Fortsätt till huvudinnehåll

Motstånd

Jag drömmer att jag lever i ett land som ockuperas av nazisterna. Det är i början av andra världskriget. Landet är troligen Frankrike. Inga utländska trupper syns än på gatorna, men en nazistisk familj har tagit sig in i lägenheten där vi bor. På ytan går allt mycket lugnt och städat till. Snart ska vi göra en utflykt tillsammans i bilarna. Jag vet att vi ska föras till koncentrationsläger.
Jag hade nyligen läst Hans Falladas Ensam i Berlin om Tyskland under andra världskriget. Det som gjort starkast intryck på mig var rädslan; en rädsla som genomsyrade snart sagt varje människas liv och varje vrå av tillvaron. Oförutsägbarheten i polisens och partifolkets agerande. Någon kan ena stunden tala vänligt till en människa för att i nästa stund slå denne bokstavligt talat sönder och samman.

Falladas roman är ju skriven efter kriget och med facit i hand. Vi, och författaren, vet att Tyskland kommer att förlora. Hur stor uppgivenheten och fientligheten mot naziregimen egentligen var i detta skede under kriget vet jag inte. Hitler hade ju länge det tyska folkets stöd.

En tanke som växer fram under läsning är: Hur skulle jag själv ha handlat i en situation som denna, i Nazityskland under andra världskriget?

– Man skulle väl ha varit då som man är nu, säger en vän när vi diskuterar boken. Är man en som gör motstånd idag, skulle man nog varit det då.

Är jag en som gör motstånd?

Anders Björnssons citerar i sin tänkvärda och uppslagsrika bok I Bildts tid (Celanders förlag) historikern Richard J. Evans som menar att en historiker bör avstå från att fälla moraliska domslut:
”För det första är det ohistoriskt”, säger han; "för det andra är det arrogant och förmätet. Jag kan inte veta hur jag skulle ha agerat om jag levat i det tredje riket, om så bara av den enkla anledningen att, om jag levt då, skulle jag ha varit en annan människa än den jag är idag.” (s. 112, min övers.)
När vid bedömer historiska skeenden har vi föga nytta av dagens föreställningar och värderingar, menar Björnsson:
Ändå anser sig många fackhistoriker åter förpliktade att fungera som etiska samveten, som moraliska kolportörer. De tilltror inte sina läsare – eller sina kritiker – omdömesförmåga.
Längre fram skriver han:
En historiker ska varken vara åklagare eller advokat; han eller hon är lika intresserad i varför något fungerade överhuvudtaget som varför det till slut gick i stöpet. Eftersom det mesta till slut går under (s. 116, min övers.)
Så frågan hur jag skulle levt och handlat i Nazityskland (eller under vilken annan förtryckarregim som helst) får lämnas obesvarad. Återstår frågan ”Where are we now?”, för att citera en nyligen bortgången popikon.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...