Missfall

– Fostret var dött. Lena ringer från jobbet. Hon har just pratat med sonen. Den senaste veckan har han och sambon misstänkt att allt inte stått rätt till. Och nu har de gjort en ultraljudsundersökning som bekräftar det de befarat.

Jag sätter mig ner. Många känslor och tankar en stund som denna. Sånt här händer, tänker jag. De hade varit värre om det gått längre. Eller om de förlorat ett levande barn. Men ändå, det var ett liv som inte fick bli. Jag blir sittande i soffan ett bra tag.

Lite senare skickar jag ett sms till sonen. På kvällen ringer han upp. Jag hör hur rösten stockar sig. Han har just skickat ut ett meddelande till vännerna. Det slutar trots allt hoppfullt:

Det känns så klart helt sjukt jobbigt allting men samtidigt har en dörr öppnats i våra liv som inte går att stänga. För man blir ju så jäkla glad när man får veta att man ska få en liten prutt! Och tro inte att det här var sista gången!

Jag önskar att jag hade dem hos mig. Det säger jag också. Annars är det inte mycket man kan säga eller göra.

Lena, som är i branschen, berättar att närmare en tredjedel av alla graviditeter avbryts spontant under de första tolv veckorna. Naturens gång. Ofta märker mamman inte ens att hon fått ett missfall. Vi var lite för snabba att glädjas – denna gång.

Andra bloggar om missfall.