Motstånd

Jag drömmer att jag lever i ett land som ockuperas av nazisterna. Det är i början av andra världskriget. Landet är troligen Frankrike. Inga utländska trupper syns än på gatorna, men en nazistisk familj har tagit sig in i lägenheten där vi bor. På ytan går allt mycket lugnt och städat till. Snart ska vi göra en utflykt tillsammans i bilarna. Jag vet att vi ska föras till koncentrationsläger.

Jag hade nyligen läst Hans Falladas Ensam i Berlin om Tyskland under andra världskriget. Det som gjort starkast intryck på mig var rädslan; en rädsla som genomsyrade snart sagt varje människas liv och varje vrå av tillvaron. Oförutsägbarheten i polisens och partifolkets agerande. Någon kan ena stunden tala vänligt till en människa för att i nästa stund slå denne bokstavligt talat sönder och samman.

Falladas roman är ju skriven efter kriget och med facit i hand. Vi, och författaren, vet att Tyskland kommer att förlora. Hur stor uppgivenheten och fientligheten mot naziregimen egentligen var i detta skede under kriget vet jag inte. Hitler hade ju länge det tyska folkets stöd.

En tanke som växer fram under läsning är: Hur skulle jag själv ha handlat i en situation som denna, i Nazityskland under andra världskriget?

– Man skulle väl ha varit då som man är nu, säger en vän när vi diskuterar boken. Är man en som gör motstånd idag, skulle man nog varit det då.

Är jag en som gör motstånd?

Anders Björnssons citerar i sin tänkvärda och uppslagsrika bok I Bildts tid (Celanders förlag) historikern Richard J. Evans som menar att en historiker bör avstå från att fälla moraliska domslut:

”För det första är det ohistoriskt”, säger han; "för det andra är det arrogant och förmätet. Jag kan inte veta hur jag skulle ha agerat om jag levat i det tredje riket, om så bara av den enkla anledningen att, om jag levt då, skulle jag ha varit en annan människa än den jag är idag.” (s. 112, min övers.)

När vid bedömer historiska skeenden har vi föga nytta av dagens föreställningar och värderingar, menar Björnsson:

Ändå anser sig många fackhistoriker åter förpliktade att fungera som etiska samveten, som moraliska kolportörer. De tilltror inte sina läsare – eller sina kritiker – omdömesförmåga.

Längre fram skriver han:

En historiker ska varken vara åklagare eller advokat; han eller hon är lika intresserad i varför något fungerade överhuvudtaget som varför det till slut gick i stöpet. Eftersom det mesta till slut går under (s. 116, min övers.)

Så frågan hur jag skulle levt och handlat i Nazityskland (eller under vilken annan förtryckarregim som helst) får lämnas obesvarad. Återstår frågan ”Where are we now?”, för att citera en nyligen bortgången popikon.