telefonen (”Mamma är inte hemma” hör man ett förskolebarn säga, och sedan ”Mamma, hon säger att hon vill prata med dig”), de skyller på att de inte har sin kalender på sig, att de är upptagna och kopplar sedan på telefonsvararen. ”Varför säger de inte bara nej”, som filmens (fiktive?) producent säger i en scen.

Och ingen, säger ingen, tar ansvar för att hon inte blivit bjuden till den verkliga återträffen: ”Nej, det var hon som skötte det”, ”Nej, jag var bara med på ett hörn”, ”XXX sa att hon ringt dig men att du inte hade tid”, ”Vi trodde du var så upptagen…” osv.

Och de som till slut dyker upp är mest intresserade av hur Anna upplevde dem när de gick i skolan. Hur den där flickan Anna hade det i skolan är inget som intresserar. Ånger, inlevelse, empati? Vad där det? Och när hon på slutet konfronterar en av sina värsta plågoandar utanför en port och frågar vad han skulle göra om hans dotter blir mobbad svarar han lugnt: – Hon blir inte mobbad, hon är för stark för det.

Därmed blir filmens andra del en bekräftelse på det vi sett och fått höra om i den första delen. Själv tänker jag ”Tyskland 1933 ”; detta är den banala, goda och likgiltiga ondskan.

Avslutningsbilden panorerar över villaidyllen i Enskede. Det är som allt i denna film infernaliskt skickligt.