Fortsätt till huvudinnehåll

Inga rasister på våra gator, eller?

Motdemonstrationer har förekommit så länge jag kan minnas. När jag som 17-åring cyklade de fem milen in från familjens lantställe för att ta del av den spektakulära ockupationen av kårhuset i Stockholm är det dem som rörde sig i den utanförliggande Spökparken (!) jag minns mest. Demokratisk alliansare och övervintrade fascister väste i mörkret under träden.

De med åren allt större Vietnamdemonstrationerna möttes av spridda plakat, burop och visslingar från trottoarerna. Men kriget tog slut. 1970-talet övergick i 80-tal. Och något hände.

Möten med så vitt skilda – men i den allmänna opinionen misshagliga – personer som Irans ambassadör och pastor Stanley Sjöberg fick upplösas till följd av handgripliga mötesstörningar och motdemonstrationer. Det var få som höjde rösten för deras rätt att tala. Tvärtom. I länder som Frankrike stiftades lagar med förbud mot att förneka Förintelsen. Den som till äventyrs försvarade Robert Faurissons och historierevisionisternas rätt att yttra sig fick sina motiv ifrågasatta. (Samma sak när den gamla rabulisten Kalle Hägglund gav ut Mein Kampf. Återigen rop på förbud, och den tyska delstaten Bayern ingrep och hävdade upphovsrätten till Adolf Hitlers skrifter.)

Idag är motdemonstrationer och mötesstörningar legio. När en grupp nynazister, med påkar och vapen, attackerade ett fredligt opinionsmöte i Kärrtorp skedde det på sätt som för tankarna till 1930-talets mötesbrytningar och gatuslagsmål mellan nazister och kommunister. När Jimmie Åkesson talade under valrörelsen 2014 möttes han av saxofoner, visselpipor och burop, ibland så kraftigt att mötena fick avbrytas. Somliga – en del som nyss skrev ”Jag är Charlie” på sina Facebook-sidor – brukar se detta som en seger för demokratin.

Liksom i alla överhettade miljöer kommer någon förr eller senare att dra detta till sin yttersta spets. I Norge en Anders Behring Breivik, i Paris bröderna Kouachi. Och i vårt land går SD-sympatisörer ut och slår ner vänsteranhängare på gatorna, anhängare till Revolutionära Fronten misshandlar SD-funktionärer. Handlingar som redan kostat människor livet.

”Inga rasister på våra gator” är ju en slagkraftig paroll, men vad betyder den? Att den som är motståndare till invandring, flyktingmottagande och ett mångkulturell samhället eller har befängda idéer om intelligenskvoten hos andra folkgrupper inte ska ha rätt att yttra dessa. I varje fall inte offentligt. Men har man med det inte också svalt motståndarens världsbild?
Uppdaterad

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...