torsdag, januari 29, 2015

Noterat januari 2015

På Bokslukaren köper jag Nils Karlsson Pyssling i julklapp till äldsta barnbarnet. Sen ser jag dokumentären om Astrid Lindgren i SvT och tänker på våra band till bondesamhället. Sverige industrialiserades sent. Ett par, tre generationer bakåt är vi alla torpare. Bullerbybarnen och Emil finns i vår närhistoria. Själv växte jag upp i Vasastan i Stockholm. Ett ensamt barn på Tomtebogatan, några stenkast från Vasaparken kring vilken flera av sagorna i Nils Karlsson Pyssling utspelar sig. Så det var också min värld hon skildrade. Visst var hon en stor författare, men också en yrkesmänniska och makthavare (vilket Gun-Britt Sundström påpekat i en artikel i Dagens Nyheter), inte minst på barnlitteraturens område. Sven Wernström skriver på sin blogg hur han blivit uppringd av Astrid Lindgren och utskälld för något han skrivit. Den sortens barnlitteratur stod inte högt i kurs hos henne.
*
Fascister eller inte? Därom kan man tvista, men nog tittar spöknippen fram när Björn Söder berättar om Sverigedemokraternas vision: ett land byggt på ”kärleken till det egna landet”. I Niklas Orrenius reportage citerar han den tyske 1700-talsfilosofen Johann Gottfried Herder, som med sina tankar om en ”folksjäl” är en viktig inspiratör för SD:
– Herder sa: ”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass.”
Inte är det nationalismen som är det största problemet med SD. Därför gör Byggnads rätt som åker runt på landets byggarbetsplatser och berättar om alla förslag från Alliansen om försämrade villkor för anställda som SD stött under förra mandatperioden
*
Henning Mankell skriver i sin senaste, mycket personliga och läsvärda bok (Kvicksand. Leopard 2014) om två gatubarn, omkring fem och tre år, utanför teatern i Maputo där han arbetat. De båda sover i en gammal kylskåpskartong, troligen utkastade hemifrån när deras mamma tvingats ta en ny man för att överleva. På morgnarna ser Mankell den äldre brodern tvätta och ta hand om sitt yngre syskon. På dagarna strövar de genom staden och tigger. När det är dåligt väder får de sova över inne på teatern. De kläder de får byter de genast till mat. Han ser dem aldrig leka, all deras tid går åt till överlevnad. De talar tyst och förtroligt med varandra. En dag är de borta. Mankell ser dem aldrig mer. Två av kanske tusentals hemlösa barn bara i Maputo.Jag ser på mina barnbarn, de två äldsta fem och fyra år, och det knyter sig i magen.
*
Om man nu gör en pastisch på en såpopera i 13 år får man väl avsluta den som en riktig såpa. Låt huvudperson dö eller sälja butiken och emigrera, istället för detta metadravel.
*
Och Putin får fortsätta som förut? frågar en vän på Facebook apropå min vision om 2015. Nej, jag hyser inga illusioner om Ryssland. Eller Kina. Lika lite som jag gjorde om Irak, Libyen eller Syrien. Men spåren efter de gånger "världssamfundet" ingripit i olika stater de senaste 20 åren, med början i Jugoslavien, gör i alla fall mig mer oroad än utvecklingen i öst.
*
Jag skrev om min skepsis mot utopier och min vision om 2015 fick sig en rejäl törn ganska omgående i Paris. Nog kunde året fått en bättre start. Men drömma kan man alltid.
*
Nej, jag ångrar inte mitt 70-tal. Hur skulle jag kunna det? Det var ju då jag blev den jag är. Mycket av det vi och andra slogs för ledde ju också till reella förbättringar, både i världen och på hemmaplan. Oavsett vad som sägs numera.

Men en sak sticker i ögonen: Vår oförmåga att hantera olika åsikter och intressen, ”motsättningar” som vi sa. Är det något jag tycker mig ha lärt genom åren så är det att inom politik, eller vetenskap för den delen, finns inget ”rätt” eller ”fel”. Det finns majoriteter och minoriteter, och i demokratiska samhällen och organisationer är det majoriteten som ska bestämma. Men det som är fel idag kan i morgon vara det rätta. Och tvärtom.

Kanske är det också svaret på frågan hur vi, som vann så många slag, kunde förlora hela kriget.
*
”Humorn är vårt andrum, vår vila, för att stå ut”, säger Britta, en av de medverkande i Folke Rydéns dokumentär ”Överlevarna” om tre människor som funnit varandra efter att ha mist sina familjer i tsunamin. Plötsligt finns de inte där längre. Mannen, hustrun, barnen, mitt i livet bortsköljda av en en flodvåg. En film om att våga sörja, men ändå kunna gå vidare.
”Man kan vara lycklig vid sidan av sin sorg, men saknaden finns där alltid”.

Och jag tänker på de fall Lena berättat om med patienter som i sin förtvivlan över ett besked, eller en sent ställd diagnos, går till storms mot allt och alla. Kanske får de utlopp för sin sorg och ilska i skrivelser, överklaganden och telefonsamtal? Eller fastnar de i cirkel av livslång bitterhet? Vi är alla olika. Vem är jag att döma?
”Mamma jag kan simma”, ropar en lycklig sjuåring innan han sköljs bort av flodvågen. Det är det sista hon hör och ser av honom i livet. En annan kvinna ser sin man öppna dörren och försvinna i en vägg av vatten.
*
Diana Janse som skrev boken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar (2010) om sin tid som svensk ambassadör i Kabul recenserar den amerikanske journalisten Anand Gopas bok No good men among the living om vad som händer när elefanten klampar in i basarkvarteren och inte har en aning om vad det är som händer. Jag läser och ryser:
"Men hur för man krig utan motståndare, frågar sig Gopal. Enkelt: med hjälp av diverse allierade krigsherrar, som snabbt anpassade sig till den amerikanska närvarons logik. ”De började skapa fiender där inga fanns för att utnyttja de perversa samarbetsincitament som amerikanerna – utan att inse det – hade infört.”
*
En kväll tar jag en öl med en gammal vän. Det är ett tag sen vi sågs. Han är mitt uppe i en separation. Samtalet kommer av naturliga skäl in på relationer.
”Sina känslor rår man inte över”, säger jag, ”men handlingarna får man ta ansvar för”.
Vi begrundar detta en stund innan vi återgår till politiken och dagsfrågorna
*
Varje dag går jag förbi dem. Utanför den lilla Coop-butiken, vid Ringens centrum, i tunnelbanan, ja till och med i Östercentrum i Visby. Jag ser dem, och ser dem ändå inte. De romska tiggarna. Så läser jag Henning Mankells text om de två gatubarnen i Maputo och den drabbar mig som ett knytnävsslag i solarplexus. Det säger också något om språkets kraft. Eller min ignorans.
*
Ska vi avfärda SvD Näringsliv (”En grekisk skuldavskrivning borde vara självklar”) lika enkelt som vänsterns ståndpunkt om Grekland. För att inte tala om Paul Krugman som skriver om valet i Grekland i New York Times. Ännu en vänsterextremist! Och en sån ska ha fått Riksbankens pris till Alfred Nobels minne.
*
Att säga att vi bör ge bistånd till Rumänien för att de ska ta hand om romerna i sitt land, är inte det som om vi skulle gett bistånd till Sydafrika under apartheidtiden för att stödja de svarta, eller för den del, ge pengar till Israel för att förbättra för palestinierna.