Fortsätt till huvudinnehåll

Nästan rätt om Sydafrika

Vännen H. kommenterar i ett mejl det jag skrev om Nelson Mandela och Sydafrikas ekonomiska politik. Det får bli betraktelsen så här dan före dan:
Mitt ämne - bortsett från våra varmaste jul- och nyårsönskningar - är det Du skrev i Din blogg om hur ANC hanterade förhandlingarna 1992-94 om det framtida ekonomiska styrskicket för Republic of South Africa [RSA]. Det var F.V. de Klerk samman med det dåvarande finansdepartementet som 199293 förhandlade fram villkoren för en Transition till en ANC-ledd regering. Detta gjordes i nära samarbete med IMF och Världsbanken.
Således hade fredspristagaren de Klerk ritat den ekonomiska och institutionella kartan ett år innan ANC hade en reell möjlighet att göra något åt saken 199394. Mandela, Joe Slovo och Cyrill Ramafosa satt fast i något som redan var överenskommet - en klassisk nyliberal agenda för den nya regeringen, (Washington Consensus) mot att få låna ca 50 mdr USD till hög ränta för att stärka RSA:s banker och gruvindustri. När de Klerk presenterade avtalen med IMF etc, ansåg sig Mandela och de andra stå inför ett Fait d'accompli. De accepterade villkoren, som såhär 20 år senare gjort RSA till ett än mer delat land. De bytte politisk frihet mot ett system som genererade endemisk fattigdom och en hittills permanent klyvning av samhället. Sådant som anständiga bostäder, vatten/avlopp hyggliga vägar, elförsörjning, jordreform, utbildning åt alla, nationalisering av gruvindustrin etc. som var stadfäst i ANC:s manifest från 1955 bara försvann.
Enligt min mening gjorde Mandela ett stort misstag i förhandlingarna för drygt 20 år sedan. Han hade  OK, under en kort tid, säg från vintern 1993 till sommaren 1994 kunnat ta chansen (och risken) att som nybliven fredspristagare och allmän ikon stå upp och säga This is not acceptable! Med sin enorma status hade han kunnat utmana det s.k. Världssamfundet och kräva bättre villkor för RSA. Viket liv det hade kunnat bli! Jag säger inte att detta skulle lyckats - men nog hade Mandela haft en chans...
Det är en sak att förlåta sina forna förtryckare, en helt annan att acceptera ett system som är på god väg att permanenta ekonomisk/social apartheid. ANC i dess nuvarande skepnad har en hel del att be om ursäkt för och ändra. Kommer RSA att klara den nödvändiga utjämningen? Jag vet inte. Men jag förstår de unga som är förbannade.
F.V. de Klerk och Nelson Mandela
Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...