Fortsätt till huvudinnehåll

Rätten till vår död 3

Anders Björnsson sänder mig två artiklar han publicerat i Tvärsnitt respektive Kyrkans tidning under hösten. Han driver en ”lågintensiv kampanj mot självmords­ journalistiken”. Den dödar, menar Björnsson.

Flera studier (Läkartidningen 28–29 2006) visar att antalet självmord ökar när medierna rapporterar om självmord. På samma sätt har frivilliga överenskommelser om begränsningar i rapporteringen minskat antalet självmord på andra håll i världen.

Men under den här rubriken tänker jag i första hand på respekten för den avlidne. I en artikel (”Medierapportering utan motstycke”, Dagens Nyheter 20/11-04) beskrivs skildringen av den olympiske brottningsmästaren Mikael Ljungbergs självmord. Läsarna och tittare försågs med ingående uppgifter om Ljungbergs privatliv, intervjuer med hans fästmö, bror och pappa. Aftonbladet berättade på löpsedeln om vilken metod Ljungberg använde för att ta sitt liv.

- Det här är en tragisk berättelse med stort allmänintresse, sade Aftonbladets ställföreträdande utgivare Niklas Silow.

Hur vi tar hand om våra före detta idrottsstjärnor? var en sån fråga. Om det påverkade Mikael Ljungbergs handling vet vi inget. Han hade efter sin aktiva karriär fått jobb inom brottningsförbundet, hade där mött motstånd från somliga, stöddes av andra. (I den ännu utförligare rapporteringen om komikern Micke Dubois självmord hösten 2005 saknas för övrigt det fikonlövet.)

Vad vi däremot vet är att Ljungberg vårdades för svår depression. Och om den vet vi inget.

Otto Sjöberg hävdar i samma artikel att offentliggörande kan göra anhöriga mer uppmärksamma på risken för självmord vid depression. (Otto Sjöbergs tidning är ju annars inte känd för att hålla reda på kända personers vårdbehov.)

Men om detta kan vi bara spekulera. Först återstår oändligt mycket mer att lära om depression, de lätta, medelsvåra och djupa depressioner – av vilka flertalet aldrig leder till självmord – som förstör livet för 100 000-tals svenskar och deras anhöriga varje år.

Men är det inte någon gång motiverat att skriva ut dödsorsaken? Ivar Kreugers och Marc Wallenbergs självmord brukar nämnas, med rätta. Deras död och motiven påverkade ett helt samhälle. Krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons fall framför ett tunnelbanetåg mitt under brinnande Boforsaffär 1987 torde också ha allmänintresse. Men de bör vara undantagen som bekräftar regeln.

Tidningsledarna vränger ord och talar om ”allmänintresse” när de menar allmänhetens dvs. allas vårt intresse av skvaller. Om vi däremot med allmänintresset menar samhällets intresse i stort, så ligger det i allas vårt gemensamma intresse att själmordsjournalistiken upphör. Ju förr desto bättre.

Mikael LjungbergMarc Wallenberg
Mikael Ljungberg och Marc Wallenberg, privatmän eller alllmänintresse?

allmänintresse, samhällsintresse, de generella intressen och behov som berör alla medborgare i ett samhälle. Allmänintresset företräds av riksdagen, regeringen och de kommunala församlingarna. Den sammanvägning av olika generella intressen som allmänintresset förutsätter sker i en representativ demokrati i första hand genom de politiska partierna, som tävlar om medborgarnas stöd på grundval av allmän rösträtt och politisk frihet. För att tillgodose allmänintresset i olika organ, företag, stiftelser etc. utses ofta allmänrepresentanter.(Källa Nationalencyklopedin) http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=111915
Andra bloggar om: , ,

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...