Broder Ville, Käre snälle Sven

Sent omsider får jag ögonen på den brevväxling mellan Sven Delblanc och Vilhelm Moberg som Lars Ahlbom och Ingrid Nettervik gav ut häromåret (Broder Ville, Käre snälle Sven. Carlssons 2006). Vilken fröjd! Att läsa den åldrade Mobergs friska prosa är som att tugga på ett syrligt äpple. Det slår gnistor om de båda.

Vänskapen inleds med att Delblanc i positiva ordalag har recenserat första delen i Mobergs svenska historia i Dagens Nyheter och de båda inbjuds att delta i en debatt om historieskrivning. Delblanc skickar den då just utkomna Åminne till Moberg: ”Eftersom Du mig veterligen inte tillhör stipendienämnder, de 18 eller andra liknande elefantkyrkogårdar…”

Moberg tackar och replikerar:

”Jag lovar på heder och samvete att icke försöka skaffa dig stipendier, litteraturpris eller andra utmärkelser och hedersbetygelser. Dels har jag inga möjligheter till det, dels tror jag inte själv på Äran och betackar mig konsekvent för dess symboler och bevis, varmed man vid en del tillfällen sökt binda mina händer och tvinga mig att ta hänsyn: Akta Dig som fan för det samhällsofficiellas omkramning: För hur många diktare har det inte blivit en omfamning till döds?”

Delblanc misstänker haft baktankar med att be honom recensera Mobergs. Moberg svarar:

”Ditt vaga intryck av att Olof L. ville att yxan skulle gå i huvudet på mig i Din recension av min bok i DN var absolut säkert riktigt! … Jag känner nämligen fanskapet sedan cirka 35 år tillbaka. Jag säger som jag hörde en gammal stamsoldat säga om en annan stamsoldat: ’Vi har varit mycket goda vänner i 30 år, men jag har aldrig kunnat tåla honom.’”

De båda diskuterar 1700-talet och är ense om den förljugna bilden av frihetstiden. (Moberg: ”Två vettlösa krig, en vräkig adelsoligarki, bönderna undanskuffade från makten, … ett stort uppror dränkt i blod med den mest exemplariska grymhet.”) De utbyter synpunkter om valet av bostadsort. Moberg skriver:

”Hur en författare kan bo i Uppsala begriper jag, om Du ursäktar, inte alls. Min gamle vän Jan Fridegård trivdes där, sa han, men han blev ju konstig på senare år och umgicks huvudsakligen med astralkroppar. Det kanske var hans räddning?

Och dryckesvanor förstås. Moberg får besök av en amerikansk vän och ska lära honom supa:

”Det kan ju inte amerikaner, som Du vet. De börjar ju med kulmen – fem starka drinkar före maten, sen stapplar man halvt medvetslös till bordet, ihälles isvatten och hela kvällen blir ett enda obehagligt tillnyktrande.”

Delblancs roll är till en början sekundanten. Han är fortfarande ung, blott 39 år och har just fått sitt publika genombrott, och befinner sig i en utomordentligt produktiv period. Moberg är i slutet av sina bana och hans krafter sinar.

Nu är de båda borta. Med de lever, som de brukar heta, kvar i sina texter. Och jag gläds hela dagen.

Boken innehåller även ett antal texter av Delblanc om Moberg samt ett antal uppsatser från ett seminarium på Väddö folkhögskola om de båda författarna

Andra bloggar om böcker.