Ellen Key, Hyland och manuskripten

En kväll talar Ronny Ambjörnsson på Östergarns bygdegård om Ellen Key som han ägnat en stor del av sitt vuxna liv åt att studera. Han uppehåller sig främst vid hennes syn på barnuppfostran (Barnens århundrade); individen och staten (”ett starkt samhälle befrämjar individualismen”); estetik och arbete (William Morris!)  och feminismen (Män och kvinnor är olika, men det ska råda rättvisa.) Eftersom Key tillägnat sig Darwins teorier om evolutionen kom hon i konflikt med de troende. Strindberg kom för övrigt med tiden att avsky henne (Hanna Paj i Svarta fanor!)

Här finns mycket att fundera på. Men det som slår mig när jag sitter i den fullsatta salen är hur mycket livfullare framställningen blir när Ambjörnsson släppt manuset och börjar svara på frågor från publiken. Fram träder den engagerade föreläsaren med hög och tydlig röst, som rör sig fram och tillbaka i salen  med ett kroppsspråk som utstrålar närvaro och engagemang. Och jag vaknar till.

En som hade mycket klara uppfattningar om det där med manuskript var Lennart Hyland. Han stormade in på Radiotjänst vid krigsslutet i en tid när alla som medverkade i radion föreläste, dvs. läste innantill från långa manuskript. Han var ung, räddes inga auktoriteter och ville ha ett direkt och personligt tilltal som engagerade lyssnarna. Alltså bort med manuskripten. Lars Ragnar Forssberg har nu skrivit en utomordentligt intressant bok om Hyland och hans tid som jag haft glädjen att vara redaktör för i sommar. Hyland kom ju att bli en föregångsman på många områden, som socialreporter, sportjournalist och inom radio- och tv-underhållningen. Alltid lika noga förberedd. Forssberg väjer inte heller för Hylands mörkare sidor (alkoholen, mobbningen, självkritiken). Kommer på Leopard i september.