Manligt och kvinnligt 2

Det borgerliga samhället tilldelade mannen och kvinnan olika egenskaper. Mannen skulle få njuta sin frid i hemmets sköte, befriad från de hårda kraven ute i samhället. ”En ’sann’ kvinna skulle därför vara ljuv och svag, ömtålig och mild, talangfull och behagsjuk … hon skulle stå för omvårdnad och kärlek, frid men aldrig strid. Männen skulle stå för det motsatta.” Så skriver Margareta Strömstedt i en artikel om kvinnobilden hos Vilhelm Moberg och Sven Delblanc.

Men: ”De borgerliga kvinnorna var i minoritet och de måste, för att klara sig och hemmen, ha tillgång till en annan sorts kvinnor: unga bondkvinnor och arbetarkvinnor som förväntades ha helt andra egenskaper, styrka, uthållighet och ett praktiskt sinne, samma egenskaper som männen förväntades ha.”

Som kontrast håller Strömstedt fram bilden av Karl Oskar och Kristina hos Vilhelm Moberg (eller den Samuel August och Hanna, som så småningom blev Astrid Lindgrens föräldrar). De är ”representanter för mannen och kvinnan i en gemenskap som grundar sig på jämlikhet i vardagslivet så som det kunde te sig medan vårt land ännu var ett bondesamhälle”. Allt i mannens värld ”angår henne och tvärtom. De har olika sysslor, kvinnosysslor, manssysslor, men de är samtidigt jämlikar och har en fullständig intressegemenskap.”

Det är en värld som liknar den etnologen Annette Rosengren mötte när hon på 1980-talet skildrade livet i ett svenskt småsamhälle, fjärran från Gudrun Schymans talibantal där ”kvinnor ger och män tar”.

Så gick vårt land in i en brytningstid, industrialism och moderniteten kom till. Människorna flyttade in till städerna. Samlevnadsformerna stöptes om. I städerna fanns även ensamstående mödrar (otänkbart på landet), yrkesarbetande kvinnor och samboförhållanden ("Stockholmsäktenskap"). För att klara ekonomin tvingades många ta inneboenden i sina trånga enrumslägenheter (läs Per-Anders Fogelströms Stockholmsskildringar). Men borgerlighetens idéer ”… om kvinnans och mannens roller … togs upp av bönderna som flyttade till stan ... bondkvinnorna förvandlades till hemmafruar och konsumenter, från att ha varit producenter.”

Under andra världskriget när kvinnorna behövdes i produktionen bromsade utvecklingen upp tillfälligt. Men när männen skulle tillbaka i arbetslivet blev hemmafrun åter ideal, i USA och hos oss. Tjugo år senare skrek industrin och en växande offentlig sektor i vårt land åter efter den kvinnliga arbetskraften.

Och i denna malström ska män och kvinnor försöka få sina liv att gå ihop.


Några tankar som föddes vid läsning av Marie Svelands roman Bitterfittan. Citaten från Margareta Strömstedt är hämtade ur ”Kristina och Maria - resan, tilliten, plågan” i Broder Ville, Käre snälle Sven. Carlssons 2006.

Andra bloggar om jämställdhet.