Något om konsten att tolka statistik
Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat ett studiematerial om alkohol åt RNS, för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik.
Ett statistiskt samband är inte detsamma som ett orsakssamband, inledde Andréasson. Han illustrerade med ett klassiskt exempel: Tiden efter andra världskriget steg antalet barnafödslar i Europa. Samtidigt ökade antalet storkar. Betyder det att det var ökningen av antalet storkar som lett till att nativiteten steg? På samma sätt är det med alkoholen och hjärt-kärlsjukdomarna, förklarade han. Förvisso löpte de som inte dricker alkohol en större risk för hjärt-kärlsjukdomar än de som dricker måttligt (att de med hög alkoholkonsumtion löper ännu större risk att dö en för tidig död har på något vis försvunnit när kvällstidningarna gör sina löpsedlar), men var det avsaknaden av alkohol som var orsaken? I så fall borde muslimer eller organiserade helnykterister var särskilt drabbade, men så var inte fallet; tvärtom var den senare gruppen friskare än genomsnittet.
När Andréasson tittade närmare på alla studier som gjorts fann han en mängd andra ohälsofaktor hos dem som inte drack alkohol, där avsaknaden av sociala nätverk var en av de främsta. De som inte drack var ofta ensamma människor med många andra problem. Alkohol är i vår kultur i första hand en social drog, ett smörjmedel i umgänget. Har man inget socialt umgänge, möter man inte alkohol och dricker därför inte. Att man drabbas av sjukdom och psykisk ohälsa orsakas alltså inte av frånvaron av alkohol, var Andréassons slutsats. Rensat från alla sådana variabler gick koppling måttligt alkoholintag och friskt hjärta upp i rök. Allt går att bevisa med statistik, det gäller bara att göra sitt urval, det vet varje forskare.
Ska vi nu få samma låsningar här som i kostdebatten? var min första tanke. Striden mellan principerna om total avhållsamhet kontra måttlighet är gammal, och många gånger misstänktes, inte utan fog, att de som hävdade tesen om det måttliga drickandet rättfärdiga det egna drickandet.
Men innan man höjer rösten ska man kanske lyssna till vad Andréasson faktiskt säger.
– Kan alla dricka måttligt? frågar TV4-reportern.
– Nej, svarar Andréasson, en del kan, andra inte.
Sverige uppskattas ha 50 000 grava alkoholmissbrukare, 250 000 med alkoholberoende och något fler med ett skadligt drickande. Den traditionella missbruksvården i stort sett är inriktad på den mindre grupper av allvarliga missbrukare, medan möjligheterna till måttligt drickande finns inom de senare grupperna. Till de traditionella institutionerna vill ingen inom den stora gruppen av riskbrukare gå, antingen för att de inte tror sig att klara helnykterhet eller känner skam i största allmänhet för att klassas som alkoholister.
Själva hävdar man i de välkomnande lokalerna på Riddargatan att mer än hälften av deras klienter klarar att gå över till ett måttligt drickande. Nu forskar man vidare, och vi får läsa resultatet av deras studier lika kritiskt som Andréasson en gång lärde mig.
Den som vill veta mer om Riddargatans behandlingsprogram kan besöka hemsidan eller lyssna på radioprogrammet Kropp och själ som sändes häromåret.
Poängen är inte att få fler att dricka, problemet är att idag har många allvarliga problem med sitt drickande som den inte gör något åt på grund av ideologiska låsningar inom vården. Alkoholen är ett av våra största och för samhället dyraste folkhälsoproblem och samtidigt det mest svårlösta, så alla seriösa initiativ måste mötas med intresse.
Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat ett studiematerial om alkohol åt RNS, för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik.
Ett statistiskt samband är inte detsamma som ett orsakssamband, inledde Andréasson. Han illustrerade med ett klassiskt exempel: Tiden efter andra världskriget steg antalet barnafödslar i Europa. Samtidigt ökade antalet storkar. Betyder det att det var ökningen av antalet storkar som lett till att nativiteten steg? På samma sätt är det med alkoholen och hjärt-kärlsjukdomarna, förklarade han. Förvisso löpte de som inte dricker alkohol en större risk för hjärt-kärlsjukdomar än de som dricker måttligt (att de med hög alkoholkonsumtion löper ännu större risk att dö en för tidig död har på något vis försvunnit när kvällstidningarna gör sina löpsedlar), men var det avsaknaden av alkohol som var orsaken? I så fall borde muslimer eller organiserade helnykterister var särskilt drabbade, men så var inte fallet; tvärtom var den senare gruppen friskare än genomsnittet.
När Andréasson tittade närmare på alla studier som gjorts fann han en mängd andra ohälsofaktor hos dem som inte drack alkohol, där avsaknaden av sociala nätverk var en av de främsta. De som inte drack var ofta ensamma människor med många andra problem. Alkohol är i vår kultur i första hand en social drog, ett smörjmedel i umgänget. Har man inget socialt umgänge, möter man inte alkohol och dricker därför inte. Att man drabbas av sjukdom och psykisk ohälsa orsakas alltså inte av frånvaron av alkohol, var Andréassons slutsats. Rensat från alla sådana variabler gick koppling måttligt alkoholintag och friskt hjärta upp i rök. Allt går att bevisa med statistik, det gäller bara att göra sitt urval, det vet varje forskare.
*
Under åren som gått har jag sysslat med annat, men har då och då stött på Andréassons namn. Hans auktoritet har stigit, uppdragen blivit fler. När han nu åter är aktuell är det som föreståndare för alkoholkliniken Riddargatan 1. Där har han skapat rubriker med påståenden som att ”alkoholister kan dricka måttligt” – eller ”alkoholdoktorn lovar alkoholister att kunna dricka” som TV4 valde att vinkla det. Motreaktionen från den traditionella missbruksvården och från nyktra alkoholister var given: ”Det är omöjligt.” Ska vi nu få samma låsningar här som i kostdebatten? var min första tanke. Striden mellan principerna om total avhållsamhet kontra måttlighet är gammal, och många gånger misstänktes, inte utan fog, att de som hävdade tesen om det måttliga drickandet rättfärdiga det egna drickandet.
Men innan man höjer rösten ska man kanske lyssna till vad Andréasson faktiskt säger.
– Kan alla dricka måttligt? frågar TV4-reportern.
– Nej, svarar Andréasson, en del kan, andra inte.
Sverige uppskattas ha 50 000 grava alkoholmissbrukare, 250 000 med alkoholberoende och något fler med ett skadligt drickande. Den traditionella missbruksvården i stort sett är inriktad på den mindre grupper av allvarliga missbrukare, medan möjligheterna till måttligt drickande finns inom de senare grupperna. Till de traditionella institutionerna vill ingen inom den stora gruppen av riskbrukare gå, antingen för att de inte tror sig att klara helnykterhet eller känner skam i största allmänhet för att klassas som alkoholister.
Själva hävdar man i de välkomnande lokalerna på Riddargatan att mer än hälften av deras klienter klarar att gå över till ett måttligt drickande. Nu forskar man vidare, och vi får läsa resultatet av deras studier lika kritiskt som Andréasson en gång lärde mig.
Den som vill veta mer om Riddargatans behandlingsprogram kan besöka hemsidan eller lyssna på radioprogrammet Kropp och själ som sändes häromåret.
Poängen är inte att få fler att dricka, problemet är att idag har många allvarliga problem med sitt drickande som den inte gör något åt på grund av ideologiska låsningar inom vården. Alkoholen är ett av våra största och för samhället dyraste folkhälsoproblem och samtidigt det mest svårlösta, så alla seriösa initiativ måste mötas med intresse.
Kommentarer