Jakten på Kapten Klänning

På släppfesten för Jonas Trolles bok Jakten på Kapten Klänning (Leopard) kommer jag att tala med hans förra chef Eva vid människohandelskommissionen, också omnämnd i boken. Trolle skriver bland annat om vad det gör med en som människa att jobba med den här typen av brott, att dagligen konfronteras med de mest vidriga perversioner och unga flickors utsatthet. Hur man som make/maka och sexuell varelse förvandlas till ett neutrum. Det är inget man pratat om inom leden, men som alla varit medvetna om. Jag förstår av Eva att Jonas lyft på ett lock. Han berättar, när vi ses en tid senare, hur han fortfarande dagligen får mejl och telefonsamtal från kollegor som uttrycker sin uppskattning över boken; inte minst skildringen av hur ett seriöst polisarbete kan gå till. Och så öppen som han är med sina egna tvivel och tillkortakommanden blir den kritik han framför (mestadels uppåt i hierarkin) desto mer trovärdig.

Jag var själv en av två redaktörer för boken. En sak som slog mig i arbetet var den högre polisledningens taffliga hantering av informationen kring gripandet. Spaningsgruppen hade av självklara skäl hållit informationen om arbetet inom en mycket snäv krets, av rädsla för läckor till medierna och möjligen också till Lindberg själv, som fortfarande antogs ha många kontakter inom myndigheten. När han så greps i Falun i januari 2010 blev den högsta ledningen uppenbarligen tagen på sängen. När så journalister började belägra trappuppgången hos en av de brottsutsatta flickorna, vars namn råkat läcka ut, fick Jonas, som då var underordnad kriminalinspektör, och en pressinformatör ensamma hålla presskonferens inför en stor samling nyhetstörstande journalister. Då hade rykten om ett sexnätverk med höga samhällsföreträdare redan fått fäste.

Samma dag som presskonferensen hölls publicerade Svenska Dagbladet en intervju med dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, om kampen mot äldrebrotten. Föll man offer för det varumärkestänkande som blivit så vanligt inom Myndighetssverige? Eller var det ren ilska och besvikelse över att man hållits utanför en så betydelsefull utredning? Att det kunnat ses som en merit (stärkt ”varumärket Polisen”) att man gripit en av de egna verkar ingen ha reflekterat över.

När vi gick igenom vad tidningarna skrev dagarna efter Lindbergs gripande slås jag av hur alla ”källor inom polisen” som uttalar sig i medierna inte har en susning om vad som egentligen hänt. Gruppen som jobbat med fallet har ju hållit tätt. Dessa källor ”vet allt”, från hur tipset om GL kommit upp, vilka som ingår i detta ”sexnätverk” av höga samhällsföreträdare, hur spaningarna gått till osv. Inte en bokstav är rätt kan man se så här i efterhand. Uppenbarligen finns det poliser som antingen vill göra sig märkvärdiga, hålla sig väl med journalister eller bara tjäna en slant. Till och med allas vår polisprofessor är ute och cyklar i programmet Efterlyst (Känns i och för sig befriande att han inte vet allt om alla brott som begås i det här landet). Själv kommer jag nog att läsa löpsedlarna mer kritiskt i fortsättningen. Eller? Många av oss dras som getingar till sötsaker när det kommer till grova brott.

Även om jag är part i målet tycker jag vid en genomläsning av den färdiga boken att Jonas skildring av ett professionellt polisarbete är läsvärd, med en närvarokänsla, kombinerad med egna reflektioner och, inte minst, flickornas egna berättelser. Boken säljer bra, recensionerna har varit blandade (Vilken bok den annars så skärpta Åsa Linderborg läst när hon slarvat ihop sin insinuanta anmälan i Aftonbladet vet jag inte. Andra recensenter (som SvD) har i alla fall öppnat för en seriös debatt.)