Fortsätt till huvudinnehåll

Nästan rätt om Sydafrika

Vännen H. kommenterar i ett mejl det jag skrev om Nelson Mandela och Sydafrikas ekonomiska politik. Det får bli betraktelsen så här dan före dan:
Mitt ämne - bortsett från våra varmaste jul- och nyårsönskningar - är det Du skrev i Din blogg om hur ANC hanterade förhandlingarna 1992-94 om det framtida ekonomiska styrskicket för Republic of South Africa [RSA]. Det var F.V. de Klerk samman med det dåvarande finansdepartementet som 199293 förhandlade fram villkoren för en Transition till en ANC-ledd regering. Detta gjordes i nära samarbete med IMF och Världsbanken.
Således hade fredspristagaren de Klerk ritat den ekonomiska och institutionella kartan ett år innan ANC hade en reell möjlighet att göra något åt saken 199394. Mandela, Joe Slovo och Cyrill Ramafosa satt fast i något som redan var överenskommet - en klassisk nyliberal agenda för den nya regeringen, (Washington Consensus) mot att få låna ca 50 mdr USD till hög ränta för att stärka RSA:s banker och gruvindustri. När de Klerk presenterade avtalen med IMF etc, ansåg sig Mandela och de andra stå inför ett Fait d'accompli. De accepterade villkoren, som såhär 20 år senare gjort RSA till ett än mer delat land. De bytte politisk frihet mot ett system som genererade endemisk fattigdom och en hittills permanent klyvning av samhället. Sådant som anständiga bostäder, vatten/avlopp hyggliga vägar, elförsörjning, jordreform, utbildning åt alla, nationalisering av gruvindustrin etc. som var stadfäst i ANC:s manifest från 1955 bara försvann.
Enligt min mening gjorde Mandela ett stort misstag i förhandlingarna för drygt 20 år sedan. Han hade  OK, under en kort tid, säg från vintern 1993 till sommaren 1994 kunnat ta chansen (och risken) att som nybliven fredspristagare och allmän ikon stå upp och säga This is not acceptable! Med sin enorma status hade han kunnat utmana det s.k. Världssamfundet och kräva bättre villkor för RSA. Viket liv det hade kunnat bli! Jag säger inte att detta skulle lyckats - men nog hade Mandela haft en chans...
Det är en sak att förlåta sina forna förtryckare, en helt annan att acceptera ett system som är på god väg att permanenta ekonomisk/social apartheid. ANC i dess nuvarande skepnad har en hel del att be om ursäkt för och ändra. Kommer RSA att klara den nödvändiga utjämningen? Jag vet inte. Men jag förstår de unga som är förbannade.
F.V. de Klerk och Nelson Mandela
Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...