Mammas gata

”Kransen” eller Midsommarkransen i södra Stockholm har varit skådeplats för flera av Kjell Johanssons romaner i den hyllade sviten ”De utsatta”. Nu återvänder han till förorten där han växte upp under 1940-talet, den här gången på ett sprudlande berättarhumör.  I Mammas gata målar han upp en myllrande fresk av tjuvfamiljer, A-lagare, utsatta, skötsamma arbetare, familjer och ensamstående. Vi hör ljuden, känner dofterna och ser människorna.

Det är en miljö där munvigheten och den kvicka repliken står högt i kurs. En mans anseende hänger ihop med vilket yrke han har, en kvinnas med hur hon sköter familjens ekonomi. Skrönorna runt kaféborden är många, ett arv Kjell Johansson förvaltat genom hela sitt författarskap. (Fråga mig inte hur han kan minnas allt, så in i minsta detalj, eller vad som är sant och riktigt.)

Mammas gata väcker också tankar om förhållandet mellan individ och kollektiv, mellan konformism och egenart. I folkhemmets epok, där allt avvikande väckte misstänksamhet, kunde på samma gång de mest särpräglade personligheter tolereras, bara de inte kom utifrån. I dag lever vi i en tid som hyllar individen och det personliga uttrycket, samtidigt som alla i den växande medelklassen ter sig till förväxling lika, klär sig lika, bor lika, låter lika och har samma drömmar.

Mot slutet blir boken ett mer konventionellt berättande om Kransens historia, inte utan intresse för oss som vuxit upp söder om Slussen. Men det är i skildringen av kollektivet och individerna Mammas gata har sin stora styrka.

Mammas gata
Kjell Johansson
Weyler förlag 2013

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 12/13