Fortsätt till huvudinnehåll

Nästan rätt om Sydafrika

Vännen H. kommenterar i ett mejl det jag skrev om Nelson Mandela och Sydafrikas ekonomiska politik. Det får bli betraktelsen så här dan före dan:
Mitt ämne - bortsett från våra varmaste jul- och nyårsönskningar - är det Du skrev i Din blogg om hur ANC hanterade förhandlingarna 1992-94 om det framtida ekonomiska styrskicket för Republic of South Africa [RSA]. Det var F.V. de Klerk samman med det dåvarande finansdepartementet som 199293 förhandlade fram villkoren för en Transition till en ANC-ledd regering. Detta gjordes i nära samarbete med IMF och Världsbanken.
Således hade fredspristagaren de Klerk ritat den ekonomiska och institutionella kartan ett år innan ANC hade en reell möjlighet att göra något åt saken 199394. Mandela, Joe Slovo och Cyrill Ramafosa satt fast i något som redan var överenskommet - en klassisk nyliberal agenda för den nya regeringen, (Washington Consensus) mot att få låna ca 50 mdr USD till hög ränta för att stärka RSA:s banker och gruvindustri. När de Klerk presenterade avtalen med IMF etc, ansåg sig Mandela och de andra stå inför ett Fait d'accompli. De accepterade villkoren, som såhär 20 år senare gjort RSA till ett än mer delat land. De bytte politisk frihet mot ett system som genererade endemisk fattigdom och en hittills permanent klyvning av samhället. Sådant som anständiga bostäder, vatten/avlopp hyggliga vägar, elförsörjning, jordreform, utbildning åt alla, nationalisering av gruvindustrin etc. som var stadfäst i ANC:s manifest från 1955 bara försvann.
Enligt min mening gjorde Mandela ett stort misstag i förhandlingarna för drygt 20 år sedan. Han hade  OK, under en kort tid, säg från vintern 1993 till sommaren 1994 kunnat ta chansen (och risken) att som nybliven fredspristagare och allmän ikon stå upp och säga This is not acceptable! Med sin enorma status hade han kunnat utmana det s.k. Världssamfundet och kräva bättre villkor för RSA. Viket liv det hade kunnat bli! Jag säger inte att detta skulle lyckats - men nog hade Mandela haft en chans...
Det är en sak att förlåta sina forna förtryckare, en helt annan att acceptera ett system som är på god väg att permanenta ekonomisk/social apartheid. ANC i dess nuvarande skepnad har en hel del att be om ursäkt för och ändra. Kommer RSA att klara den nödvändiga utjämningen? Jag vet inte. Men jag förstår de unga som är förbannade.
F.V. de Klerk och Nelson Mandela
Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...