Noterat maj 2014

Jag är ensam på landet några dagar. Sitter i en av småstugorna och jobbar på förmiddagarna. Vandrar längs havet, funderar över livet, det som är, det som varit och förhoppningsvis skall fortsätta några år till. I natt slog vädret om, högsommarvärmen som legat över oss sedan förra veckan blåstes bort av en isande nordan. Jag får kämpa i kulingen på hemvägen under morgonens löprunda. Jag tar det försiktigt, det är mycket som måste byggas upp efter det långa uppehållet: muskler, senor, leder och inte minst flåset. "Komfortlöpning", kallar Leif min stränge och entusiastiske sjukgymnast det. ”Spring så att du skulle kunna småprata”, säger han. Trots det klockar jag bara en halvminut sämre på kilometern än när jag var i form förra sommaren.

Jag läser i bladet om EU-valet. Inser att jag är rätt ensam numera bland familj och vänner om att inte rösta. FI verkar vara partiet för dagen i våra kretsar, möjligen följt av MP. Jag röstade nej den gången för 20 år sedan, åkte runt bland husen i utmarkerna i Haninge och delade ut kampanjmaterial. Min personliga uppfattning om detta val är att det är ett skämt. Ett val till ett låtsasparlament. ”Demokratiskt underskott”, vilket nyord (new speech). Demokratin ska man inte skämta om. Vårt eget parlament inte så mycket bättre, snart helt uppstyrt av alla lagar och förordningar från Bryssel, liksom regionpolitikerna här på Gotland är upplåsta från Stockholm. Anders Björnsson menar i sin bok Den krypande kontrarevolutionen att demokratin snart riskerar att vara en fasad, lika tom på innehåll som monarkin.

Jag anmäler mig till den arbetsgrupp inom SSFP som ska arbeta med programmet till Världsfilosofidagen i november. När rösterna på alla kanter höjs (om förbud mot än den ena, än den andra åsikten) och mötesstörningar och provokationer blivit vardag, blir det desto viktigare att lära sig lyssna till och ge argument, det som är tanken bakom filosofisk praxis.

Som nu när Ryssland blivit storskurk igen. Tänk vad snabbt det gick. 15 år av dödande, bombande och sönderslagna stater på den andra sidan som bortblåst, på mindre än en månad. Självklart måste då historien ska skrivas om. Sovjets/ Rysslands insats och offer för andra världskrigets utgång (minst 30 miljoner döda) har ju alltid fått stå i skymundan för Hollywoods skildring av (främst) USA:s och Storbritanniens insatser. M. Zarembas reportage i Dagens Nyheter mer försåtligt. Stefan Lindgren kommentar på sin blogg. Men inte är Putin utan skuld. Folkrätten är användbar när den passar.

Vad är det då som betytt något i livet? Frågan är för stor att reda ut på en kort promenad längs havet, men jag kan inte komma från att tryggheten är det som gett mig frihet att göra det jag vill. Jag har aldrig förstått det här talet om svenskarna som trygghetsnarkomaner. Mat, värme, hälsa, skydd mot faror är inte bara honnörsord i deklarationen om mänskliga rättigheter. Det svarar mot djupt kända mänskliga behov förutan vilka vår art inte överlevt. Men där finns också nyfikenheten, viljan att veta mer, gå vidare, utforska det där ingen varit. Utan vilken vi blivit kvar i träden, eller savannen. Jag har båda i mig. Ibland i balans, ibland i konflikt med varandra.

Är det därför jag sugs in i berättelsen om de tre medelklassmännen från Stockholm som bestämde sig för att segla över Nordpolen i en luftballong 1897, en ballong de aldrig testat, med endast skrivbordskunskaper om Arktis och den polara miljön? Nej den Augustbelönade Expeditionen. En kärlekshistoria är knappast en bok jag brytt mig om ifall jag inte under samma vecka råkat höra först Lotta Kühlhorn (formgivare) och några dagar senare författaren Bea Uusma tala om boken på Förlagsklubbens årsmöte. Expeditionen är ett mästerverk både till innehåll och till form, skriven av en människa som drivs av en passion långt utöver det vanliga. Boken blir lika mycket en skildring av författarens 15 år långa resa i spåren av de tre polarfararna (vars luftfärd bara varade tre dagar, innan de började vandra över isen). Spännande som en deckare. Och för Lotta Kühlhorns formgivning är det bara att lyfta på hatten. Att få struktur och fason på ett så brokigt material kräver en mästares handlag. Bokens undertitel En kärlekshistoria får mig också att minnas att ordet amatör, via franskan, härstammar från latinets amator älskare. Bea Uusma är en sann amatör.

*

Morgonpromenad. Havet alldeles still. Ett par ejdermammor (?) simmar snabbt iväg med ungarna framför sig i samlad tropp. Det är gott om fågel på klipphällarna.  Så här års jag förbannar att jag aldrig lär mig namnen på fler fågelarter. Ändå är jag den i familjen som kan flest. Men den där långbenta med tofs på huvudet och lång näbb, den kunde jag ju förra året! Får gå hem och slå upp.

*

Ser Malik Bendjellous vemodiga blick på framsidan av tidningen, dagen efter hans bortgång. Inte du också, min broder, tänker jag. Känslig och noggrann, i en blandning som gett oss en film som den om Sixto Rodriguez men i fel proportioner en giftig brygd som kan dra ner den bästa i svarträsket.

*

Arvingarna i SvT fortsätter att fascinera. Vilket skådespeleri. Inte en falsk ton kan jag höra. Och karaktärer som tillåts ha mer än en dimension, där man under andra regissörshänder lika gärna förvandlats till karikatyrer. Typer, som vi så ofta sett på tv. Och en historia som vindlar sig fram, där nya dörrar oavbrutet öppnas. Imponerande.

*

Folkmord är ett begrepp som inte ska användas i tid och otid. Men ”vållande till folks död” borde kanske föras in i den internationella rätten. Ett aktuellt exempel är Grekland, vars sjukvård nu kollapsat (Svenska Dagbladet). Närmare 20 procent av alla barn är nu inte vaccinerade (man brukar räkna med att befolkningsskyddet försvinner när mer än tio procent avstår vaccin). Människor har inte råd att hämta ut sina mediciner. Antalet depressioner har fördubblats och spädbarnsdödligheten gått upp med 43 procent, hjärt- och kärlsjukdomarna ökar. Enligt många led Greklands sjukvård tidigare av elefantiasis, förvaltningen och statsapparaten var korrupt; men det är det grekiska folket som nu dignar under de räntor som de tyska bankerna kräver in.

Ett annat exempel skulle kunna vara Ryssland på 1990-talet, när medellivslängden sjönk med tio år (Gorbatjov beskriver i sina memoarer hur USA och västmakterna satsade allt på Jeltsins otyglade kapitalism istället för den ”socialdemokratiska medelväg” MG förespråkade)

*

Ensam kväll i solnedgången på altanen. Vädret har ännu inte slagit om. Fågelsång. Mygg. Lammen bräker på avstånd. I den sydliga vinden hörs havet. En bil passar på landsvägen. Om någon månad kommer trafiken att vara tät ner till badet och rökeriet i det gamla fiskeläget. Men än råder frid.

Pillerparadoxen

Det är inte utan viss kluvenhet jag läser Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Han larmar om den stigande psykiska ohälsan i USA trots den kraftigt ökande konsumtionen av läkemedel. Eller är det tack vare? I vår tid individualiseras alla samhälleliga problem. Om din framgång och lycka enbart beror på dig själv, måste ju motgångar och misslyckanden också vara ditt ansvar. Alla har chansen! Bli en vinnare! The american dream. Men på varje vinnare går det ett dussin förlorare. Så bygger man inga samhällen. Så river man gemenskaper.

“There is no such thing as society: there are individual men and women, and there are families”, sa Margaret Thatcher. Tänk så rätt hon fick. Eller fick? Med de orden var hon med och skapade det icke-samhälle vi börjar se omkring oss, i vårt land, och än värre i Spanien, Grekland, Italien (för att nu hålla oss till vår närmaste omvärld). ”Alla ska med”, S slogan i förra riksdagsvalet, vackert sagt, men är det en paroll partiet tänker fylla med något substantiellt innehåll om de vinner i höstens riksdagsval?

Nå, Whitaker. Det finns idag en psykiatrisk diagnos för snart sagt var och en som avviker på ett eller annat sätt, och med diagnosen följer ett litet piller. Vad som kommer först (medicinen eller diagnosen) är inte helt klart, om man ska tro Whitaker. Är han bara en korsriddare på härnad mot en läkemedelsindustri som är roten till allt ont, eller har han rätt när han hävdar att långtidseffekterna av antipsykotika, antidepressiva och litium är illa utredda. Att de efter den första initiala lindringen stökar om mer bland hjärnans synapser och signalsubstanser än forskarna vill erkänna? Och därför skulle ha en stor del i skulden till den ökande psykiska ohälsan.

”Whitaker är en lögnare”, hör jag en psykiatriker från Göteborg utbrista i radions Kropp och själ i ett program där man granskar diagnos- och pillerhysterin. Jag skulle vilja läsa någon som kritiskt granskat Whitakers slutsatser av de 1000-tals forskningsrapporter han refererar. Läser han dem som fan läser bibeln? Eller har han rätt? Då är vi på väg mot en avgrund.

Noterat april–maj 2014

Det yngsta barnbarnet, nio månader. Nyss satt han i knäet, armarna blint famlande framför sig, huvudet knappt upprätt. Nu, som en målsökande robot tar han sig fram längs golvet, på jakt efter något att ta på, känna på, stoppa i munnen eller resa sig upp mot. Urstark tar hans sig över och runt alla hinder. Ständigt utstötande en ström av ljud, en brygd ur vilken orden snart ska formas.

*

En dag under påsken är hans äldre syster en ödla som bor under matbordet- ”Då såg ni ett par händer som stack upp”, säger lillödlan. ”Då såg du inte att lillödlan försvann”, ”Då såg du att lillödlan låg och sov” osv. Nästa dag är hon en katt.

*

Under påsken ser vi ikapp ”Arvingarna” på SVT Play, och förundras än en gång över den professionalism som präglar danska tv-serier. Ingen skriver mig på näsan vad jag ska tycka eller känna. Det vibrerar mellan raderna, sjuder under ytan av återhållna känslor och tankar. Många gånger får bilderna tala. Underspel, snarare än överspel. Och övertygande. Fri från den teatrala tradition som präglar så mycken svensk tv-dramatik. Handlingen är inte heller oäven, många trådar och förvecklingar.

Många av de bästa rollprestationerna uppstår när en skådespelare tvingas spela tvärtemot sitt spontana uttryck. En återhållet passionerad eller aggressiv Rolf Lassgård är så mycket mer övertygande än hans stora bullriga jag. Svenska Dagbladet har för övrigt en intressant intervju med Sven Clausen, där han förklarar de arbetsmetoder som skapat det danska ”tv-undret”.

*

Jag tar del av nyhetsrapporteringen om Ukraina. Inser ingen nyhetsredaktör att vi är part i en konflikt – en konflikt med två sidor? Att den sanning vi serveras, inte nödvändigtvis är sannare än den andra sidans. Att man i USA och Tyskland förmår diskutera konflikten i helt andra termer. Fast jo, jag inser alltför väl. Nyhetschefer och ledarredaktörer inser sin plats.
– Så du menar alltså att jag är korrumperad? frågade en gång en ung journalist Noam Chomsky, apropå dennes kritik av medierna.
– Nej, svarade Chomsky lugnt, men om du inte hade de åsikter du har, så hade du inte heller ditt jobb.

Fast å andra sidan, den Gud ger ett ämbete, ger han också förståndet att sköta det, som det lätt tvetydigt hette förr.

*

Drömmer att jag är på bokmässan. Göteborg liknar mer en stad i Sydeuropa än metropolen på västkusten. Jag har återvänt till mässan och mött folkströmmen ut när mässan stängt. På den överfulla spårvagnen får jag sällskap med en ung kvinna, vi börjar samtala. Någonstans nära den breda älven går alla av spårvagnen, vi fortsätter med vagnen uppför slingrande backar. Plötsligt inser jag att jag glömt min jacka (gul av någon anledning), med plånbok och mobil någonstans på vägen. Där finns även nyckel till mitt hotellrum, ett obemannat litet pang nära stationen. Paniken är nära.

Inser när jag vaknar att många drömmar flätar i varandra; teman och platser återkommer gång på gång och jag vet inte klart vilken dröm som är vilken. Ena stunden bilar jag  upp genom Västsverige, kommer till Centralstationen i Stockholm, men där har jag ju klättrat omkring på stålbalkar och halvfärdiga hus i en annan dröm. En annan gång tar vi färjan över till Danmark, men som liknar en annan dröm om en färjetur från Torö, utanför Nynäshamn, till Gotland. Och så ständigt detta packande och flyttande. Så vindlar sig nätterna fram.

*

Valborgsmässoafton firar jag på landet. Jag har jobbat hela eftermiddagen, vilat en stund innan middagen, välsmakande rester av gårdagens oxfilé som vi ätit när jag kommit från fastlandet. Brasan tänds på på Östergarnsberget vid halvniotiden, efteråt kaffe med hembakta bullar och kakor med lotteri på bygdegården. Kräklingbo manskör sjunger vårsånger. I år vinner jag inget.

Dagen efter, första maj, hämtar jag Lena som jobbat natt inne i Visby. Det blåser kuling med snöblandat regn över ön. På plantskolan i Dalhem är vi ensamma. Växthuset skakar i blåsten – Ni blir nog de enda kunderna idag, säger ägarinnan.

Jag känner mig lite dyster, saknar demonstrationerna. Kampen, gemenskapen, de gemensamma målen. En demonstration är inte allt, men en utebliven demonstration är mycket. Jag säger till Lena att Valborg vill jag vara på landet, 1 maj i Stockholm och 2 maj, på min födelsedag, utomlands. Den här veckan har vi brukat åka utomlands, mött sommaren och våren på någon grekisk ö. Sen vi byggde huset har det blivit annorlunda.

*

Upphandlingen av Gotlandstrafiken är klar. Trafikverket har gett Destination Gotland tillstånd i tio år till. Varsågod, en bunt pengar, inga krav på hastighet och turtäthet. Bolaget (dvs. passagerarna) får ta smällen om bränslepriserna stiger (när sjönk de senast?). Det ser ut som Trafikverket lurat skjortan av alla. I regionfullmäktige applåder man, innan man ens läst villkoren. Mänskligt förståeligt, men politiskt? Vem tror att regeringen och infrastrukturministern inte varit informerad. Nu höjs kritiska röster. Att inte bedriva politik är också politik.

*

Jag  noterar hur Lars Norén i filmen om hans möte med Primo Levis lägerkamrat väljer att använda sig av tolk i sina samtal då han inte talar franska. Att en svensk intellektuell inte talar ett av världsspråken må vara förlåtet då denna avstår från att ta sig fram på stapplande skolengelska. Trots allt en människa för vilken orden har betydelse.

*

Vi sitter på en fest och samtalar. Förra året deltog vi i en kurs i filosofisk praxis. Vi talar om zen och mindfulness, då hon lutar sig fram över bordet och frågor:
– Vem är du utan din historia?
 Jag tänker: ”Ett biologiskt system. En bunt proteiner och molekyler sammankopplade i gener som vill fortleva”. Jag svarar:
– Vem är du utan ditt medvetande?

Blir vi visare med åren?

Häromveckan fyllde jag 63 år. Då kan det ju finnas skäl att fråga sig: Blir vi visare med åren? Ser jag mig omkring bland jämnåriga finns ju bevis på både för det och för motsatsen. (Sen kan man ju alltid fråga sig vad det innebär att vara vis .)

Tulsa Jansson, praktiserande filosof och ordförande i Svenska sällskapet för filosofisk praxis inleder också med den frågan när hon bjudit in till en dag kring sokratiska dialoger. Vi samlas i en lokal i Vasastan i Stockholm. 15 personer med olika bakgrund inom skola, vård och statliga myndigheter. Olika (men ändå väldigt lika, som en deltagare teaterviskar). Flertalet har hört talas om filosofisk praxis och är nyfikna på  vad det är. Tulsa inleder med att redogöra för de sju hinder för visdom hon menar finns:

 1. Förenkling (i och för sig nödvändigt för vår överlevnad)
2. Brist på mod
3. Vana
4. Ego (Jag gör rätt, alla andra gör fel)
5. Brist på medvetenhet om värderingar
6. Distraktion (Jobba, dricka, träna)
7. Normer

Det är filosofens uppgift att röja upp i denna snårskog. Till sitt förfogande har han eller hon filosofins verktyg:  Språk, Argument, Logik och Hypoteser. I dialog, snarare än ordstrid (debatt), reds frågorna ut. Och det ägnar vi oss åt resten av dagen. Som alltid efter att ha varit i sällskap som dessa känner jag mig lätt i sinnet, glad över sammanhang där alla argument respekteras.

*

Jag tänker på det program jag nyss såg på SvT om hur vi människor fattar våra beslut. 90 procent av de tusentals beslut vi fattar dagligen, går på automatik, de resterande tio sker med viss eftertanke. Här ryms många tankefällor. Dessutom tenderar vi att använda vårt medvetna jag till att rättfärdiga och motivera de beslut vi redan fattat. Men till skillnad mot våra släktingar bland de övriga primaterna kan vi inse att vi har ett medvetande. Det gör det möjligt för oss att handla som medvetna varelser.

*

Anm. Debatt sedan 1788; av fra. débat 'ordstrid', till débattre 'gräla', till de- 'från' och battre 'slå' (NE)