Den stora tröttheten och livet efter detta

Vilhelm Moberg skriver i sitt sista brev till Sven Delblanc om den stora tröttheten:

”Så fortsättningen på Min svenska historia står i Guds hand. Sannolikt kommer den att få vila där i evighet. Saknar all lust och förmåga att /ta/ itu med den igen. Och det är ju fan detsamma vilket – ur evighetens synvinkel.

Bara jag slapp den stora trötthetens plåga, emot vilken inget hjälper. Den är inte fysisk alltså – jag /kan/ gå en mil utan /att/ bli trött i kroppen – det är den förbannade själen.”

Och han citerar en strof av vännen Nils Ferlin:

Är det bara er själ – nå, det var väl för väl:
en blindtarm allenast, herr Johansson!
Den klipper vi bort – och sen sover vi väl,
sover innerligt väl, herr Johansson.

Några månader senare valde Moberg att avsluta sitt liv i Väddöviken.

***

Jag har tidigare skrivit om livet inför döden som den trötthet man i bästa fall kan känna efter en lång dag. Men om huvudet och kroppen är i otakt? Och alternativet till Mobergs stora trötthet frestar mig inte heller: kroppens tilltagande skröplighet med intellektet intakt.

***

Om livet efter detta har Bengt Göransson sagt att ”detta är det liv våra efterkommande ska leva .”

”Därför har man ansvar för sina handlingar. Man kan försonas med tanken på döden genom att tänka så.”

Att läsa Bengt Göransson gör mig för övrigt alltid på lika gott humör.

Jag har tidigare skrivit om Vilhelm Moberg och Sven Delblanc, Bengt Göransson och Göran Persson och om döden.

Citatet av Moberg återfinns i Broder Ville, Käre snälle Sven Carlssons 2006, och Bengt Göranssons uttalande återfinns i Augustsson & Hansén. Glad och förbannad. Hjalmarson & Högberg 2002.