”Det kom främmande”

”Vi hade främmande hemma.” Hur många gånger har jag inte hört detta, som jag länge tyckte typiskt svenska uttryck. Ett uttryck för avoghet, isolering och sociala inkompetens. Eller?

På semestern läser jag Ronny Ambjörnsson självbiografiska långessä Mitt förnamn är Ronny. Han skriver där bland annat om föräldrarnas umgängesvanor. Göteborgsk arbetarklass under krigsåren. Hembesök gjorde man  hos släktingar; far- och morföräldrar tillhörde dem man gick på visit hos på söndagarna. Med andra, icke-släktingar umgicks männen i bastun eller (dock ej Ambjörnssons far) på kaféer och ölsjapp. Kvinnorna slängde käft genom köksfönstren eller råkades över en slät kopp kaffe i köket. Kom någon annan på hembesök var det ”främmande”. Snarare alltså ett uttryck för släkt- och klansamhällets normer. Eller trångboddhet.

Mitt förnamn är Ronny är fylld av pregnanta och insiktsfulla iakttagelser av föräldrar och kamrater under uppväxten, den ringlande bildningsvägen och eget främlingskap inför det nya. Boken kom i nyutgåva på Atlas vintage häromåret. Mycket läsvärd.

PS Är det en tillfällighet att skildringar av ”klassresor” blivit så vanliga idag när den vägen stängts för allt fler DS.