Fortsätt till huvudinnehåll

Vi har friheten att välja, men hur fria blir våra val?

Möjligheten att välja skola hade dykt upp i Stockholmsområdet när våra barn hade nått tonåren. Några av föräldrarna från mellanstadiet hade lyssnat till locktonerna från skolor i Stockholms innerstad och närförorter. Men vi bestämde oss för att låta sonen och dottern börja högstadiet i den närbelägna 60-talsförorten. Skolan hade väl inte det bästa rykte (vilka högstadieskolor har det?), men vi tänkte att det inte kunde vara fel ha dem nära, i en välbekant miljö. Det kulturella kapitel de hade med sig hemifrån borde räcka. De skulle heller inte avskärmas från den verklighet flertalet ungdomar i vårt land lever i. (Ska man verkligen experimentera så med sina barn? tänker kanske någon. Ja, fråga alla de föräldrar som idag skjutsar sina barn kors och tvärs genom Stockholmsregionen i hopp om att finna den senaste, populäraste och mest omtalade skolan.)

Genom att välja en skola i vår närhet ingick de också i ett nätverk med hyfsad social kontroll. (Så mycket kontroll man nu kan ha på en nybliven tonåring som just upptäckt nöjet i att dricka folköl, röka, spela kort om pengar och måla graffitti under pendeltågsviadukter.) Men i Skogås på 1990-talet fanns både en ungdomsgrupp med fältassistenter, fritidsgård, en grupp kvarterspoliser och en föräldraförening vars nattvandringar jag deltog i, allt detta i ett vad jag förstår tämligen unikt samarbete.
*
Jag tänker på den här tiden när jag läser Kent Wernes & Olav Fumarola Unsgaards (red). Den stora omvandlingen. I dag ska vi ju alla välja. I bokens bärande reportage ”Pysslingen och den stora omvandlingen” berättar Kent Werne historien om den utveckling Sverige genomgått, från det att det privata daghemsbolaget Pysslingen startade 1983 till dagens jättekoncerner med över 100 miljarder i intäkter av skattepengar.

Den som tror att riskkapitalbolag tillför kapital till en svältande offentlig sektorn får här förklarat för sig skillnaden mellan bolag som satsar pengar i att starta nya företag (venture capital-bolag) och buy-outs, dvs. bolag som – oftast med lånade pengar – köper företag och ökar deras värde genom effektiviseringar, för att sedan sälja med en rejäl vinst (gör en exit). Den svenska riskkapitalbranschen domineras nästan helt av de senare. Sådant kan förstås låta sig göras med en nedgången spikfabrik eller handelskedja, men i verksamheter som skola, vård och omsorg handlar det uteslutande om att minska personalkostnaderna, och det görs genom att minska antalet anställa, anställa mindre kvalificerad personal och ha fler timanställda.

Det är ”sannolikt svårt att förstå hur attraktiva dessa verksamheter är”, konstaterar en finansman som citeras i boken. ”Kombinationen av relativt säkra och förutsägbara intäktsströmmar och inga eller låga fasta kostnader innebär att … i stort sett hela verksamheten kan köras på lånade pengar.”

Att de uppköpta bolagen många gånger får betala räntorna på lånen, som i fallet med JB-koncernen, vars konkurs ägnas ett reportage i boken, gör inte upplägget mindre attraktivt för hugade spekulanter.

Olof Palmes ord från 1985 framstår i dagens debatt också som närmast visionära:
”Marknadisering och efterfrågestyrning skulle också leda till överetableringar i områden där företagen såg en chans till avkastning, och ’underförsörjning’ där lönsamheten bedömdes bli svag.”
Till skillnad mot dagens socialdemokratiska partiledning hade Palme uppenbarligen läst sin Marx. Men många svenskar var trötta på tungrodd byråkrati och långa vårdköer. Så marken var väl beredd när systemskiftet inleddes på allvar 1991 under regeringen Carlsson, för att sedan bara rulla på under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

I slutkapitlet sammanfattar bokens båda redaktörer:
”I äldreomsorgen har konkurrens och vinstkrav lett till lägre personaltäthet, tilltagande stress och ökad kontroll; i skolan har det fria valet och jakten på vinstmarginaler spätt på segregationen, försämrat kunskapsnivån och satt igång en betygsinflation; och inom sjukvården har kundvalssystemen visserligen ökat besöksfrekvensen, men också omfördelat vårdresurser från sjukare befolkningsgrupper till friskare.”
Vi har friheten att välja, men hur fria blir våra val?
*
Hur det gick för våra barn? Om vi valde rätt den gången kan bara de själva svara på, men efter diverse kringelkrokar har båda landat i en tillvaro med jobb och familj och en hyfsad hållning till livet. Vad mer kan en förälder önska sig?
*
Kent Werne & Olav Fumarola Unsgaard: Den stora omvandlingen. En granskning av välfärdsmarknaden. Leopard 2014

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...