Fortsätt till huvudinnehåll

Nästan rätt om Sydafrika

Vännen H. kommenterar i ett mejl det jag skrev om Nelson Mandela och Sydafrikas ekonomiska politik. Det får bli betraktelsen så här dan före dan:
Mitt ämne - bortsett från våra varmaste jul- och nyårsönskningar - är det Du skrev i Din blogg om hur ANC hanterade förhandlingarna 1992-94 om det framtida ekonomiska styrskicket för Republic of South Africa [RSA]. Det var F.V. de Klerk samman med det dåvarande finansdepartementet som 199293 förhandlade fram villkoren för en Transition till en ANC-ledd regering. Detta gjordes i nära samarbete med IMF och Världsbanken.
Således hade fredspristagaren de Klerk ritat den ekonomiska och institutionella kartan ett år innan ANC hade en reell möjlighet att göra något åt saken 199394. Mandela, Joe Slovo och Cyrill Ramafosa satt fast i något som redan var överenskommet - en klassisk nyliberal agenda för den nya regeringen, (Washington Consensus) mot att få låna ca 50 mdr USD till hög ränta för att stärka RSA:s banker och gruvindustri. När de Klerk presenterade avtalen med IMF etc, ansåg sig Mandela och de andra stå inför ett Fait d'accompli. De accepterade villkoren, som såhär 20 år senare gjort RSA till ett än mer delat land. De bytte politisk frihet mot ett system som genererade endemisk fattigdom och en hittills permanent klyvning av samhället. Sådant som anständiga bostäder, vatten/avlopp hyggliga vägar, elförsörjning, jordreform, utbildning åt alla, nationalisering av gruvindustrin etc. som var stadfäst i ANC:s manifest från 1955 bara försvann.
Enligt min mening gjorde Mandela ett stort misstag i förhandlingarna för drygt 20 år sedan. Han hade  OK, under en kort tid, säg från vintern 1993 till sommaren 1994 kunnat ta chansen (och risken) att som nybliven fredspristagare och allmän ikon stå upp och säga This is not acceptable! Med sin enorma status hade han kunnat utmana det s.k. Världssamfundet och kräva bättre villkor för RSA. Viket liv det hade kunnat bli! Jag säger inte att detta skulle lyckats - men nog hade Mandela haft en chans...
Det är en sak att förlåta sina forna förtryckare, en helt annan att acceptera ett system som är på god väg att permanenta ekonomisk/social apartheid. ANC i dess nuvarande skepnad har en hel del att be om ursäkt för och ändra. Kommer RSA att klara den nödvändiga utjämningen? Jag vet inte. Men jag förstår de unga som är förbannade.
F.V. de Klerk och Nelson Mandela
Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...