Fortsätt till huvudinnehåll

Kan alkoholister dricka måttligt?

Något om konsten att tolka statistik
Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat ett studiematerial om alkohol åt RNS, för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik.

Ett statistiskt samband är inte detsamma som ett orsakssamband, inledde Andréasson. Han illustrerade med ett klassiskt exempel: Tiden efter andra världskriget steg antalet barnafödslar i Europa. Samtidigt ökade antalet storkar. Betyder det att det var ökningen av antalet storkar som lett till att nativiteten steg? På samma sätt är det med alkoholen och hjärt-kärlsjukdomarna, förklarade han. Förvisso löpte de som inte dricker alkohol en större risk för hjärt-kärlsjukdomar än de som dricker måttligt (att de med hög alkoholkonsumtion löper ännu större risk att dö en för tidig död har på något vis försvunnit när kvällstidningarna gör sina löpsedlar), men var det avsaknaden av alkohol som var orsaken? I så fall borde muslimer eller organiserade helnykterister var särskilt drabbade, men så var inte fallet; tvärtom var den senare gruppen friskare än genomsnittet.

När Andréasson tittade närmare på alla studier som gjorts fann han en mängd andra ohälsofaktor hos dem som inte drack alkohol, där avsaknaden av sociala nätverk var en av de främsta. De som inte drack var ofta ensamma människor med många andra problem. Alkohol är i vår kultur i första hand en social drog, ett smörjmedel i umgänget. Har man inget socialt umgänge, möter man inte alkohol och dricker därför inte. Att man drabbas av sjukdom och psykisk ohälsa orsakas alltså inte av frånvaron av alkohol, var Andréassons slutsats. Rensat från alla sådana variabler gick koppling måttligt alkoholintag och friskt hjärta upp i rök. Allt går att bevisa med statistik, det gäller bara att göra sitt urval, det vet varje forskare.
*
Under åren som gått har jag sysslat med annat, men har då och då stött på Andréassons namn. Hans auktoritet har stigit, uppdragen blivit fler. När han nu åter är aktuell är det som föreståndare för alkoholkliniken Riddargatan 1. Där har han skapat rubriker med påståenden som att ”alkoholister kan dricka måttligt” – eller ”alkoholdoktorn lovar alkoholister att kunna dricka” som TV4 valde att vinkla det. Motreaktionen från den traditionella missbruksvården och från nyktra alkoholister var given: ”Det är omöjligt.”

Ska vi nu få samma låsningar här som i kostdebatten? var min första tanke. Striden mellan principerna om total avhållsamhet kontra måttlighet är gammal, och många gånger misstänktes, inte utan fog, att de som hävdade tesen om det måttliga drickandet rättfärdiga det egna drickandet.

Men innan man höjer rösten ska man kanske lyssna till vad Andréasson faktiskt säger.
– Kan alla dricka måttligt? frågar TV4-reportern.
– Nej, svarar Andréasson, en del kan, andra inte.

Sverige uppskattas ha 50 000 grava alkoholmissbrukare, 250 000 med alkoholberoende och något fler med ett skadligt drickande. Den traditionella missbruksvården i stort sett är inriktad på den mindre grupper av allvarliga missbrukare, medan möjligheterna till måttligt drickande finns inom de senare grupperna. Till de traditionella institutionerna vill ingen inom den stora gruppen av riskbrukare gå, antingen för att de inte tror sig att klara helnykterhet eller känner skam i största allmänhet för att klassas som alkoholister.

Själva hävdar man i de välkomnande lokalerna på Riddargatan att mer än hälften av deras klienter klarar att gå över till ett måttligt drickande. Nu forskar man vidare, och vi får läsa resultatet av deras studier lika kritiskt som Andréasson en gång lärde mig.

Den som vill veta mer om Riddargatans behandlingsprogram kan besöka hemsidan  eller lyssna på radioprogrammet Kropp och själ som sändes häromåret.


Poängen är inte att få fler att dricka, problemet är att idag har många allvarliga problem med sitt drickande som den inte gör något åt på grund av ideologiska låsningar inom vården. Alkoholen är ett av våra största och för samhället dyraste folkhälsoproblem och samtidigt det mest svårlösta, så alla seriösa initiativ måste mötas med intresse.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...